Pingstpastorn i Ängelholm, Mikael Karlendal, kritiserade för drygt en halv månad sen anabaptismens Bibelsyn. Jag har länge velat ge svar på tal men har haft några ton skolarbeten att plöja igenom, plus att jag varit i Storbritannien. Nu är jag tillbaka på banan!
För det första vill jag poängtera att vi anabaptister är i gott sällskap när Karlendal kritiserar vår Bibelsyn – han har tidigare påstått att apostlarna tolkade Bibeln fel! Karlendal är influerad och fascinerad av kalvinismen (se här) och hans text får mina tankar att vandra till en mycket intressant redogörelse av en debatt mellan anabaptisten Pilgram Marpeck och kalvinisten Martin Bucer i boken ”An Introduction to Mennonite History”. Boken visar skickligt hur Marpecks och Bucers dopsyn gjorde att de fick fundamentalt olika åsikter i en rad frågor. Bucer, som likt alla dåtida kalvinister trodde på predestination och förkastade läran om fri vilja, stödde barndopet. Marpeck menade att människan har en fri vilja och ska själv välja att följa Jesus – därmed förespråkade han troendedop. Bucer stödde statskyrkan och ville att alla i ett kristet land skulle döpas och gå i kyrkan – även de som inte trodde. Om någon vägrade vara kristen skulle han eller hon straffas. Marpeck stödde religionsfrihet och förkastade kyrkans samröre med staten. Bucer menade att Gud inte älskar alla människor (i så fall hade Han ju låtit alla komma till Himlen) och därmed går det bra att döda turkar och andra ickekristna i krig. Marpeck menade att Gud älskar alla människor och att kristna därmed inte ska ta till svärdet.
Givetvis delar inte alla kalvinister Martin Bucers åsikter idag – dock anser många kalvinister att Gud inte älskar alla människor, och typ alla anser att kristna kan delta i krig. Sen vet jag inte hur kalvinistisk Karlendal är, men han förtjusar sig otvivelaktigt över Jean Calvin och kalvinismen och kritiserar läran om fri vilja om och om igen. Med ovanstående bakgrund är det något besynnerligt – pingströrelsens mormor är ju anabaptismen (anabaptismen utvecklades till baptismen varifrån Pingströrelsen härstammar) och flera av anabaptismens grundstenar som fri vilja, troendedop, andedop, kongretionalism och pacifism blev också Pingströrelsens (som jag skrivit tidigare var den ursprungliga pingströrelsen pacifistisk). Fast egentligen kanske det inte är så konstigt, pingströrelsen är oerhört bred idag, vi har en pingstpastor som flirtar med ortodoxa kyrkan och ett dussin som flirtar med trosrörelsen – då bör vi inte reagera över en som flirtar med kalvinismen. Men egentligen tycker jag att kalvinism är väsensskild sann pentekostalism, dvs. anabaptism.
Låt mig bara klargöra att det finns flera områden där jag och Karlendal är överens, och jag respekterar och älskar honom som en kristen broder. Jag beundrar hans iver mot liberalteeologi och hans fasta tro på Guds Ord (även om vi har lite olika syn på vad Guds Ord säger).
Men över till själva texten! Mikael Karlendal kritiserar en recension skriven av Tim Chesterson av boken Biblical Interpretation in the Anabaptist Tradition av Stuart Murray publicerad på Jonas Melins blogg. Boken, och därmed recensionen, tar upp sex aspekter på tidig anabaptistisk Bibeltolkning som Karlendal skarpt kritiserar. Grundfelet Karlendal gör är att han ser anabaptisternas Bibelsyn som totalt främmande trots att han tillhör en tradition som anammat den till punkt och pricka. Jag skulle vilja säga att nästan hela kristenheten idag (med undantag för kalvinister?) stöder den Bibelsyn som presenteras i texten, bara att anabaptisterna måhända betonar vissa saker mer än andra. Genom att göra detta belyste de hur katoliker och protestanter som döpte barn, stödde krig etc. gick emot sin egen Bibelsyn och följde den inte när den drogs till sin spets.
