Monthly Archives: maj 2013

Andeutgjutelsen i Kahoyi

Efter att ha varit på Iris Ministries South Africa i Backdoor tre veckor meddelar en av pastorerna som undervisar på bibelskolan där, Jeremiah Mahure, att han vill ta mig med sig på predikotur i bushen. I fredags följde jag med honom till hans hemby Block B där jag bland annat fått predika för hundratals elever på olika skolor samt fått profetiska ord från en gubbe som såg mig i en syn för sju månader sen. Och igår tog Jeremiah mig till byn Kahoyi (uttalas typ ”ga-ooie”) för att hjälpa honom betjäna en församling där.

image

Metal Church

Kahoyi ligger väldigt nära gränsen till Moçambique och är precis som de flesta ställen på den sydafrikanska landsbygden väldigt fattigt. Kyrkan vi besökte, Shephard’s Ministries, är bokstavligt talat ett plåtskjul, med inte mycket mer inredning än massa plaststolar, ett bord, en plastblomma och en naken glödlampa. Med andra ord är det en perfekt plats att möta den Helige Ande på, för Gud gillar ju inte lyx och rikedom.

Pastor Jeremiah undervisade om dopet (av den enkla anledningen att många av församlingsmedlemmarna inte är döpta) och sedan talade jag om att förena Andens frukt och gåvor. Tecken och under måste förenas med fred och rättvisa, ni vet. Det helade mynnade ut i ett altar call där alla sprang fram för att fyllas av Helig Ande. Och det blev en mäktig utgjutelse. Folk låg på golvet och prisade Gud, en kvinna profeterade högljutt under tårar, den afrikanska lovsången dundrade och Guds närvaro var oerhört påtaglig.

Jag var helt förstummad över vad Gud gjorde i denna lilla plåtkyrka. Men det var tydligen inte över. Pastorn hämtade sin bil och vips var tolv av oss (tre i passagerarsätena och nio på flaket) på väg hem till folk för att be för sjuka. Lovsången fortsatte dundra oavbrutet på flaket under hela färden. Det slog mig hur sjukt Andefylld den här församlingen var. Alla tillbad i fullständig överlåtelse, och de ville inte sluta.

image

Hembesök

Lovsången fortsatte när vi kom fram och likt ett luciatåg gick församlingen in sjungandes i den sjukes hem. Han hade någon form av synskada som gjorde att han bländades av vanligt ljus. När han kom in i det lovsångsfyllda vardagsrummet täckte han gör ögonen med sina händer. Pastor Jeremiah undervisade kort utifrån Fil 2 om att Jesus blivit upphöjd över allting, och sedan bad han tillsammans med församlingen kraftfullt för att mannens ögon skulle bli helade. Och det blev de. Mannen tittade sig förvånat omkring medan han kunde se mer och mer av sin omgivning. Sen blev han frälst.

Församlingen tackade Gud, sa hejdå, satte sig i bilen och åkte under lovsång till nästa hus. Jag hade noterat två bunkar med mat på flaket och trodde i min enfald att det var chaufförens middag, men de gav vi till nästa sjuka person vi besökte, en kvinna som skadats i en bilolycka och som var sängliggande. Än en gång predikade Jeremiah och så bad vi högljutt för hennes helande.

image

Den helade mannen (i röd tröja)

Den här församlingen är så sjukt biblisk. Inga pengar men massa Helig Ande. Enorm glädje, passionerad tillbedjan, givmildhet, gästfrihet och hunger efter Andens gåvor. Mer sånt!

Sverige – ett missionsfält

I år hade jag den stora glädjen att fira pingstdagen tillsammans med bröder och systrar i en nystartad migrantförsamling i Örebro. Med migrantförsamling åsyftas att majoriteten av församlingsmedlemmarna, inklusive ledarskapet, kommer från ett annat land än de befinner sig i – i detta fall från olika håll i Afrika. Jag blev djupt berörd över deras längtan att berätta om Jesus för örebroarna och deras innerliga böner om väckelse i Sverige. Och i samtal med församlingens pastor föll polletten ner, och jag förstod än mer det som jag så många gånger både bloggat (exempelvis här) och talat om – Sverige har blivit ett missionsfält.

