I år kunde jag tyvärr inte vara med på New Wines sommarkonferens, men av reaktionerna att döma förstår jag att den har varit övervägande positiv för besökarna. Både Dagen och Världen idag har skrivit om hur många blev peppade att söka Andens gåvor mer, och Sofia Delhag, David Wellstam, Maria Kruz, Jonas Melin och Lars Gunther är alla mycket nöjda. Jonas och Lars har dock några tankar kring skillnaderna mellan dagens svenska New Wine och dess grundare John Wimber, som även startade Vineyard.
Jag tycker en sådan diskussion är superbra, John är som jag tidigare skrivit min favoritteolog och största andliga lärofader, så att New Wine gör att folk blickar tillbaka på hans undervisning och principer är bara toppen. Särskilt IT-pastorns Lars Gunthers text rekommenderar jag er att läsa, då den på ett enkelt och välskrivet sätt visar hur New Wine placerar sig sågonstans mellan Vineyard och Bethel Church i Redding, dagens karismatiska Jerusalem, och vad det finns för risker med det.
Inte för att New Wine måste vara som Vineyard, och inte heller för att Bethel skulle vara dåliga, men precis som jag också har skrivit tycker Lars att Vineyards teologi helt enkelt är bättre än Bethels. Mindre hype, ingen framgångsteologi, bredare synsätt där karismatik kombineras med evangelisation och aktivism. Samtidigt tycker jag att det är precis mellan Vineyard och Bethel som New Wine ska vara, helt enkelt för att Vineyard må ha bra teologi, men det är Bethel som upplever de stora miraklerna idag. Under Wimbers tid blev tusentals frälsta när de såg miraklerna i Vineyard – tyvärr är de inte i samma situation idag. Det är däremot Bethel. När New Wine kombinerar Vineyards teologi med Bethels kraft blir de ostoppbara.
Men vad är det då som skiljer Vineyards teologi från Bethels. Lars tar upp följande aspekter, och jag skulle vilja kommentera dem också (rubrikssättningarna är mina):
Bibelundervisning vs vittnesbörd
Lars skriver mycket riktigt att Vineyard ville vara ”the radical middle” mellan evangelikal och pentekostal kristendom, med det bästa från varje. Detta uttryckte sig bland annat i att Wimber och hans lärjungar undervisade genom expository preaching, djupgående bibelundervisning, samtidigt som de i pentekostal tradition genom att mixa det med vittnesbörd om mirakler Gud gör idag. Detta är en biblisk predikometod som jag använder mycket själv. Lars noterade dock att på New Wines konferens dominerade berättelserna. Han säger att det naturligtvis kan vara för att väga upp vittnesbördstorkan i resten av kristenheten, men ”om New Wine placerar sig kring den ena polen, så behöver jag som troende också tydligt komplettera med annan undervisning”.
Nu var jag som sagt tyvärr inte på konferensen, men jag kan känna igen det Lars beskriver. Samtidigt bör vi tänka igenom vad som är en ”normal” balans. Om vi predikar som Paulus är det 90% undervisning och 10% vittnesbörd, om vi predikar som Lukas är det 80% vittnesbörd och 20% undervisning. Evangelierna plus epistlarna bildar 50-50, i Gamla Testamentet är det grovt indelat kanske 40-60. Och med tanke på att de allra flesta predikningar i Sveriges karismatiska församlingar oftast har 0% vittnesbörd, enligt min erfarenhet, så tycker jag att New Wine är en Lukas som bara gör sitt jobb genom att peppra på med vittnesbörd. På lång sikt dock är 50-50 förmodligen det optimala.
Majoritetsvärlden vs Västvärlden
Lars skriver också att utmärkande för Bethel och dess nätverk är att de influeras mycket av global pentekostalism, inte minst som den uttrycker sig i majoritetsvärlden (ickevästliga länder). Bethel har ”gift sig” med min favoritorganisation Iris Ministries och influeras av Surprise Sithole i Sydafrika, Randi Kandal i Indien, Mel Tari från Indonesien med flera. Både deras kyrkliga kultur och teologi är väldigt annorlunda den västerländska, men så upplever de i regel mer mirakler än oss.
Vineyard är egentligen en sjukt västerländsk kyrka. Att hypa ner, tala om avdramatiserad karismatik och dricka kaffe mitt i Gudstjänsten (för att kyla av euforin efter lovsången) funkar inte en sekund i de flesta latinamerikanska, afrikanska och asiatiska kyrkor. Några kanske skulle behöva det, men rent kulturellt går det inte, och Vineyard har mycket riktigt haft svårt för att etablera sig i dessa länder. Det går mycket enklare för Bethel-inspirerade Iris, som planterat tusentals kyrkor framför allt i Afrika. Bethel själva har en stark västerländsk kultur, inspirerade av Vineyard som de är, men deras connection med Iris tror jag bara är av godo.