1. Skriften är sin egen tolk. Anabaptisterna betonade att skrift tolkar skrift och att inga tillägg utöver Bibeln behövs för att förstå den. De menade att man inte ska acceptera förutfattade teologiska system utan undersöka i Skriften på egen hand för att se om de stämmer. Karlendal skriver att han håller med om att Skriften är sin egen tolk och inte ser det som ett problem att man sätter tilltro till vanliga lekmäns förmåga att läsa Bibeln, men han skriver att en vägran att acceptera förutfattade trossystem leder till att varje kristen och församling måste ”uppfinna hjulet på nytt”, vilket han ser som problematiskt. ”Som jag tolkar Bibeln, så är det kristna pastorers och lärares skyldighet och plikt att undervisa församlingen i den sunda läran och att lära dem/uppmuntra dem att läsa Bibeln själva. […] Detta sätt att läsa och tolka Bibeln som anabaptismen här förespråkar, leder enligt min mening att vi inte kan dra nytta av gångna generationers arbete, att vi ständigt ska göra om alla tolkningar, att vi alltid startar från noll. Det är inte bibliskt! Det rätta, enligt Bibeln, är att nya kristna får undervisning i vad som är rätt lära och tolkning, och att de utifrån detta kan läsa/rannsaka Bibeln och själva se att det stämmer.”
Anabaptismens syn på detta var en syntes mellan 1 Joh 2:27 och 1 Tim 4:13. Som sagt gör Karlendal anabaptismens Bibelsyn till något väsensskilt från hans egen, trots att det inte är så. Karlendal får det att låta som att anabaptismen inte hade pastorer! Eller att ingen i de anabaptistiska församlingarna lyssnade på vad de sa! Men slutsatsen av anabaptisternas resonemang blev det som Karlendal förespråkar, pastoren ger undervisning, församlingen kollar att det stämmer. Varför skrev Menno Simons, anabaptsimens ”Luther”, kilovis med skrifter om anabaptister aldrig läste annat än Bibeln? Karlendal tolkar Chestertons recension som att anabaptister vägrade lyssna på någon annans Bibeltolkning utan läste Bibeln ”blankt”. Men att de inte, som Chesterton skriver, ”införde tolkande rutnät på Skriften som tvingade passager i överensstämmelse med förutfattade teologiska system” handlar snarare, som jag förstår det, om att de inte bara läste de Bibelställen pastorn citerat i kyrkan utan även andra ställen om samma tema för att pröva om pastorns budskap är sant. De läste inte bara om krigen i GT, som krigshyllande kalvinister gärna citerade, utan också Jesu budskap om fred. Pastorn har fortfarande en viktig roll, men uppfattades inte som en ofelaktig förmedlare av sanningen. Men att denna lära lärdes ut är ju ett bevis för att anabaptister inte slog dövörat till när någon annan än Bibeln talade! För övrigt är att uppfinna hjulet på nytt ett måste för en kristen. Ingen annan kan bli frälst åt dig! Ingen annan kan bli andedöpt åt dig! Varenda lära man hör måste man själv pröva inför skriften, anabaptister motsätter sig att svälja läror med hull och hår.
2. Kristocentrism. Anabaptisterna lärde att Kristus är Guds slutgiltiga uppenbarelse och att Bibeln ska läsas med Honom i centrum. De menade att Bibeln inte är ”platt” utan att vissa delar av den har högre auktoritet än andra, med evangeliernas vittnesbörd om Jesu liv och undervisning i toppen. Hela Bibeln pekar på Jesus, och man kan bara förstå Bibeln med Honom som tolkningsnyckel. Karlendal menar att anabaptisterna med detta ”vägrar att förstå Bibeln” och skapar en ”kanon i kanon”. Epistlarna är lika Jesuscentrerade som evangelierna skriver han, och de handlar om betydelsen av Jesu verk i ljuset av uppståndelsen, liksom GT förutsade Jesus och redogör bakgrundshistorien för Messias roll.
Jag håller med Karlendal om att hela Bibeln pekar på Jesus – det är ju precis det Chesterton skriver – men Karlendal håller tyst om att Paulus tycks ha gjort en åtskilnad på vad han respektive Jesus lär ut (1 Kor 7:12). Anabaptisterna säger inte att hela Bibeln förutom Evangelierna kan ha fel ibland, eller att man om man inte gillar ett Bibelställe kan rycka på axlarna och säga ”det är ju bara Paulus”, utan snarare handlar det om vem som har företräde när texter står emot varandra. När GT säger att man inte ska äta gris och Jesus säger att man kan det – vem ska man lyssna på? (Mer om detta i punkt 3). Dock kan jag inte komma på ett enda ställe där evangelierna och epistlarna säger emot varandra, och kan heller inte ge något exempel på när en anabaptist dragit det resonemanget. Snarare handlar fokuset på evangelierna om att det är varje kristens mål att bli lik Jesus och ha Honom som exempel. Naturligtvis visar både GT och epistlarna på Honom och författarna av de böckerna är inspirerade av Helig Ande (2 Tim 3:16), men vill vi veta hur Gud inkarnerad själv talade och handlade är det ofrånkomligen evangelierna vi måste gå till. Av den anledningen reser sig församlingen i de flesta kyrkor upp när evangelierna läses till skillnad från epistlarna, av den anledningen rekommenderar de flesta missionärer jag känner till att nyfrälsta ska börja med evangelierna.