Några jagas över gränsen. Andra packar i stilla ro sina resväskor och ser fram emot en spännande tid i ett nytt land. Oavsett vilket så är den tro och den religion man utövar något som följer med. I Sverige tar det kanske sig främst uttryck i att vi ser hur andra religioner än kristendomen blir allt större, och de olika trosåskådningarna lever sida vid sida i det mångkulturella Sveriges radhuslänga. Men kristendomen är också väl representerad bland de invandrare och flyktingar som slår sig ner i vårt land. Det grundas fler och fler migrantförsamlingar med mål att nå ut med evangelium till det svenska folket, och då ofta av människor som är här av annan orsak, exempelvis studier eller på flykt. Jag tycker att det är oerhört häftigt. Jag blev väldigt peppad efter mitt pingstdagsbesök och krokar arm med mina afrikanska bröder och systrar i uppdraget att förkunna evangelium i Örebro, Sverige på väg mot vårt slutliga mål – total hängivenhet i tillbedjan inför Guds tron som en del i den största multikulturella skara människor man kan tänka sig, och av vilken bara blotta tanken hade gett Tobias Billström illavarslande ryggradsrysningar. I himlen finns inget migrationsverk.

4bdb36a3-cd34-4410-89d7-e598ee4df5ff

Men migrationen ger fler spännande möjligheter för evangeliet. Markus Sand, pastor i det invandrartäta Rinkeby belyste detta under en föreläsning på min skola så sent som igår. För faktum är att många som kommer hit reser från länder där det råder totalförbud och fängelse/dödsstraff på att prata om Jesus. Exempelvis finns i Sverige idag en ganska stor grupp från Afghanistan, där de kristna i landet befinner sig i livsfara.

Låt oss i Sveriges församlingar vara en gemenskap som tar vara på den möjligheten. En kristenhet som i enlighet med ordet värnar om invandraren (5 Mos 10:17-19) smittade av Guds kärlek. Som vågar synas till förmån för dem som håller sig gömda, som höjer sin röst för dem som inte har något att säga till om, och som vågar vara en vän för den som är ensam i ett nytt land. Som reagerar mot migrationsmässiga orättvisor och som följer i Jesu fotspår sida vid sida enade med de kristna som kommer hit från olika delar av världen som en försmak av det som en gång väntar. Amen.

Karismatik vs Teologi?

Karismatikteologi

Karismatik och teologi upplevs allt för ofta som varandras motpoler i vars mellanliggande spänningsfält jag befinner mig som både teologistuderande och positiv till karismatik. I teologiska sammanhang tenderar man att stämpla karismatiska sammanhang som naiva, upplevelseorienterade, hajpade och känslobaserade, med för lite fokus på och kunskap om Guds ord. I karismatiska kretsar dras det likamedtecken mellan teologi och liberaljox, och teologin upplevs som farlig eftersom den medvetet avmystifierar och ”plockar bort” det andliga och gudomliga i Guds ord och ger den historiska texten större auktoritet än den gudomliga inspirationen.
Det är dags att börja se hur teologi och karismatik inte står i motsats med varandra, utan berikar varandra. En av teologins största faror är att man sätter Gud på en stol och säger ”sitt här tills jag har tagit reda på hur allt förhåller sig med dig” för att sedan försöka reda ut allting på egen hand. En av karismatikens största faror är att man avskärmar sig från Guds ord så till den grad att man inte längre lär känna Guds vilja, snärper av karismatikens naturliga utflöde (evangelisation, diakoni, nästankärlek, Kristuslikhet etc) och blir någon form av inåtvänd hypegrupp som inte vill växa.

Vi behöver lära oss om Gud med Gud! Vi behöver studera Ordet och kyrkohistorien utan att för den delen låta vår kunskap begränsa Gud i våra tankar och på så vis vara allt för snabba med att bedöma vad Gud gör och inte gör. Vi behöver påminna oss om att karismatiken är en central del av nya testamentet, i Jesu ord och handlig och genom den Helige Ande, och borde vara en central del av vårt liv som Jesu efterföljare. Guds ord behöver både studeras för att levas ut och levas ut för att studeras. Så tänker jag.

10 sätt att tråka ut en sökare

1. Det är skillnad på att förkunna evangelium på ett enkelt sätt och att förenkla evangeliet. Att berätta på ett enkelt, engagerat och personligt sätt väcker nyfikenhet och längtan. Att däremot förenkla de goda nyheterna så till den grad att man glad i hågen utlovar frid, frihet och evigt liv utan att det krävs någon som helst form av engagemang gör evangeliet oattraktivt. Ett säkert kort för den som önskar tråka ut en sökare.