Impartation vs träning
Wimbers favoritbibelord var ”equip the saints” från Ef 4:12. På hans konferenser var det mycket sällan han eller andra pastorer bad för folk utan de uppmanade dem att be för varandra. Bethel använder oftast samma modell men de, och framför allt deras kompis Randy Clark i Global Awakening, betonar också vikten av impartation: kraftöverföring genom handpåläggning. Lars Gunther är kritisk till det han kallar för ”timglasmodellen”, när en predikant ber för alla, och menar att det var en av orsakerna till att Latter Rain spårade ur i 50-talets USA.
Jag gillar dock impartation och tror det har en viktig roll i själva utrustandet som apostlarna och profeterna ska ägna sig åt. På helandeskolan i Malmö för två år sedan som New Wine arrangerade fick vi träna i att be för varandra och se många bli helade genom våra händer, och sen sista dagen lade Randy Clark sina händer på var och en och bad om mer Helig Ande. Rätt bra kombo.
Guds Rike vs Word of Faith
Lars skriver också om hur Vineyard skiljde sig från Word of Faith (trosrörelsen) i det att initiativet för helandet eller miraklet fanns hos Gud, Sonen gör bara det Han ser sin Fader göra, vi ber att Guds Rike kommer och sen ser vi om det gör det. Word of Faith talar mer om att vi har rätt till helandet och det är bara name it and claim it, den mest extrema trosläran säger att om du inte blir helad har du för lite tro, punkt. Bill Johnson, föreståndaren för Bethel Church, är mer inspirerad av trosrörelsen än vad Wimber var och talar till skillnad från honom om att helandet är en rättighet.
Här håller jag med Lars om att Wimbers syn var bättre, även om Wimber själv förstås var noga med att poängtera att tro är viktigt, liksom helgelse och bön. Dock är Guds Rike inte här fullständigt, så alla blir inte helade även om de har stark tro.
Karismatisk snävhet vs hela pingsten
Sedan skriver Lars om att även om Wimber blev mest känd för sin teologi kring mirakler var han även en teolog som talade mycket om fred och rättvisa och ville kombinera detta med karismatiken. Han stod för hela pingsten helt enkelt. Bill Johnson och Randy Clark är dock mycket snävare i sin undervisning och talar mycket sällan om saker som fredsskapande och fattigdomsbekämpning. Eftersom jag gillar hela pingsten är detta en av de största anledningarna till att jag föredrar Wimber.
Titelfokus vs ”Fat saxophone player trying to get to Heaven”
Och så till sist, Lars skriver om hur Danny Silk som är pastor i Bethel Church och huvudtalare på årets konferens undervisade om de fem tjänstegåvorna och hur apostlar och profeter behöver ta sin plats. Lars betonar att Wimber ständigt undvek titlar (även fast han var en solklar apostel) och bad folk kalla honom John, alternativt fat saxophone player trying to get to heaven.
Jag håller med om att titlar kan blåsa upp folk, men de kan också erkänna dem, och just den här frågan tror jag är väldigt kulturberoende. Många har felaktiga bilder av apostlar och profeter (många tror att sådana måste vara ofelbara och auktoriteter) som ställer till det. Men det kan förändras, och det har förändrats. Så Wimbers princip var toppen för hans kontext men bör inte tas som en evig sanning.
Det var mina kommentarer, läs gärna Lars egna inlägg och lämna din egen kommentar. 🙂
Hela Pingsten 
Bra skrivet Mikael! 🙂
Håller dock inte med om att Bethel har framgångsteologi (inte i negativ form iaf) eller att Bills undervisning om helande liknar Word of faiths. Har du lyssnat på hans teaching om helande i typ 8 delar? Han betonar inte alls tro på samma sätt. Håller heller inte med om att Randy & Bill (särskilt Randy) inte skulle tala mkt om evangelisation. Randy är evangelist och jag tycker han ofta betonar att kraften är till för tjänst och evangelisation. Bill omger sig med andra (Overstreet, Dedmon) som typ bara talar om evangelisation. Lite orättvist att kräva att alla ska ha allt.
