Kyrkofädernas pacifism

Detta är del 3 i min bloggserie ”Kan en kristen delta i krig?”. Läs de andra inläggen i serien här.

Som jag skrev i första inlägget i min pacifism-serie förbjöds kristna att vara soldater och utgjuta blod i den tidiga kyrkan. Man såg de militära uppgifterna som oförenliga med Evangeliets budskap om fiendekärlek och självuppoffrande. Med Konstantins statskyrka tonades pacifismen ned och ersattes med Augustinus teori om rättfärdiga krig (en teori som kommer från den okristne filosofen Cicero men som Augustinus gav en kristen touch). Men innan Konstantin predikades och praktiserades kristen fiendekärlek och fredsstiftande.

Justinus Martyren skrev omkring år 160: ”Vi som var fulla av krig, mord mot varandra och all ondska har var och en förvandlat sina krigsredskap – svärd till plogar och spjut till jordbruksredskap. Nu odlar vi fruktan för Gud, rättvisa, vänlighet mot människor, tro, och förhoppningen om framtiden given till oss av Fadern genom den Korsfäste… Ju mer vi förföljs och blir martyrer, desto mer kommer andra i desto större mängder till tro.” (Dialog med Tryfon 110, The Ante-Nicene Fathers, Alexander Roberts and James Donaldson, Grand Rapids, Michigan , Vol. I, omtryckt 1977, s. 254)

Och han skrev även: ”Vi som tidigare mördade varandra låter inte bara bli att kriga mot våra fiender utan dör också med glädje när vi bekänner Kristus för att inte ljuga eller vilseleda våra domare.” (Första Apologin 39, The Ante-Nicene Fathers, Vol. 1, s. 176)

Tatianus (död ca 185) skrev: ”Jag önskar inte vara kung; jag är inte angelägen om att vara rik; jag förkastar militärkommando. Jag avskyr otukt.” (The Ante-Nicene Fathers, Vol. II, Grand Rapids, Michigan, omtryckt 1979, s. 69)

Irenaeus av Lyon (ca 130-202) skrev: ”Men det som predikades av apostlarna, som tågade från Jerusalem, över hela jorden förändrade så mycket att dessa [nationer] smidde svärden och krigslansarna till plogbillar och till vingårdsknivar för att skörda säden, det vill säga, till redskap som används till fredliga syften, och att de nu vägrar att strida, utan när de blir slagna vänder de andra kinden till.” (The Ante-Nicene Fathers, Vol. I, sid. 512)

Athenagoras (133-190) skrev: ”We cannot endure to see a man being put to death even justly.” (Legatio 11, 34-35 (Athens, 175))

Minucius Felix skrev under tidigt 200-tal: “It is not right for us either to see or hear of a man being slain; and so careful are we (to abstain) from human blood, that we do not even touch the blood of eatable animals in (our) food. . . . Even though we refuse your official honours and purple, yet we do not consist of the lowest dregs of the population.” (Minuc xxx. 6, xxxi. 6.)

I Hippolytus apostoliska tradition från ca år 215 står det: ”Den som är soldat och står under befäl får inte döda någon. Om han får order att döda, skall han inte utföra den, och han får inte avlägga soldated. Om han inte är beredd till detta, skall han avvisas [från dop]. Den som har rätt att utdöma dödsstraff och den som är stadsmagistrat och bär purpurklädnaden skall lämna sin post eller avvisas. De katekumener eller troende som vill bli soldater skall avvisas, eftersom de har föraktat Gud.” (Hippolytos, Den apostoliska traditionen, 16:17-19, översatt och kommenterad av Anders Ekenberg, Uppsala 1994, s. 48)

Clemens av Alexandria (ca 150-215) skrev: ”Om en ljudande basun samlar soldater till krig, skall då inte Kristus med en fredens melodi som strömmar ut till världens ändar samla sina fredssoldater? Genom sitt eget blod och genom sitt ord har han sammankallat en armé som inte utgjuter blod för att ge dem Himmelriket. Kristi basun är hans Evangelium. Han har låtit den ljuda, och vi har hört den. Låt oss då klä oss i fredens pansar. … Kyrkan är en fredsarmé som inte utgjuter något blod.” (Protrepticus XI, 116)