2.  Att vara varmt mottagande och omhändertagande när sökaren så småningom ämnar nedsätta sina fötter i kyrklig miljö en söndag förmiddag, för att sedan lämna denne vind för våg när det är dags att bege sig hemåt (och se till att aldrig umgås utanför kyrkan) är ett effektivt sätt för att få sökaren inte bara uttråkad, utan också besviken på Guds församling och i slutändan på Gud själv.

3. Låtsas som om den helige Ande inte finns. Tråkautsökare

4.  Presentera Jesus som en mysfarbror, en uttagsautomat, en man i byrån eller som en mysig och underhållande iphoneapp placerad bredvid quizkampen och angry birds och se tråkighetsmätaren skjuta i höjd.

5. Tala illa om andra församlingar, samfund och kristna organisationer. Dra gärna några skämt.

6. Låt inte din kristna tro på något sätt ta sig uttryck i det lev du lever utanför kyrkan. Undvik samtalsämnet, sätt dig själv före din nästa och umgås inte med Gud överhuvudtaget. Inget är tråkigare än en tro som bara består av massa fromt prat.

7. Starta hätska diskussioner i församlingen beträffande onödigt ofta omnämnda oväsentligheter.

8. Gör sökaren uppmärksam på att han/hon behöver bli fri från sina laster, sluta upp med sina intressen, säga upp sina kontakter och vattenkamma sig innan det blir tal om någon frälsning.

9. Vid samtal: använd din värsta ”kristnanesiska”. Släng gärna med formuleringar som ”offerlammets blod”, ”syndanöd”, ”helbrägdagörelse” och ”friska källsprång i tåredalen” så blir du garanterat betraktad som ett UFO. Oförståelse –>Ointresse –> Tristess.

10. I allt du gör, intressera dig inte för sökaren i annat än som frälsningsobjekt.

Evangelisation som livsstil

Evangelisation är inget som bara gäller en smal elit av särskilt smorda gatuhörnsskrikande bibelviftare. Inte heller är det något som bara angår enstaka personer med omvälvande kallelseberättelser i bagaget. Jag tror att vi alla är menade att i Andens kraft vittna om Jesus ända till jordens yttersta gräns – åtminstone bör vi alltmedan vi så sakteliga förstår frälsningens innebörd mer och mer uppleva att den är för stor och fantastisk för att hålla för oss själva.

Kanske har du hört tidigare att när Jesus säger ”Gå därför ut i hela världen…” (matt 28:19) så står själva ”gåut”:andet i presens particip i den grekiska grundtexten, och antyder något som är pågående. Det står alltså egentligen något i stil med ”När ni är gående…”. Att göra lärjungar (vilket innefattar mycket mer än evangelisation) är något som bör vara ständigt pågående i våra liv där vi går fram.

 Jag längtar efter att se att evangelisation blir en del av livet snarare än något som enbart avverkas genom en outreach en gång i veckan för att sedan glömmas bort. Att det inte blir någon skillnad på att ”gå ut på stan” i evangelisationssyfte och ”att gå ut på stan” för att uträtta ärenden eller hänga med vänner. Och att det är något som vi gör naturligt när vi kommer samman som gemenskap.

Evangelist

Jag tror att vi många gånger missar hur Jesus betonar ”teamet”. Att han samlar olika grupper människor omkring utrustade med olika gåvor och som har lätt att få kontakt med olika människor. Allra helst skulle jag vilja se fler församlingar som vågar vara missionella och strävar efter att leva ut evangeliet i ord och handlig närhelst de kommer samman.sig – de 70/72, de tolv och de tre, och hur han är noga med att sända ut sina lärjungar två och två. Apostlarna reser heller aldrig ensamma, utan i team om minst två. I en Kristustroende gemenskap, i vilken konstellation den än må vara, finns människor som Anden har

Det talas varmt om en-till-en evangelisation från många kyrkliga estrader – och visst fungerar den! Men jag är övertygad om att om hela församlingen skulle ta uppdraget att vittna om Jesus på allvar – inte som utspridda individer, utan som en kropp som i både konkreta handlingar ibland människor, men också i gudstjänstliv och fikabordsgemenskap stävar efter att vara en missionell enhet – då tror jag att fler människor skulle förstå vem Jesus är.

Helanden och Gudsmöten i Wales

Victory Church är en levande och växande församling i den walesiska staden Cwmbran, med flera kringliggande utposter. Kyrkan grundades år 2010 och under dess första 9 månader växte församlingen från en familj till över 650 mötesbesökare, och många blev frälsta och lät döpa sig. Kyrkans grundare, Richard Taylor, är en f d kriminell drogmissbrukare som via en fängelsebibel och hjälp av den kristna organisationen Victory Outreach fick möta Kristus och bli fri, förnyad och förvandlad. Läs mer om honom och församlingen på deras hemsida.

