Håkan Sunnliden: Tecken och under i Nepal

Jag har vid ett flertal tillfällen skrivit om hur min pastor Hans Sundberg är involverad i ett projekt för att ge teologisk utbildning till pastorer i Nepal. Nepal har drabbats av en enorm väckelse där antalet kristna gått från några hundra på 70-talet till två miljoner idag. Hälften av dem beräknats ha kommit till tro det senaste decenniet. Men när kyrkan växer så snabbt råder det brist på ledare och teologisk träning, vilket leder till svaga församlingar och predikanter som predikar reinkarnation. Det är för att åtgärda detta Hans med flera har startat Empowerment Nepal.

För några veckor sedan var Hans där och undervisade tillsammans med Håkan Sunnliden, präst i Värnamo församling. När de kom tillbaka skrev Håkan följande på sin blogg:

På kursen i Nepal fanns en broder vid namn Gopal. Jag var i hans församling och predikade på lördagen och berättade om honom i förra bloggen. Hela historien är än mer fantastisk. Han hörde till en av byns riktigt fattiga och utstötta. Han kunde inte försörja sig själv och var sjuklig. Det var han som sedan fick öppna blödande sår och som lyckades ta sig till en läkare Kathmandu. I byn hemma finns ingen läkarvård. Efter en besvärlig resa konstaterade läkaren att han hade cancer och han fick tre månader att leva. Gopal var nu så kraftlös att han knappt kunde ta sig tillbaka till byn. Han svimmade flera gånger under bussresan hem och orkade inte gå på toaletten utan var tvungen att göra på sig flera gånger. Eftersom jag gjort resan om än med bil skyndar jag vidare i tanken.

När han kom hem och hämtat sig något tog han sig till en kristen gudstjänst och tog emot Jesus. Sedan hände undret. Blödningen upphörde, cancerbölden torkade in och föll sedan bort av sig själv. En kort tid därefter hade ytterligare tio personer i byn kommit till tro på Jesus och efter att de samlats till bön en första gång började förföljelsen. Gopal misshandlades svårt flera gånger. Hans egen bror var en av våldsmännen. Vi ett tillfälle, berättar han, överfölls han av en besatt man, men som dagen efter kom och bad om förlåtelse. Vid ett annat tillfälle hotades han till livet ev en man beväpnad med kniv. Han ställdes inför valet att avsäga sin tro eller dö. Gopal sa att han inte kunde förneka sin gemenskap med Jesus. Helt oväntat lämnade knivmannen honom ifred. Tre dagar senare dog mannen en oförklarlig död. Under ett år kom allt fler till tro i den annars helt buddistiska byn. Gopal möttes nu av respekt och alltfler samlades i den nu lilla nybyggda kyrkan. Men det är inte slut där.

I en annan by inte långt därifrån regerade en häxdoktor. Jag minns inte hans namn. En dag började det bildligt att tala att brinna i hans hud. Han fick öppna sår och huden lossnade och föll av honom under fruktansvärda smärtor. Häxdoktorn var så förtvivlad att han bestämde sig för att ta sitt liv och sökte sig ut i skogen. Men när han blev ensam med sin smärta och tänkte på sin dotter orkade han inte ta sitt liv utan återvände hem. När Gopal kom till byn lämnade han en traktat till häxdoktorn. Häxdoktorn sa senare till Gopal att kunder tänka sig att ta emot Jesus som Herren och undrade om han då också kunde bli botad av Jesus. Gopal svarade att Jesus botar sjuka. Häxdoktorn frågade igen men denna gång om Gopal kunde garantera att han skulle bli botad. Gopal kunde garantera att om mannen tog emot Jesus skulle han bli botad. Så skedde också under en tid av några månader. Häxdoktorn blev också befriad från demoner och är idag en av de äldste i den numera kristna byn.

Församlingen i Gopals hemby består nu av 170 personer och de ska nu uppföra en större byggnad för att få plats med alla som vill fira gudstjänst.

Det är min övertygelse att den Helige Ande medverkar i sådant som är Guds mission. Jag ber och vill tro att Värnamo församling ska få del av det andliga uppvaknande som hör missionen till. Under resan fick Hans och jag klart för oss att vi ska erbjuda flera församlingar att vara delaktiga i det här projektet. Det vore helt klart berikande för många församlingar i Sverige att engagera sig i en mission som denna, med böner, understöd, rapporter och möjlighet att få följa med till missionsfältet. Jag är väl medveten om att redan Sverige är ett missionsfält men paradoxalt nog har vi inte kommit så långt i den saken – än. Här råder närmast en anti-mission, men det kan ändra sig och jag tror att det kommer att ändra sig. Hemkommen fick jag också Växjö stifts protokoll från Stiftsstyrelsens senaste sammanträde och kunde bland annat konstatera att styrelsen tillmötesgått Frimodig kyrkas motion om nya (missions-) initiativ i Växjö stift, men det får jag berätta mer om senare. Undrens tid är inte förbi.