3. De två testamentena. Anabaptismen lär ut att Nya testamentet är överordnat det Gamla och opponerade sig från sina katolska, lutherska och kalvinistiska samtida som rättfärdiggjorde allt möjligt med citat från GT. Här övergår Karlendal från att poängtera positiva och negativa aspekter av anabaptisternas Bibelsyn som han tidigare gjort till en ren och skär sågning. ”Den anabaptistiska varianten av bibeltolkning gör att de i praktiken förkastar Gamla testamentet.” Han går vidare med att förklara att anabaptister tolkar Bergspredikan fel när de menar att den upphäver vissa bud i GT eftersom Jesus ”var genomsyrad av GT:s skrifter” och förklarar att Calvin ”var tio gånger bättre, minst” i sin Bibelsyn som poängterade att Bibeln är en helhet och att det är en kontinuitet mellan GT och NT. Han avslutar med att kalla anabaptismens Bibelsyn för ”slakt av Bibeln som hel bok”.
Låt gå att Karlendal vägrar acceptera NT:s budskap om att kristna inte ska kriga, svära eder mm. men att mena att anabaptisterna har fel som säger att NT är överordnat GT är att såga av den gren man sitter på. Alla kristna, utom möjligtvis ett fåtal extremister, menar att NT är överordnat GT. Eller menar Karlendal att kristna bara ska äta kosher? Att vi ska omskära våra barn? Att vi ska offra en bock varje år? NT har upphävt allt detta (Mark 7:19, Gal, Hebr 10). Det handlar inte om att GT är värdelöst skräp eller att Gud ångrar sig utan att de kristna har andra uppgifter än Israels folk hade. Med Jesus förändrades spelreglerna radikalt, och det Nya förbundet (testamentet) genom Hans blod (Mark 14:24) är bättre än det Gamla och överordnat det. Karlendal behöver läsa Hebreerbrevet 8 (men han kanske menar att brevets författare har tolkat Bibeln fel precis som apostlarna på pingstdagen?): ”Men nu har Kristus ett högre prästämbete, liksom det förbund han är medlare för är bättre, eftersom det är stadfäst med bättre löften. Ty om det första förbundet hade varit utan brist skulle det inte behövas plats för ett andra. Men Gud förebrår dem när han säger: Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte ett sådant som jag slöt med deras fäder den dag jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land. […] När han talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det förra är föråldrat. Men det som blir gammalt och föråldrat är nära att försvinna.” Återigen, Karlendal försöker få anabaptistisk Bibeltolkning till något annat än vad Bibeln själv säger och vad nästan hela världsvida kyrkan accepterat.
4. Ande och ord. Anabaptister var något delade i fråga om Andens inspiration och Skriftens auktoritet, somliga betonade Skriften mer och andra Andens vägledning, men pga ovanstående Kristocentrism skenade ingen iväg från Skriften när de fick tilltal från Anden. Karlendal kommer inte med så mycket kritik här, bl a för att anabaptisterna var tudelade på denna punkt, men betonar att det är ”delvis samma problematik man finner inom pingst-karismatiska sammanhang idag. […] jag konstaterar att det alltid blir problematiskt när människor tror sig ha fått en rätt tolkning av ett bibelord genom ett tilltal från Anden. Om de då inte inser att just den tolkningen bör kunna ifrågasättas genom sund bibeltolkning av dem som inte fått just detta ‘tilltal’, då blir det problem.” Återigen blir det så ironiskt att Karlendal som pingstpastor kritiserar anabaptistisk Bibelsyn, eftersom den som dominerat i Pingströrelsen, hans egen tradition. Jag håller dock med honom om att risken finns att det spårar ur, men avvisar å det bestämdaste att öppenhet för Anden i Bibeltolkningen är fel. ”En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt.” (1 Kor 2:14). Och så ett förtydligande bara: Karlendal skriver: ”Anabaptismen beskrivs lite som en protokarismatisk rörelse. Den är inte helt likformig i detta avseende” utan att veta särskilt mycket om anabaptismen, men faktum är att karismatiska uttryck som tungotal, helande mm. förekom bland anabaptisterna, jag skulle säga att tidig anabaptism och tidig pentekostalism var väldigt, väldigt lika.
