Detta är del 5 i min bloggserie ”Kan en kristen delta i krig?”. Läs de andra inläggen i serien här.
En invändning som jämt kommer upp när man diskuterar ickevåld och pacifism är ”Om en beväpnad man anfaller din familj/fru/dotter/mor – vad gör du då?” Även om frågan i sig inte har med krig att göra, då det under krig råder helt andra förhållanden och skadar så många fler, både själsligt och fysiskt, så är det en fråga som måste besvaras rationellt. Den kände mennonitiske teologen John Howard Yoder skrev en bok som besvarade den här frågan, som helt enkelt hette ”En beväpnad man anfaller din familj – vad gör du då?” Följande text är en sammanfattning av den boken.
För det första beskriver Yoder hur man måste ta frågan till en rationell nivå. Frågan ställs för att uppröra oss emotionellt: ingen, allra minst jag, vill se familjen dödad. Man försöker måla upp en så svartvit bild som möjligt, man säger inte ”Om en underbar människa med samma värde som vi som heter Miriam och som har hamnat snett i tonåren och söker bekräftelse och inte finner det på något annat sätt än att göra något avskyvärt anfaller en man som rymt från fängelset – vad gör du då?” Ett sådant secnario skulle kunna vara lika möjligt men ger inte den emotionella effekt man vill skapa hos pacifisten. Nej, man gör den anfallande till ett objekt utan bakgrundinformation, plötsligt står han – det är alltid en han – där och vill döda din släkting, vilket i nio av tio fall är en kvinna, alternativt hela din familj. Men för att besvara frågan måste vi skala av dess emotionella status och se på det rationellt. Många skulle kunna tänka sig att döda i en sådan situation av köttsliga impulser – men är det det mest förnuftiga att göra?
Faktum är, skriver Yoder, att det inte finns två alternativ i en sådan situation som man förutsätter, utan sju. De två alternativ man tänker sig är:
1. Jag gör ingenting och min familj dör. Detta vore en stor tragedi och helt oacceptabelt.
2. Jag dödar angriparen. Detta är också en stor tragedi eftersom även han var skapad till Guds avbild och älskad av Jesus.
Förutom dessa finns som sagt 5 andra alternativ:
3. Martyrskap. Enligt kristen tro är det en ära att dödas för att man följer Jesus. Bara för att vi inte ska använda våld mot våra fiender betyder det inte att vi kan ställa oss i vägen för dem och hindra dem från att döda så att vår familj kan fly. Man får inte glömma bort att även familjen kan handla, de är inte stillastående skyltdockor. Risken finns att vi själva då blir dödade, men sådana uppoffringar bör vi alltid vara beredda på som kristna. Att bära sitt kors (Luk 14:27) innebär inte att ha ett litet guldkors om halsen.
4. Min familj blir martyrer. Man får inte utesluta att min familj och jag pratat om vad vi skulle göra i en sådan här situation och min familj säger att de hellre vill bli dödade än att vi dödar någon annan. Då bör man acceptera deras val.
5. Situationen löses på ett oväntat sätt. Detta är statistiskt sett den vanligast förekommande lösningen. Halva Yoders bok innehåller berättelser från personer som hamnat i en liknande situation men löst den på annat sätt än våld: Genom att prata, ge angriparen något, eller be för honom till exempel. Varje situation är unik och går egentligen inte att skissa upp som vi gör här. Verkligheten innehåller alltid oförutsägbara möjligheter.
