Lyxkonsumtion vs fattigdomsbekämpning

Bibeln säger ”Lev inte för pengar, utan nöj er med vad ni har.” (Hebr 13:5) Få skulle säga att de lever för pengar, men många måste nog erkänna att de inte är nöjda med vad de har. Hela vår obibliska konsumtionsinriktade ekonomi bygger på att vi absolut inte får vara nöjda, det underliggande budskapet i varje reklam är att vi kommer få ett ännu bättre liv om vi köper det företaget erbjuder. Så vi är aldrig nöjda. Och därmed lever vi för pengar, enligt Hebr 13:5. Om vi inte levde för pengar skulle vi inte bry oss om att skaffa de senaste varorna.

1 Timotheosbrevet 6:6-8 säger:

Ja, gudsfruktan i förening med ett förnöjt sinne är verkligen en stor vinning. Vi har ju inte fört något med oss in i världen, inte heller kan vi ta med oss något härifrån. Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda med det.

Brist på förnöjsamhet är förödande för människor. Vi ska vara nöjda med det nödvändigaste säger Paulus. Det är vi inte. Och det skadar oss själva men framför allt de fattiga. På grund av att vi klamrar oss fast vid de ägodelar som vi ändå inte hade när vi kom och inte kommer få ta med oss när vi dör lider de fattiga brist eftersom vi kan hjälpa dem men inte gör det. Vi dödar dem.

Jag önskar jag kunde göra en Kony-film som spred sig över världen och uppmärksammade den gigantiska hungerkatastrof som uppdagas i Sahel. Samtidigt är den största orsaken till att omvärlden gett fem gånger så lite till Sahel jämfört med vad som behövs främst inte brist på information, utan felaktiga prioriteringar.

Vi konsumerar massvis med underhållning, skönhetsprodukter och lyx, vilket är ofattbart när det samtidigt är busenkelt att ge pengar till väl fungerande biståndsorganisationer. Det är mord. Det går inte att rädda de fattigas liv med pengar som man bränt på skor, bil eller melodifestival. Det går inte att ge pengar till de fattiga och spendera samma pengar på lyx. Man måste välja. Rika kristna som äger massa underhållning, skönhetsprodukter och lyx har valt att inte ge till de fattiga. Varför då? För att de lever för och älskar sina pengar. Paulus fortsätter i 1 Tim 6:9-10:

Men de som vill bli rika, de råkar ut för frestelser och snaror och många oförnuftiga och skadliga begär, som störtar människor i fördärv och undergång. Ty kärlek till pengar är en rot till allt ont. I sitt begär efter pengar har somliga kommit bort från tron och vållat sig själva mycket lidande.

Om och om igen har jag hört rika kristna som argumenterar för att eftersom Paulus säger att det är kärlek till pengar som är roten till allt ont, inte pengar i sig, är det inget problem med att vara rik. Och självklart är pengar i sig inte roten till allt ont, det är ju pengar vi använder för att stötta biståndsorganisationer som lindrar nöd och räddar liv. Men det rika kristna blundar för är att om man är rik så har man per automatik kärlek till pengar. Om man inte hade det skulle man ju inte ha några problem med att sälja allt man äger och ge bort pengarna till de fattiga. Men nu älskar man pengar, man har begär efter dem och vill ha dem, och det orsakar de idiotiska prioriteringar vi gör när vi spenderar miljarder på onödigheter samtidigt som 16 000 barn dör varje dag.

Paulus skriver att om man vill bli (eller ”vara” som det grekiska ordet också betyder) rik så har man problem. Allvarliga problem. Rikedomen är en förfärlig snara som för människor i fördärv. Mammon (arameiska för rikedom) är Guds Rikes fiende. För när vi älskar Mammon och tillfredsställer Mammon ignorerar vi de döende i Sahel. Kärleken till pengar är roten till allt ont. Fattigdomsbekämpning kräver rikedomsbekämpning.