 Den 10:e april började något oväntat och mäktigt ske i Victory Church. Richard hade precis avslutat sin predikan utifrån Esters bok och uppmanade nu de församlade att bära fram sina bördor, problem och sjukdomar inför Gud såsom Ester trädde fram framför Kungen och lade fram sitt ärende gällande Haman. En rullstolsbunden man med förlamade ben vid namn Paul sökte sig till förbön. När Richard bad för honom fick han ny styrka i sina ben, reste sig, lyfte rullstolen över huvudet och började springa omkring i kyrkan. Församlingen fylldes av en stark tro för helande och många helandeunder skedde utan vare sig förbön eller handpåläggning. T e x kunde en kvinna som tidigare inte kunnat lyfta armen i mer än 90graders vinkel obehindrat sträcka sina händer mot himlen.

Efter mötet samlade man mötesteamet till samtal, och man föreslog att det kunde vara en god sak att inte avbryta det Gud hade påbörjat genom att vänta till nästa söndag. Så man beslutade att komma samman inför Gud igen redan nästa kväll.

När mötesteamet kom till kyrkan dagen efter var lokalen fylld av en så stark Gudsnärvaro att många föll till marken innan de ens hade hunnit komma in i kyrkan. Många blev helade, befriade och fyllda av glädje. Dagen efter hade fler människor tillkommit och Gud fortsatte att röra vid de församlade på mäktiga sätt.

Nu är det snart en månad sedan Andeutgjutelsen startade. Människor vallfärdar från hela världen för att få ta del av det som sker, och kyrkan har möten varje dag utom fredag och söndag. På hemsidans nyhetsflöde presenteras vittnesbörd på vittnesbörd om vad Gud gör. I den här videon berättar pastor Richard Taylor om hur det hela startade och delar en mängd berättelser om och tankar kring det Gud gör.

Bloggen Welldigger rapporterar om händelserna i Cwmbran, och där återges b l a detta vittnesbörd:

 The most remarkable story was of a young local girl who came to one of the meetings drawn by what she had heard is going on. She encountered the love of God and was completely healed and set free from the results of sexual abuse. As far as I recall the story, the next day she met a friend who she had not seen for several years who was troubled and depressed. She too had been a victim of abuse. The friend who had met with God suggested they go to a bridge by the river to talk. After sharing for a while, the friend then prayed for God to touch the depressed girl. In the next few minutes, she was healed and delivered, and gave her life to the Lord. After this, the girl who had been healed the day before felt God prompting her to sing ‘Amazing Grace’ over the newly saved girl. She obeyed the prompting. The girl broke down as the song was being sung over her. Afterwards she explained that the song had meant a lot to her. She then explained that that very bridge that her friend had brought her to and where she sang the song was where she had some time before tried to take her own life. The place where the enemy tried finally to extinguish her became a place of transformation and liberation for her. Her Valley of Achor became the doorway of hope.

I videon berättar Richard hur han upplevde Guds tilltal –”Så länge människor dyker upp så dyker jag upp”. Det ska bli spännande att följa vad Gud gjort, gör och kommer att göra genom det som sker i Wales.

Konkreta kärlekshandlingar

Som aktiv i flyktingfrågan blir jag, tyvärr alltför ofta, uppmärksammad på medmänniskor som fått besked om utvisning till hemlandet trots att Tortyr och Död med all säkerhet står och väntar på flygplatsen, redo att välkomna sin återvändande landsman/kvinna ”hem”. Informationen sprids smidigt och snabbt över internet och jag blir ofta förvånad över svenska folkets engagemang i frågan när jag ser hur protestsidor får flera tusen ”gilla” och hur man samlar in långa namnlistor via olika sajter och sidor.

Och det är ju jättebra! Fortsätt att gilla, dela och skriv under! Jag vet att Micael är väldigt duktig på att uppmärksamma namninsamlingar och organisationer som verkligen gör skillnad här på bloggen.

