Jag sökte asyl i lördags… och fick avslag

Jag trodde aldrig jag skulle säga det här, men jag har lajvat. Jag deltog en sväng i Dublin2, en mix mellan rollspel och manifestation, på Sergels Torg i Stockholm i helgen. Ett sydeuropeiskt flyktingläger hade monterats upp där jag och andra invandrare bodde medan vi övervakades av sura vakter. Jag var en afghansk man som hade blivit torterad i mitt hemland och vars fru fortfarande var där.

Om och om igen bad jag vakterna om att få träffa Migrationsverket så att jag kunde söka asyl. Det tog oändligt lång tid. Jag började hata det där flyktinglägret, på riktigt, det var så fruktansvärt tråkigt, inhumant och meningslöst. Men efter sju timmars väntetid hämtades jag av vakterna till ett förhörsrum. Där sattes jag framför Louise som jobbar på Migrationsverket på riktigt. En otroligt trevlig och förtroendeingivande tjej. Jag blev lite förvånad över att Fienden kunde se så snäll ut.

Vi kom överens om att Louise skulle tala engelska och jag svenska. Rollspelsarrangörerna hade hämtat en tolk från gatan som tyckte det var en jättekul uppgift men som hade lite svårt med engelskan ibland. Både jag och Louise märkte förstås när han översatts fel men vi kunde ju inte säga något. Även om hon frågade mig både i början och slutet om tolken var bra kunde jag ju inte uttala mig om engelskan. Problemet med felöversättande tolkar lär vara utbrett.

Intervjun kändes väldigt lugn och trygg. Louise var tydlig med att förankra hos mig hur hela processen gick till, och hon betonade att inga uppgifter lämnas ut och att jag får ta paus när jag vill. När hon informerade om beslutsfattaren som bestämmer om jag får asyl frågade jag ”När får jag träffa honom?” ”Beslutsfattaren träffar inte den asylsökande, han eller hon utgår endast från protokollet jag skriver.” ”Varför?” frågade jag upprörd. ”Det är en bra fråga. Systemet funkar så.” Jag accepterade detta men tyckte det lät väldigt, väldigt konstigt.

I varje fall berättade jag min historia. Om hur mina föräldrar blev dödade av talibaner. Om hur jag hade gift mig med en kvinna som en talibanledare var förälskad i, vilket ledde till att jag blev torterad med glödgade järnrör och min svägerksa blev dödad. Om hur vi inte hade råd för både mig och min fru att fly, vilket gjorde att hon var kvar där och fruktade för sitt liv medan jag sökte asyl och jobb i Europa.

När jag var klar var jag riktigt nöjd med min presentation. Ett solklart asylfall tänkte jag för mig själv. Tortyren går inte att förneka pga det feta såret jag hade på kinden. Jag var säkrad. Men då frågade Louise, återigen vänligt och ödmjukt, att om jag blev attackerad på grund av ett triangeldrama i min hemby, varför kan jag inte bo i en annan del av Afghanistan? ”Talibanerna finns överallt!” sa jag. Men varför skulle talibanerna i en helt annan del av landet bry sig om den här familjekonflikten? ”Är man fiende till en är man det till alla”, försökte jag. ”Det är så talibanerna funkar!” Jag var medveten om att jag inte hade belägg för det.

När intervjun var klar gick vi genast ur våra roller för att vädra det vi hade varit med om. Jag berättade om de brister ja såg både i intervjun och i migrationspolitiken i stort, och Louise höll med. Hon var insatt i fallet med pastor Jean och var väl medveten om hur dåligt systemet funkar. Vår tolk engagerade sig också i samtalet – det visade sig att han inte hade fått uppehållstillstånd än, så utan att vi visste det hade hela intervjun anknytit starkt till hans situation.

Innan vi skiljdes åt frågade jag förstås Louise om jag hade fått asyl eller inte. ”Personligen hade jag velat lyssna mer på dig för att förstå mer av din situation. Men en vanlig beslutsfattare på Migrationsverket hade nog bestämt att du skulle utvisas till en annan del av Afghanistan.”