Undanflykter från evangelisation

”De som då tog emot Petrus ord döptes, och så ökade antalet lärjungar den dagen med omkring tre tusen… De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.” (Apg 2:41, 47).

Den tidiga kyrkan kännetecknades av det man brukar kalla för församlingstillväxt – den blev större, folk kom till tro på Jesus och fick evigt liv, nya kyrkor startades i stad efter stad. Naturligtvis lämnade människor kyrkan också ibland, och på vissa ställen ville man inte ta emot Evangeliet i så stor grad, men på det stora hela växte kyrkan – och det var också det de kristna ivrigt bad och arbetade för. De ville se församlingstillväxt, de ägnade sina liv åt att se människor vända om och bli lärjungar. Oavsett om resultatet av deras evangelisation var väckelse eller förföljelse predikade de Namnet Jesus högt och tydligt.

Stora delar av kyrkan i Sverige idag däremot krymper, kyrkor läggs ned, färre kommer till tro. Vår kyrka ser inte ut som Apostlagärningarna. Hur handskas man med detta? Det finns två sätt att reagera: antingen inser man att något är på tok och så ber och arbetar man ivrigt för att vi ska få se skaror bli förvandlade av tron på Jesus. Eller så finns risken att vi istället för att lösa problemet förnekar det.

Ingen gillar att erkänna att man har fel. Ingen gillar att erkänna att man gör fel. På så sätt är det smidigare att argumentera för att det inte gör så mycket att så få blir frälsta i Sverige, det är egentligen inte något problem. Man kan argumentera för att vår brist på församlingstillväxt är helt enligt Guds plan, Han vill att det ska se ut så här just nu och det är bara att gilla läget. Det går dock rakt emot 1 Tim 2:4 som säger att Gud vill att alla människor ska bli frälsta – orsaken till att alla inte blir det ligger inte på Hans sida utan på vår. Man kan argumentera för att många kanske håller sin tro dold, någon utifrån kan inte bedöma vad som finns i en människas hjärta och det kanske finns många som har en tro på Jesus som de inte skyltar med. Problemet är bara att denna tysta massa lika gärna kan förneka Jesus – när 85% av Svenska kyrkans medlemmar säger att de inte tror på Honom är något galet – och om det stämmer är det förstås bra men Bibeln säger att vi ska bekänna Jesus med vår mun för att bli frälsta (Rom 10:9), så vi måste hjälpa dessa vidare.

Därtill finns en kritik mot evangelisation som riktas från såväl sekulärt som s.k. liberalteologiskt håll, som går ut på att det är påtvingande och intolerant och bör ersättas med religionsdialog. Jag var i helgen på en konferens om att sprida Evangeliet till muslimer. I en Facebookgrupp jag är med i som diskuterar kyrka och teologi fick den mycket kritik för att skapa objektifiering, för att syfta till muslimers omvändelse istället för samtal och för att man riktade mission till en viss grupp. En märklig kritik, med tanke på att huvudtalaren på konferensen – en anabaptist som hade erfarenhet av såväl mission som fredsskapande – betonade att möta muslimer i kärlek och respekt som 1 Petr 3:15 uppmanar oss till, samt att vara lyhörd och delta i samtal (som naturligtvis syftar till omvändelse och frälsning, allt annat vore fruktansvärt egoistiskt). Paulus använde olika evangelisationsstrategier för människor med olika religioner och världsbilder (1 Kor 9:20-22), Evangeliet måste vara kulturellt relevant som jag sa i en predikan för en månad sen, och det är en väldigt märklig tanke att vi inte behöver undervisning om muslimers världsbild och tro för att sprida Evangeliet till dem – som om kristna som är vana att föra agnostiker till tro skulle kunna använda samma evangelisationsstrategier för muslimer.

På konferensen talade en god vän till mig, han vill vara anonym pga säkerhetsskäl men jag brukar kalla honom Elias. Han var muslim men blev kristen efter att Jesus uppenbarade sig för honom (har skrivit om det här) och har sedan dess fört väldigt många till tro på Jesus. Flera gånger har detta skett genom kraftevangelisation, när Evangeliet bekräftas i kraften av tecken och under. Jag håller på och renskriver några av hans historier från anteckningar jag gjort när han berättat dem för mig, men kortfattat har han upplevt saker som min pastor Hans Sundberg här berättar om:

Nog förstår jag att kritiken mot evangelisation inte bottnar i att man funnit att det är obibliskt utan antagligen för att man är besviken, istället för att inspireras av evangelister och deras framgångsberättelser blir man nedslagen för att man själv inte för människor till tro och försöker därmed försvara det teologiskt. Det är en hemsk känsla, ett inre sår man behöver helande från, och nyckeln är återigen att lösa problemet istället för att förneka det. I de flesta städer finns ett gäng kristna som går ut på stan och evangeliserar – häng på dem! Om du har varit med om ett under, berätta om det för dina vänner eller främlingar och koppla det till Evangeliet (brukar vara lättare än att gå in på en Bibellektion direkt). Sprid Evangeliet i gärning såväl som ord (men låt inte gärningarna ersätta orden). Stöd missionärer ekonomiskt och i bön. Och sätt dig ned med en person som fört många till Kristus och be om råd. Jag blir alltid lika inspirerad och utmanad av min vän Elias. Och jag tycker att det borde vara obligatoriskt för alla kristna att lyssna på sådana som honom.