Men kanske håller du med mig i att det är lätt att engagera sig när det handlar om en digital namnunderskrift eller ett klick, men betydligt svårare att gå några steg längre och bli personligt engagerad. Det är lättare att klicka ”kommer” på ett event än att faktiskt dyka upp. Det är lättare att maila flygbolagen är att åka till flygplatsen. Detta gäller så klart inte bara i flyktingfrågan. En facebooksida med titeln ”Hjälp de hemlösa” kan få tiotusen gillningar och delas hundra gånger om. Men hur många av de gilla-klickande svenskarna skulle faktisk stanna till när en hemlös medmänniska ber om hjälp ute på stadens gator? Kanske har möjligheten att vara osynligt och opersonligt engagerad gjort tröskeln till personligt engagemang för andra människor högre än vad den tidigare varit.

Krama en hemlösI sin bok Den Oemotståndliga Revolutionen pekar Shane Claiborne på vikten av att bli personligt involverad. Jesus sa inte ” jag var naken, och ni gav kläder till Frälsningsarmén och de klädde mig”. Nej. Claiborne menar att det finns en poäng i att vi själva också går ut och bokstavligt talat mättar de hungriga, klär de nakna, ber för de sjuka och umgås med de ensamma. Jesu jordiska liv var kantat av konkreta kärlekshandlingar – den ena mer radikal än den andra. I bibeln får vi läsa om hur Jesus rörde vid de orena, umgicks med dem ingen ville veta av, helade dem som hade lämnats för att dö av sjukdom, tog sig an de övergivna och värnade om de fattiga

Jag tror att Jesus kallar oss att komma nära och räcka ut handen – inte att stå och vifta med plånboken på behagligt avstånd när vår nästa fallit omkull. Med det menar jag absolut inte att det är fel att skänka pengar till hjälporganisationer. Gör det för allt i världen!! Det finns otroligt många bra organisationer bestående av brinnande människor med hög kompetens, som skulle kunna hjälpa ännu fler människor om de fick in mer pengar. De vet vad som behövs göras och hur det ska göras och har möjlighet att finnas på platser som allmänheten inte kommer åt. Gud välsigne dem! Men jag måste ifrågasätta ett lärjungaskap där kärleken till vår nästa enbart sköts via autogiro den 25:e varje månad.

Först när vi samtalat med vår nästa kan vi på allvar vara en röst för dem som inte har något att säga till om. Först när vi har slagit oss ner vid vår nästas sida kan vi på allvar stå upp för den som blivit nedsparkad. Först när vi delat vår nästas nöd kan vi på allvar synas för den som tvingas hålla sig gömd. Mer konkreta kärlekshandlingar i Jesu efterföljd till det distanserade västerländska folket! Amen.

Frida tar över bloggen

Ja, efter att ha skrivit på Hela Pingsten i fyra år känner jag att det är dags för mig att lägga detta på hyllan. Efter 800 blogginlägg om allt ifrån falska profeter till biståndspolitik, samt ändlösa debatter om treenigheten, köttkonsumtion och mirakulöst guldstoft, har jag nu fått nog. Det har varit en rolig tid men nu känner jag att jag vill fokusera på viktigare saker, som att äta, sova, gå i naturen och skriva på Twitter.

Ha, skojar bara, jag kommer aldrig att sluta med detta.

image

Frida Lindberg

Dock blir det ett kort uppehåll från min sida. Idag sticker jag till Sydafrika, och där kommer jag ha dålig internetuppkoppling de första veckorna. För att inte mina fina bloggar ska stå alldeles tysta har jag tillförordnat någr vikarier. På min engelska blogg Holy Spirit Activism skriver nu Andrew Meakins från Australien och Friederike Berghauer från Tyskland, personer jag lärt känna via Facebook som båda har ett starkt engagemang för att kombinera karismatik med aktivism. Och här på Hela Pingsten kommer stafettpinnen gå över till örebroaren Frida Lindberg.

Frida pluggar teologi och är precis som min kompis David Wellstam med i Brickebergskyrkan. Det är en karismatisk församling känd för sina förnyelsemöten vid namn Kingdom Culture, som är inspirerat av bland annat Bethel Church. Frida medverkar på dessa inte minst genom stand-up:

Frida har också ett intresse för rättvisefrågor, inte minst en humanare flyktingpolitik. Detta vill hon kombinera med karismatiken och evangelisation på ett sätt som gör henne föredömlig för denna blogg. På sin egen blogg I Jesu Fotspår är underrubriken ”Församling, Evangelisation, Rättvisetänk och Andeliv”.  Jag blir överlycklig när jag ser sånt!

Jag vill rikta ett stort tack till Frida för att hon ställer upp och ber om stora himmelska välsignelser för hennes skrivande. Till alla läsare vill jag säga på återseende, Gud välsigne er och kom ihåg att vara snälla i kommentarsfälten medan jag är borta.