5. Församlingen tolkar. Anabaptismen menade att församlingen tillsammans tolkade Bibeln och motsatte sig som vi sett tidigare att pastorn ensam styrde och ställde över Bibeltolkningen som katolska eller protestantiska präster. Chesterton skriver att detta synsätt faktiskt dog ut efter ett tag och skriver om både dess positiva och negativa effekter. Det positiva var att alla kunde delta, misstag åtgärdas, fräscha idéer strömma in i kyrkan mm. Det negativa var att utan en riktig auktoritet kunde splittringar sällan åtgärdas, felaktiga tolkningar betraktas som jämställda med bättre, man tar inte vara på äldre tiders visdom mm. Karlendel nämner inte de positiva aspekterna utan basunerar ut att han håller med ”till hundra procent i den kritik mot detta som artikeln själv innehåller och anser att denna kritik är förödande för det synsättet.” Vidare skriver han om att Bibeln talar om ett pastors/lärarämbete och att den säger att alla inte kan vara ledare. Återigen, Karlendal skriver som om anabaptismen inte hade pastorer, trots att de alltid haft en viktig roll inom rörelsen och har ett eget kapitel i den anabaptistiska ”trosbekännelsen” Schleitheimbekännelsen. Bibeln säger minsann att vi ska ”undervisa varandra” (Kol 3:16) samtidigt som personer med mer erfarenhet och kunskap ska få en särskild position som lärare, båda dessa aspekter måste finnas med, och jag tror att den anabaptistiska ståndpunkten i den frågan föddes ur en sådan strävan. Sen är Chestertons text luddig om vad avskaffandet av detta synsätt innebar, om det innebar en diktatorisk pastor som inte lät några andra synsätt än hans egna förekomma. I så fall var det utan tvekan ett klavertramp. Både jag och Karlendal, med hänvisning till vad han skrev under punkt ett, menar att pastorn ska undervisa församlingen samtidigt som församlingen prövar detta och kommer med kommentarer. Det brukar sägas att anabaptisterna var de första demokraterna i och med att församlingen valde sina pastorer och kom med synpunkter i undervisningen.
6. Lydnadens hermeneutik. Anabaptister betonade att Bibelläsning måste åtföljas av lydnad och att endast de som vill följa Kristus och lyda Hans Ord kan förstå Bibeln rätt. Här har Karlendal inte mycket att vända emot annat än att poängtera att när anabaptister menar sig följa Jesus gör de en misstolkning av vad Han säger (läs: de borde döda och svära).
Avslutningsvis betonar Karlendal att det finns positiva aspekter av anabaptismen men att han aldrig skulle kalla sig anabaptist eller förespråka den riktningen samt att även om han inte tagit upp alla sidor av anabaptismen skulle han aldrig ”liera sig med den gruppen”. Tittar man nedåt i drösen av kommentarer (42 stycken!) är det sorgligt nog många som håller med honom och tackar för en bra artikel. Som jag ser det har han inte gjort annat kritiserat saker som typ alla kristna håller med om men som han lyckas vinkla till något främmande för att ge anabaptismen dåligt rykte.
Hela Pingsten 
Liksom du så har jag inte all tid i världen att alltid svara direkt när någon skriver, och så är det nu. Men jag vill gärna ta upp en viktig sak.
Du gör ju en tolkning av vad jag skriver, och ibland har du förstått mig rätt och ibland fel, som jag ser det. Det må så vara. Men på en punkt uppfattar jag att du rent faktiskt är på gränsen till förtal. Och det är när du påstår att jag skulle ha skrivit ”att apostlarna tolkade Bibeln fel”. Det har jag aldrig påstått och skulle aldrig i min vildaste fantasi kunna ta mig för att påstå. Det är din tolkning (och en grovt felaktig sådan) av vad jag skrivit. Då borde du i stället skriva att du tolkar/uppfattar mig så, men absolut inte att jag påstår något sådant.