6. Gud griper in. Denna möjlighet får vi absolut inte bortse ifrån eller bagatellisera som kristna. Att säga att våld är nödvändigt i vissa situationer är att nedvärdera Guds makt. Bibeln är tydlig med att Han alltid kan gripa in och att ingenting är omöjligt för Honom. Det finns massor med berättelser från fornkyrkan om hur kristna bett till Gud när de blivit anfallna av soldater eller rövare och Gud gripit in, t ex genom att göra angriparna orörliga för en stund. Som karismatiker får vi inte heller glömma bort förmågan Jesus har gett oss att driva ut onda andar (Mark 16:17). Detta innebär att det bästa sättet att oskadliggöra en ond man inte är att döda honom utan att driva ut den onda anden i honom ”utan att skada honom” (Luk 4:35). Och jag kan inte tänka mig att någon som är kapabel till något så avskyvärt inte är demonbesatt. Vore han inte det skulle Gud ändå kunna gripa in: Han är inte beroende av demoner för att göra under. Vi får heller inte glömma att som kristna måste vi omvärdera ordet ”om”. ”Om en beväpnad man anfaller din familj…” har Gud ett syfte med det! Allt som händer oss har Han ett syfte med. Och är det syftet att vi ska döda eller att vi ska leda anfallaren till frälsning?
7. Vi använder våld men misslyckas. Det är större sannolikhet att man misslyckas när man använder våld än att man lyckas, särskilt om man är ovan vid våld. En beväpnad man som vill döda är inte att leka med och svår att ta kål på även om man själv har ett vapen. Detta gör att våld inte är den gyllene vägen som löser konflikten på bästa sätt. Nej, de fyra ovanstående alternativen är de som ger mest lyckat resultat.
Det är alltså dessa fyra alternativ, 3-6, som man kan använda som kristen pacifist. Och alla ger lyckligare utgång än alternativ 1, 2 och 7.
Hela Pingsten 
Är man kristen så dödar man inte andra. Vill man det så tillhör man inte Gud även om han är skapad av Gud. Även i en krigssituation dödar man inte civila utan att vara mycket ond. Alltså kan jag skjuta honom om jag blir tvungen.
GillaGilla
Förstår inte riktigt ditt resonemang. Jag håller med om att man som kristen inte ska döda andra. Jag håller inte med om att man ska skjuta någon ”om man blir tvungen”. Jag har ju visat ovan att det egentligen aldrig finns en situation när man blir tvungen – det finns så många andra utvägar.
GillaGilla
När en hotfull situation uppstår så vet jag av erfarenhet att pacifistiska teorier inte fungerar – man handlar i ren instikt. Med fru och barn i huset så letar du ist reda på vad du ska försvara dig med… som tur var behövde jag inte ingripa den gången. fred d
GillaGilla
Jag är medveten om att detta är sjukt svårt, och vet inte själv hur jag skulle handla i nuläget. Men jag är övertygad om att ju mer jag fylls av Anden och ju mer jag ger upp de köttsliga impulserna och fokuserar på Gud så blir det en dag möjligt, det vet jag. Men ickevåldet och självuppoffrandet är en av de svåraste sakerna med att vara kristen, på ett helt annat plan än att gå till kyrkan varje söndag. Dock kan man inte rättfärdiggöra våld ens i en sådan situation, men det tror jag inte du gör?
Kan du berätta mer detaljerat om vad som hände (du behöver inte göra det här på bloggen om du inte vill)?
GillaGilla
Nej, jag håller egentligen med om vad du skriver – jag vill tro på icke-våldets väg. Jag kan maila dig och berätta hela händelsen.
GillaGilla
Jag tycker om 90% av allt i artikeln, och beställde precis Yoders bok!
Vad jag inte håller med om är följande:
”Om en beväpnad man anfaller din familj…” har Gud ett syfte med det! Allt som händer oss har Han ett syfte med. Och är det syftet att vi ska döda eller att vi ska leda anfallaren till frälsning?”
Naturligtvis vill Gud göra någonting gott i varje situation, och kan vända den sämsta situation till någonting gott, och göra någonting nytt av det!
Däremot tror jag inte för en sekund att allting som sker händer därför att Gud velat att det ska hända… Du borde lyssna mer på Greg Boyd – han talar ju om både pacifism och att Gud inte står bakom allting 🙂
GillaGilla
”Om jag vaknar upp mitt i natten av att en grupp fullt påklädda kommandosoldater stormar in i mitt hem, vad har jag, sömndrucken och i bara kalsongerna, att sätta emot? Vill ni att jag ska ha en luftvärnskanon i farstun eller?”
