Barnen som bestämt sig för att dö

Kadaver i Sahel
Foto: Johannes Frandsen/Kyrkans tidning

Jag rekommenderar er verkligen att läsa detta gripande reportage av David Qviström i Kyrkans tidning. Han beskriver sitt besök i det gigantiska flyktinglägret Mbere i östra Mauretanien där Lutherska Världsförbundet (LWF) koordinerar en stor biståndsinsats. På grund av den förödande hungerkatastrofen i Sahelregionen där Mauretanien ingår, samt på grund av konflikten i grannlandet Mali, har ca 70 000 flyktingar samlats i Mbere – och hundratals fler strömmar in varje dag. Qviströms text gör att Sahelkatastrofen kommer en obehagligt nära. Nedan är några utdrag:

Snart blir kropparna fler. I miltals ligger boskap i vägrenen som nyss dött av törsten, kor i hundratal och enstaka åsnor, får och kameler. Ibland ligger rader av kor på samma ställe, som att en flock beslutat sig för att ge upp och segnat ner tillsammans, mitt på den linje de nyss följt. Var femtionde eller hundrade meter ligger ett kadaver, mer eller mindre intorkat och mumifierat av värmen.

– Behoven här är ändlösa. Artikeln du nu skriver… kommer folk som läser den att ge pengar tror du?

Pape [Diallo, koordinator för LWF i området,] slår ner blicken när han frågar. [Vår tolk] Anna har redan konstaterat hur mycket vikt han har tappat under månaderna här i Bassikounou. Jag svarar ganska hårt att folk där hemma nog vill veta vad de ger till. Folk har sett katastrofbilderna härifrån förr. Nu måste de förstå problemen och fattigdomen för att relatera till människorna i Sahel.

Då, kanske.

Han nickar.

Uppifrån höjden på sandbanken invid Mbere går inte att se var lägret slutar. Stunden vi står där är det enda tillfälle Konta Kaouron, som arbetar här för LWF, gör en paus i sin mission att beskriva hur effektiv organisationen är. Framför oss ligger ett hav av vita tälttak på 450 hektar het ökensand.

– Detta är en katastrof. Jag har många vänner där, och de har lämnat allt. Och vem vet hur länge de blir kvar, som det nu ser ut i Mali? I tio år?

– Tälten är slut nu, fortsätter han. Nu har vi byggt 10 000 och har 20 tält i lager.

Jag lär mig snabbt att den fråga som fungerar allra sämst här i Mbere också är den som känns mest relevant: hur människor ser på framtiden. Där brist på allt råder är livsvalen bara olika slags armod. Och nyss lämnade de ju hem och försörjning. Så flera skrattar lite förläget eller överseende när jag frågar om just framtiden. Inshallah. Nästa fråga tack.

Vi vandrar genom sjukhustälten som Läkare utan gränser driver. Här tar de emot ett 60-tal undernärda barn varje dag. En grön plastbalja upphängd i tälttaket fungerar som våg i mottagningen. Vi passerar i tälten där vanmäktiga mödrar vakar över fågelungar till barn med slangar genom näsan, groteskt grova i förhållande till deras små kroppar. Jag har sett bilderna, det har vi ju alla. Men här går det inte att fly, man kan inte byta kanal.

Läkarna tystnar när vi kommer in i det sista tältet. Där finns de undernärda barn som vägrar att äta och dricka. På britsarna ligger barn i sina första år med sondmatning. Fågelbarn. Alla har de händerna lindade med gasbinda – annars sliter de bort slangarna, förklarar en läkare. De flesta barn kan nog ändå räddas, bara de inte kommer för sent. De senaste fyra veckorna har de bara haft tre döda barn.

En treårig flicka sitter naken på golvet, utmärglad in på bara benen. Jag skulle kunna nå runt hennes lår med tumme och långfinger. Också hennes händer är lindade. Vi blir stående där. Flickan börjar gråta. Modern på britsen bredvid säger att vi nog gör flickan rädd. Mitt jobb är ta kontakt med henne och fråga om flickans namn, men jag gör inte det, jag vill bara lämna detta tält med barn som har bestämt sig för att dö.

– Nå, vad har du fått för intryck? frågar Pape Diallo på kvällen.

Jag hade tänkt att skriva om fattigdomen, svarar jag. För vi är bortskämda med att leva i ett av världens rikaste länder, och vad fattigdom eller torka eller svält faktiskt innebär har vi ingen relation till. Men i dag, i lägret, så ändrade jag mig.

För på sätt och vis är det lönlöst att försöka förstå fattigdomen. Ansvaret för att lösa problemen i Sahel kan inte falla tillbaka på fattiga som inga resurser har. Förändring kräver kapital. Det vi måste lära oss är vilket ansvar vårt välstånd för med sig.

Jag har bestämt mig för att skriva en text om hur det är att vara rik i stället.

Stöd biståndsorganisationer som arbetar i Sahel här.

5 kommentarer

  1. Och här i Östersund förra året klagade en del på att vi måste koka kranvattnet när vi had eförorenat vatten. Allt är relativt och stackars människor så totalt utelämnade, men många av oss vet oxå att det finns dom som har ekonomiskt att vinna i denna nöd som de tinte finns ord för.kanske jag låter cynisk men det är jag inte utan lever med känslor som jag aldrig kommer att få nå dit de ska.
    Ibland har Nigeria i jämförelse när jag uttrycker nöd och svårigheter i min tillvaro.

    Birgitta Asp

    Gilla

  2. Lycka till micael,kommer inte skriva mer på kristna sidor fick mitt utträdes bevis i fredags från den kyrka jag tillhörde ,tycker inte jag kan ställa upp på det kristna mer :/ tycker att den kristendom jag stöter på här i sverige har inget att göra med kärleken till nästan eller andens frukter däremot ordkrig och polemik tycker jag är överlag vanligast som kristna vittnar om ligger dom varmast om hjärtat, en fattig man har annat att göra än att ha trist ihop med kristna, tycker det finns mer uppbyggliga ting att syssla med.lycka till pöjk 🙂

    Gilla

    1. Usch vad tråkigt att höra Lars! Jag uppskattar alla dina kommentarer jättemycket och tror att Gud vill göra mycket gott genom dig. Kyrkan i Sverige är sannerligen dålig men du har ett rent hjärta och en ärlig längtan efter det genuina. Jag skickar ett mail.

      Gud välsigne dig!
      Micael

      Gilla

Vad tänker du?