Den aktuella saken gäller ju om egendomsgemenskap var något som var bra och som tillämpades av alla kristna på NT:s tid. Och då påstår jag, liksom majoriteten av alla exegeter och kyrkohistoriker (vet inte någon som säger nåt annat), att egendomsgemenskap som den beskrivs i de första 4-5 kapitlen i Apg endast tillämpades i Jerusalem. Och uppenbarligen var det ingen bra idé. För senare ser vi att de blir beroende av bidrag från andra församlingar. Jag påstår inte att apostlarna förespråkade egendomsgemenskap i Apg, jag påstår inte att det kan stödjas från någon biblisk skrift som apostlarna tolkade… jag påstår endast att församlingen i Jerusalem praktiserade detta av någon anledning som vi inte känner till (jag påstår inget om att detta skulle bero på någon bibeltolkning från deras sida). Egendomsgemenskap var inte normen för kristna församlingar på NT:s tid eller senare. Det har funnits sådant, men det var inte normen.
Jag vet att du är av annan uppfattning i denna fråga. Men tillvita mig inte ett påstående som jag inte har gjort!
Sen får jag se om och när jag får tid att svara på det övriga. I så fall gör jag det troligen på min egen blogg, eftersom det blir så långa texter.
GillaGilla
På Stefan Swärds blogg skrev du: ”I den första kristna församlingen tycks det ju också vara enbart dem i Jerusalem som hade sådana idéer (dvs om bibelorden verkligen ska tolkas så). Men i resten av den kristna världen på Apostlagärningarnas tid tycks man ha fortsatt att leva normalt.” Apostlarna var utan tvekan några av de kristna i Jerusalem, och enligt Apg 4:34-35 var de med på noterna – det var de som organiserade egendomsgemenskapen! Därmed tillhörde de de som ”hade såna idéer (dvs om bibelorden verkligen ska tolkas så)”. Och eftersom du ovan skriver att ”det inte var någon bra idé” att leva i egendomsgemenskap måste idéerna de kristna i Jerusalem, inklusive apostlarna, baserade på sin tolkning av Bibelorden vara felaktiga enligt dig.
Jag tyckte det var ganska uppenbart att du tyckte att apostlarna tolkade Jesu ord om allt-säljande fel på Pingstdagen, det var en rätt logisk konsekvens av vad du skrev. Men kanske uttryckte du dig slarvigt, och då ska jag inte påstå att du menar nåt du inte menar. Men det var aldrig min avsikt att förtala, jag tyckte det var rätt uppenbart att du tyckte att apostlarna tolkade Bibeln fel och trodde du ansåg det.
Sen har vi ju redan debatterat huruvida alla kristna levde i egendomsgemenskap i urkyrkan, även om epistlarna inte innehåller en sån tydlig beskrivning av egendomsgemenskap som Apg 2 och 4 utan snarare antydningar om det (de innehåller överhuvudtaget inga regelrätta beskrivningar av hur församlingarna såg ut utan ger endast ledtrådar) kan vi vara rätt säkra på att alla församlingar praktiserade egendomsgemenskap då riktigt tidiga utombibliska skrifter och kyrkofäder skriver att alla gjorde det. Och att peka på att Jerusalem tog emot bistånd från andra församlingar (2 Kor 8-9) är ärligt talat ett riktigt dåligt argument för att egendomsgemenskapen där inte fungerade. Egendomsgemenskap förminskar ju inte resurser, det omfördelar dem! Församlingen kan omöjligen ha blivit fattigare (eller fått en större andel fattiga) av att man hade allt gemensamt, tvärtom leder egendomsgemenskap att andelen fattiga sjunker (Apg 4:34). Att Jerusalemförsamlingen behövde bistånd kan bero på massa av olika saker, ett massivt ökat antal av fattiga i församlingen, hungersnöd etc., men egendomsgemenskap i sig kan inte skapa fattigdom. Egendomsgemenskapen kan göra så att istället för att det finns tre rika och sju mycket fattiga så finns det tio lite fattiga. Men församlingen skulle behövt bistånd både om de haft sju mycket fattiga eller tio lite fattiga.
GillaGilla
Uttrycket ”om bibelorden ska tolkas så” syftar på om vi ska tolka texterna i Apg som att de handlar om en bokstavlig (kollektiv-, ”kommunistisk”) egendomsgemenskap, inte på hur apostlarna tolkade bibelord. Den enda bibel apostlarna hade på den tid som Apg 1-5 handlar om, var GT, och där finns det inte någonting som stöder sådan egendomsgemenskap.