(Ungefär så svarade min far på den retoriska frågan när de ringde från hemvärnet…)
GillaGilla
Intressant frågeställning.
Jag hamnade här då jag just nu skall ge mig av långt bort i världen för 9,e gången under 25 aktiva år som krigare och beskyddare.
Med ålder blir också tvivlet ibland starkare och min tro har kraftigt modifierats under årens lopp.
Min grund tro är stark med ett stort rättspatos och empatiskt fundament.
Min tro är specialiserat för mig och jag söker alltid ljuset genom att förgöra mörkret.
Någon exakt gud vet jag inte ifall jag kan söka tröst hos, snarare en högre kosmisk makt, ett regelverk vi dödliga än inte har förmågan att förstå eller ens förnimma. En början och ett slut är två begrepp jag kämpar med dagligen men jag är fortfarande i kokong stadiet och förväntar mig inte att förstå. Men jag finns här och mitt kall större än jag själv.
Jag offrar min mänsklighet, min själ för att rättvisa och kärlek skall få den gro grund och näring genom trygghet och fred den behöver för att växa sig så stark att utrymmen för ondska förminskas.
Jag har genomlevt många ohyggliga situationer där inget annat än våld och till intet görande var det absolut enda alternativet.
Har min egen tro och religion av sort. Men bönen blir mitt vapen för att klara av mitt arbete men också en sköld mot mig själv och kanske ett straff. Inte ett straff för wrongdoings, svårt att finna ord, svårt att förklara.
Jag har en stark uppfattning om att passivitet, bön och resonemang är vägen att gå. Tyvärr är det ett sätt att vika sig för det onda, tillåta ondskan den makt och förnöjsamhet den söker i situationen eller konflikten. Tillåta människans mörkaste ondska utlopp att utöva sin makt över svaga, gamla och ibland också barn.
Genom att göra motstånd hyllar man livet och tron på en framtid och det är var mans plikt att lära och fördjupa sig i att försvara sig och att också lära sina efterkommande att stå upp för livsglädje, framtidstro, gemenskap och kärlek. Inte böja sin nacke och förkasta det liv man har fått för onda män eller kvinnor. Att Förneka sin kropp och sitt värde för andras hat eller lustar som passivt, ostraffat, tillåts fortsätta förgöra andra oskyldiga själar och skapa den fruktan ondskan lever av.
Passivitet, pacifism och Fred är ett lätt ställningstagande om man från säkert avstånd betraktar en blodig, rå och brutal konflikt. På avstånd i hemmets vrå är det alltid lätt att fördöma och tro sig vara den som besitter moralisk högmark men som tar sitt bekväma, trygga liv förgivet. Men allt har sitt pris.
Djävulen kan inte besegras genom att på knä be om nåd då intentionen av hans handlanden alltid funnits.
Martyrskap är för mig själv en självoffran för att bereda väg för en starkare krigare med ett sant hjärta i sin uppgift att förgöra det onda och beskydda dom oskyldiga. Att stå mellan min familj och en våldsmakare med ett vapen och ta kulan, sedan se oförmögen att agera avrättningen av min familj är på inget sätt varken kärleksfullt eller uppoffrande i en god bemärkelse.
Att tala sig ur en situation som ovanstående är extremt svårt utan rätt utbildning då det oftast är just gud förövaren känner svek utav och övriga världen.
I en krigs situation utan religiösa, klan eller rasistiska motiverade krigare kan möjligen vissa passifistiska påstående fungera. Men under förutsättningen att den lie mannen har förmågan att säga stopp och se situationen utifrån sin inre moraliska och humanitära kompass. Många faktorer måste samspela för att passivitet som ett fundamental ställningstagande skall överleva i en värld som inte bygger på gentleman’a principer.
Så ser jag på det.
Nu måste jag ta min taxi till Arlanda.
Ursäkta om texten är osammanhängande å lite spretig men jag hoppas lite av min synvinkel går att utröna.
Erik 52 år.
Operativ chef, ISG. United Kingdom /Section :Afrika group
GillaGilla