Tertullianus (160-220) skrev: ”För att börja med den verkliga grunden till det militära emblemet menar jag att vi måste fråga oss om militärtjänst över huvud taget är lämpligt för kristna. … Kan det anses vara lagligt att göra svärdet till sitt yrke när Herren proklamerar att den som tar till svärdet skall förgås genom svärdet? Och skall en fridens son ta del i strid när det inte är tillåtet för honom att gå till domstol? … Om tron kommer senare till dem som redan är i militärtjänsten är saken givetvis en annan, som i fallen med de som Johannes tog emot för att döpa, och de mest troende officierarna, jag menar officeren som Kristus möter, och officeren som Petrus undervisar. Ändå är det så när tron har erkänts och beseglats [vid dopet] att man antingen omedelbart måste lämna armén, som många har gjort, eller så måste man ta till alla sorters konstiga resonemang för att inte skymfa Gud, och det tillåts inte ens utanför militärtjänsten. Eller, slutligen, måste man lida för Gud, vilket en medborgares tro accepterar lika mycket. För militärtjänst lovar varken straffrihet pga. fel eller undantag från martyrskap. … Det gudomliga baneret och det mänskliga baneret går inte ihop, inte heller Kristi fana och djävulens fana. Endast utan svärd kan den kristne föra krig: ty Herren har avskaffat svärdet.” (De Corona Militis 11-12)

Origenes skrev omkring år 240 e Kr sin skrift Mot Celsus. Celsus hade århundradet innan starkt kritiserat kristendomen. En sak som han anklagade de kristna för var deras pacifism, och han uppmanade dem att det var deras plikt att strida för kejsaren. Origenes svarade: ”Vi kämpar förvisso inte under honom [den romerske kejsaren], även om han skulle kräva det. … Ni kan inte kräva militärtjänst av kristna mer än ni kan av präster. Vi går inte framåt som soldater.” (Mot Celsus 8, The Ante-Nicene Fathers, Vol. IV, Grand Rapids, Michigan, omtryckt 1979, s. 668)

Och: ”För vi reser inte längre svärd mot folk, och inte heller lär vi oss krig längre, eftersom vi har blivit fredens barn, för Jesu skull, som är vår ledare, i stället för dem som våra fäder har följt…” (Mot Celsus 5:33, The Ante-Nicene Fathers, Vol. IV, s. 558)

Cyprianus (200-258) skrev: ”Krig är utspridda överallt med blodiga fasansfulla läger. Världen är dränkt av blod. När individer begår mord är det brott, men det kallas en dygd när det görs i Statens namn. Strafflöshet förvärvas för brott inte på grund av oskyldighet utan på grund av storleken på dess grymhet.” (Till Donatus, kapitel 6)

Didaskalia, en syrisk kyrkoordning från 300-talet, säger:”En kyrka får ej ta emot pengar från någon av Romarrikets stadsmagistrat, som är förorenade av krig.” (Didask. IV vi. 4)

Lactantius (260-339) skrev: ”Someone will say here: ‘What, therefore, or where, or of what sort is piety?’ Assuredly it is among those who are ignorant of wars, who keep concord with all, who are friends even to their enemies, who love all men as brothers, who know how to restrain (their) anger, and to soothe all fury of mind by quiet control. (Inst V X. 10)

Gregorius av Nyssa (ca 335-395) skrev: ” ’Saliga är de som skapar fred, de skall kallas Guds barn.’ Vilka är dessa? De som uttrycker den gudomliga kärleken till andra, de som visar med sina egna liv på den gudomliga kraften. Herren, givaren av det som är gott, fullständigt tillintetgör allt som inte liknar och är främmande för det goda. Detta har Han också kallat er till, det vill säga att kasta bort hat och avskaffa krig, att utrota avund och bannlysa stridigheter, att avfärda hyckleri och avvisa allt som skadar hjärtat. Istället skall ni ersätta allt som är motsatt till det ni tagit bort.” (The Lord’s Prayer and the Beatitudes, Ancient Christian Writers series, Newman Press)

Och Johannes Chrysostomos (347-407) sade: ”För att de skall förstå att detta är en ny slags krigsföring och inte det vanliga sättet att delta i strid sade Han när Han sände ut dem tomhänta: Och så, när ni marscherar, visa på lammens ödmjukhet, även fast ni skall gå till vargar… för så skall jag bäst visa min makt, när vargarna besegras av lammen. …Ty det är verkligen ett större verk och mycket mer storartat att förändra motståndarnas sinnen och förvandla deras själar än att döda dem… Vi skall därför skämmas om vi agerar annorlunda genom att som vargar attackera våra fiender. För så länge vi är lamm besegrar vi, även när tusen vargar möter oss, vi besegrar dem och blir segrare. Men om vi handlar som vargar så är vi besegrade, för då lämnar den Gode Herdens hjälp oss, ty Han fostrar inte vargar utan får.” (Epistel Matt. Hom 34, nr 1)

(Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst, men för utrymmets skull slutar jag citera kyrkofäder här. För dem som vill läsa mer har Orthodox Peace Fellowship en lång lista på citat av den första kyrkans helgon om ickevåld och pacifism).