Sen, så tror jag du misstolkar och övertolkar de gamla kyrkofäderna, i alla fall om du med ”egendomsgemenskap” menar just detta att man bokstavligt är gemensamma ägare till allting i rent juridisk mening. Att man däremot hade en oerhört generös attityd till varandra, att man i sin generositet betraktade sitt eget som även ditt osv, dvs inte i bokstavligt mening, men väl i praktiskt givmildhet… det är en annan sak. Och det finns inget som tyder på att man frångick det normala sättet att bo. Dvs, det var först ett par århundraden senare som klosterväsendet började växa fram, och då som en reaktion mot mycket annat.
GillaGilla
Man kan inte bara så fort Bibelord eller kyrkofädersord blir obekväma tolka dem bildligt. Exempelvis Justinus ord ”vi… lägger nu vad vi har i en gemensam hög” kan jag inte se någon annan möjlig tolkning än att de faktiskt gjorde det.
Sen skulle jag inte säga att man ägde allt gemensamt juridiskt – på pappret tillhörde nog grejerna var och en – och jag ser inte egendomsgemenskap och kollektiv som samma sak (de 3000 i Jerusalem bodde knappast i samma hus). Jag har gått igenom exegetiken av hur egendomsgemenskapen såg ut i min bloggserie kan en kristen vara rik, och allt tyder på att det började med en ekonomisk utjämning där alla sålde allt och fick jämlika bitar tillbaka, därefter upprätthöll man gemenskapen genom att ge rikligt i kollekt varje söndag så att de utan arbete/mindre välbetalt arbete inte led nöd.
GillaGilla
Att diskutera egendomsgemenskap är lite utanför ämnet här, tycker jag, men för att anknyta till anabaptistisk bibeltolkning vill jag bara citera vad Menno Simons skrev om egendomsgemenskap när hans församlingsrörelse blev anklagad för att praktisera det. Citatet ger också en liten inblick i hur han tolkade Bibeln. Texten kommer från boken Reply to False Accusations från 1552 (Complete Writings of Menno Simons sid 558-560).
For although we know that the apostolic churches from the beginning have practiced it (community of goods), as may be seen from the Acts of the Apostles, yet we may notice from their epistles that it went down in their times and (perhaps not without cause) was no longer practiced. Since we find that it was not permanent with the apostles, therefore we leave things as they are and have never taught nor practiced community of goods. But we diligently and earnestly teach and admonish assistance, love, and mercy, as the apostolic Scriptures abundantly teach. Behold in Christ we tell you the truth and lie not.
And even if we did teach and practice community of goods as is falsely reported, we would be but doing that which the holy apostles full of the Holy Spirit did in the previous church at Jerusalem – although as was said they discontinued it.
Menno och hans församlingar praktiserade dock en radikal och praktisk omsorg och ekonomiskt delande, vilket illustreras i följande citat från samma text:
We do not teach and practice community of goods. But we teach and maintain by the word of the Lord that all truly believing Christians are members of one body and are baptized by one Spirit into one body (1 Cor 12:13); they are partakers of one bread (1 Cor 10:18); they have one Lord and one God (Eph 4:5-6).
…They show mercy and love, as much as they can. No one among them is allowed to beg. They take to heart the need of the saints. They entertain those in distress. They take the stranger into their houses. They comfort the afflicted; assist the needy; clothe the naked; feed the hungry; do not turn their face from the poor; do not despise their own flesh (Is 58:7-8). Behold, such community we teach.
GillaGilla
Menno var en stor teolog men i denna fråga håller jag snarare med han anabaptistiska bröder hutteriterna. Dock vill jag poängtera att rik givmildhet där man ger allt utom det nödvändigaste till de fattiga är lika bra som egendomsgemenskap – det blir samma effekt, klyftan mellan rika och fattiga jämnas ut.
GillaGilla
Jag ställer mig i så fall på Menno Simons sida i denna fråga! Sen har jag inte hela Justinustexten framför mig just nu, men jag tycker det som citerades mer liknar en allmän kollekt än någon egendomsgemenskap, dvs om man definierar den senare som att man alla tillsammans är juridiska ägare till alltsammans.
Att NT inte predikar egendomsgemenskap av det slaget varken för Jerusalemförsamlingen eller någon annan torde dock stå helt utom tvivel, om man inte lider av en alltför kraftig dos av önsketänkande, förstås.
GillaGilla
Vem har förespråkat någon annan egendomsgemenskap än den som Jerusalem praktiserade? Som jag redan sagt tror jag inte att de var gemensamma ”juridiska ägare”, de kunde knappast starta en ekonomisk förening som ägde deras egendom, men egentligen är juridiken rätt irrelevant. Huvudsaken var att de praktiserade ekonomisk utjämning, att de la sina ägodelar i en gemensam pott för att sen dela ut efter var och ens behov. Och detta praktiserades i hela urkyrkan, vilket inte bara Justinius utan även Didaché, Barnabasbrevet, hedningen Lukianos, Irenaeus av Lyon, Tertullianus, Gregorius av Nyssa och Ambrosius vittnar om.
Men, för att frångå ordkriget oss emellan, om jag tolkar din kommentar rätt så ser du i vart fall rik generositet, även om det inte är egendomsgemenskap, som något gott, och det gläder mig. Huvudpoängen med egendomsgemenskapen var att utjämna klyftan mellan rik och fattig, och gör vi det på annat sätt – t ex genom frikostiga gåvor, så är ingen skada skedd. Det är dock viktigt att vi då verkligen ger så mycket vi kan och inte använder 2 Kor 9:7 som en anledning att vara giriga utan som en utmaning att inte känna olust när vi ger mycket – för behoven är verkligen enorma, 30 000 dör varje dag enbart pga fattigdom, dödsfall som enkelt hade kunnat stoppats om vi gett mer bistånd. Även om du inte förespråkar egendomsgemenskap så är det gott att du predikar generositet för din församling, för det är minst lika viktigt. Gud välsigne dig : )
GillaGilla
Jag delar i stort din analys!
GillaGilla
Tack Micael för en underhållande och träffsäker text. Du kritiserar Karlendal för att han gör en karikatyr av anabaptismen, och det gör du rätt i, men jag tycker att du har lika fel när du gör en karikatyr av kalvinismen. Du har en stor poäng när du visar att anabaptismens bibeltolkning inte är så extrem som det kan verka när man läser Karlendals artikel. Tack för det! Problemet är dock att ni båda diskuterar detta ämne utifrån Chestertons korta sammanfattning av Stuart Murrays bok.
Bibeltolkningen inom den anabaptistiska rörelsen är ingen enkel fråga. Ingen anabaptist skrev om det på 1500-talet, men Stuart Murray menar att man kan se ett mönster inom anabaptismens bibeltolkning och sammanfattar detta mönster i de sex punkterna, som fanns mer eller mindre starkt inom olika grupper av anabaptister på 1500-talet. Boken är mycket intressant och jag rekommenderar den varmt.
För klarhetens skull tycker jag också att du ska skilja på bibelsyn och bibeltolkning. Det är två olika saker. Den här diskussionen (och boken) handlar inte om bibelsyn, utan om bibeltolkning.
GillaGilla
Jag vill bara säga att jag anser pacifism som en självklar Andens frukt.
Den som kan tänka sig att döda en annan människa har enligt min mening (vilken jag är helt tvärsäker på) inte lärt känna Jesus Kristus och har inte kommit in i Hans kärlek, och kan därför inte heller anses vara förblivande i Honom och är därmed inte ens frälst.
Den som räddar sitt liv skall mista det.
Är inte pingstvänner vapenvägrare längre? Jag tror jag spyr.
GillaGilla
Amen. Det är mycket sorgligt att Pingstkyrkan i stort övergivit sina pacifistiska rötter.
GillaGilla
Att debattera egendomsgemenskap är utanför ämnet skriver någon ovan. Eftersom den största delen av diskussionen i kommentarerna handlar om just egendomsgemenskap tycker jag att det är en sanning med modifikation.
Och jag måste faktiskt fortsätta utanför ämnet (i så fall). För Micael skriver ovan en sak som är så häpnapdsväckande i sin världsfrånvändhet att jag baxnar. Han skriver:
”Egendomsgemenskap förminskar ju inte resurser, det omfördelar dem! Församlingen kan omöjligen ha blivit fattigare (eller fått en större andel fattiga) av att man hade allt gemensamt, tvärtom leder egendomsgemenskap att andelen fattiga sjunker (Apg 4:34).”
Det här är ett statiskt tänkande som helt bortser ifrån det dynamiska skapandet av tillgångar. Har Micael sovit på lektionerna i 1900-talshistoria, eller?
När Mao startade ”det stora språnget” i Kina strax före 1960 började det med att han ville passera Storbritannien i stålproduktion. Men ganska snart handlade det om att införa den sanna kommunismen i ett enda steg.
På landet bröt man sönder familjestrukturen och organiserade istället Folkkommuner. Man fick inte äta hemma längre, utan väldiga gemensamma kök organiserades. Privata stekpannor och allt smältes ner för att göra stål (som inte gick att använda, förstås). När maten lagades gemensamt och förtärdes i väldiga folksamlingar ledde det till ett våldsamt slöseri. Ingen brydde sig om mat blev över eller slängdes. Det var ju ”allas” mat. Man kan också tänka sig hur familjerna mådde i allt detta – alla vill ju inte leva i kollektiv.
Maten producerades också kollektivt. Med slagord trodde man att skördarna skulle mångfaldigas, men när ingen brydde sig sjönk de istället. Ingen vågade rapportera det verkliga läget, vilket ledde till att säd som skulle ha behövts hemma exporterades.
Resultatet blev den svält som troligen är den värsta i världshistorien. Ingen vet exakt hur många som dog, faktiskt, men det var tiotals miljoner på ett par år.
Om man fick tag i någon mat så fanns det inte ens någon panna att laga den i. Folk satt likgiltiga vid vägarna tills de föll ihop och dog. Man kunde döda för en potatis.
Folkrepubliken Kina gav upp försöket att inför sann kommunism, egendomsgemenskap, med tvång. Men man fortsatte att vara ett fattigt land fram till dess att man tillät bönder att odla sin egen mark 1978. Därifrån infördes gradvis en slags kapitalism, med känt resultat. ”Klyftor”, säger någon säkert, men folkets rikedom har ökat enormt, och några 20-30 miljoner döda i svält är det inte frågan om idag.
Taiwan, det Kina som praktiserade kapitalism från början, blev rikt mycket tidigare, och jag gissar att de gav u-hjälp medan Folkrepubliken fortfarande fick u-hjälp (bland annat från Sverige).
Av frukten känner man trädet. Och frukterna av påtvingad egendomsgemenskap förskräcker. Och om den inte är påtvingad så vill majoriteten inte ha den, för den ödelägger välståndet.
Detta sagt som kommentar till den oerhört naiva kommentaren att egendomsgemenskap inte minskar resurserna.
Det finns dock en egendomsgemenskap som fungerar – familjen. Och om Micael vill organisera ett slags storfamilj som också fungerar så gör gärna det, även om jag ryser vid tanken på att leva så.
Men kom ihåg att familjen fungerar och genererar välstånd som kan fördelas bara för att den samspelar med det omgivande kapitalistiska samhället – dvs. man jobbar, företagar och sparar.
GillaGilla
Egendomsgemenskap är inte kommunism, och jag har aldrig sagt att vi ska överge det kapitalistiska samhället. Man kan inte påstå att egendomsgemenskap automatiskt innebär slöseri på resurser som du beskriver, visst innebär egendomsgemenskap ofta att utgifterna blir mindre än om man levt individuellt, men det är ju bara bra, då kan man ge överskottet till de fattiga (inte soptunnan). Du kan inte ignorera de miljontals kristna kommuniteter som fungerat utmärkt och varit väsensskilda från den sovjetiska och kinesiska kommunismens katastrofala följder. Detta beror på en mängd olika saker men den främsta är att i en kristen kommunitet älskar man varandra: man är ett hjärta och en själ. Och nog såg man sig som en familj i urkyrkans egendomsgemenskap – man kallade varandra bröder och systrar – och det är mycket riktigt att varje familj där man har allt gemensamt en kommunitet. Det är inte så exotiskt som vi kan tro. Och självklart ska man kombinera egendomsgemenskapen med att alla som kan och får jobba ska jobba.
GillaGilla
”Jag skulle vilja säga att nästan hela kristenheten idag (med undantag för kalvinister?) stöder den Bibelsyn som presenteras i texten, bara att anabaptisterna måhända betonar vissa saker mer än andra.”
Jag har läst för lite teologi men jag tror inte att katoliker eller ortodoxa skulle hålla med på alla punkter heller. Katoliker lägger en stor vikt vid ”den heliga Traditionen” i uttolkandet av skriften om jag förstått det rätt.
GillaGilla
Sant. Vad gäller synen på testamentena och kristocentrismen håller de nog med. Och många ortodoxa och katoliker idag tycker nog också att man ska pröva det prästen och traditionen säger med Bibelns ord. Eller?
GillaGilla
Jo, men jag tror att de resonerar att eftersom det är genom Traditionen, dvs apostlarnas vittnesbörd om Jesus som sedan ärvs vidare, som Nya testamenten skrivit och sammanställt ställs Traditionen över Bibeln. Kyrkan har alltså företräde när det gäller att tolka och sammanfatta Kyrkans lära. Rätta mig någon om jag har fel. Där skiljer sig det ganska mycket ifrån protestantismen.
GillaGilla