Blessings bro! 🙂
GillaGilla
Ett tillägg:
Nog viktigt att tänka att Bethel är bredare än Bill Johnson. De betonar ju femfaldigt ledarskap de de olika ledarna kompletterar varandra. Du nämnde aktivism o dyl, de jobbar mkt med de utsatta i samhället, hjälper till med allt möjligt, på Bibelskolan har de en linje som heter typ ”Disaster relief”. Vid katastrofer skickar de team till platsen, mm! Inser när jag pratar med vänner som gått BSSM att skolan är mkt bredare än vad man kan tro från utsidan.
GillaGilla
Hej Michael!
Får instämma i att det var en mycket bra artikel! Håller med om att det är viktigt att få med många olika delar, gillar socialtarbete (att få jobba med MSF var väldigt givande) samtidigt som jag vet att det inte är det jag är riktigt bra på. Det är därför vi bör jobba i team så att ingen behöver ha allt, det är ett tecken på moget ledarskap man spelar till sina styrkor och minimerar sina svagheter.
Tror också det är lite så Bethel tänker, när de gör t.ex. konferenser så har de en extremt begränsad tid och Bill vill då t.ex. prata om det han kan bäst, mycket så de tänker i deras team och skolan är upplagd så Kris kommer inte undervisar om exegetik eller kontext eftersom det bara skulle bli väldigt konstigt.
Så vad du ser på konferenser och får höra i den mest undervisningen är långtifrån allt som Bethel och BSSM kan och gör. Bethel är mycket bredare än Bill. Det uptäckte jag väldigt snabbt när jag började på BSSM och då har jag ändå läst och hört mycket från Bethel. Det läggs ut gott om bibeltexter kan jag också säga, så det är inte bara vittnesbörd som det ibland är på konferenser.
Kan inte heller hålla med om att de inte gör evangelisation (t.ex. socialtarbet kan jag förstå eftersom det inte syns så mycket men inte evangelisationen) hela kulturen vid Bethel andas och lever för evagelisation. Det är en naturlig del av kulturen som manifesteras på en mängd olika sätt. Varje vecka när vi träffades i våra Revival groups (70pers grupper) så hade vi vittnesbörd om vad Gud hade gjort i ickekristna personers liv.
Det socialarbetet är förståligt, om man inte befinner sig i Redding så kan det nog vara svårt att se att de gör någonting, jag visst iaf inget uppfattade iaf inget av det innan jag kom till USA och jag kunde önska att det var lite mer exponerat. Bethel ger bl.a. mat och klädder till fattiga i Reddding. Man stödjer flera olika organisationer (ledda av t.ex. BSSM alumni som utgår från Bethel eller liknande) som jobbar med olika former av aktivism, t.ex. mot sexslaveri i USA och latinarmeika eller missionärer i olika utsatta områden. En av BSSMs missionsresor besökte och jobbade med missionärer som jobbade på sopptippar.
Som David nämnde är man i uppstarts fasen av ett nytt projekt, man har tiddigare skickat team till t.ex. Tahiti för att hjälpa till men man har som målsättning att kunna skicka utbildad medsinskpersonal m.m. på väldigt kort notis till katastrofplatser världen över med personal som också kommer från olika platser (inte bara folk som bor i Redding). Som en del av det arbetet har man en linje vid BSSM som disktuterar och studerar fågor som rör dettta.
Det är inte lika synligt som en del annat men det finns.
Wimber var tvungen att tala om allt (säger inte att han inte ville eller var kompetent att göra det) eftersom till mångt och mycket stod för eller iaf var del av en kultur där det fortfarande var en super predikant som gällde (även om Wiber började lukra uppp det genom det allmäna deltagandet m.m.) Bill behöver inte det på samma sätt han har ett helt team och en organisation som också kan ta plats. Så sätt inget = mellan Bill och Bethel, Bethel är bredare än Bill.
Allt gott/
Oscar Thörn
PS. Du får ursäkta eventuelt slarviga formuleringar etc, klockan är sent och jag borde sova 😉
GillaGilla
Hej kompisar!
Tack så jättemycket för era kommentarer! Jag tar tillbaka att Bethel inte talar så mycket om evangelisation, för det gör de ju, vet inte var jag fick det ifrån. När det gäller aktivism är det förstås underbart att BSSM har en humanitär linje och att Bethel har biståndsprojekt i Redding, och nog vet jag att deras mission innehåller mycket socialt, inte minst genom sitt nära samarbete med Iris (som verkligen står för hela pingsten). Men fred och rättvisa innehåller mer än bistånd. För några månader sedan argumenterade Bill på Facebook för att man inte ska beskatta rika mer än fattiga. Under presidentvalet stödde han öppet Mitt Romney. På helandeskolan talade han sig varm om patriotism och nationalism. Inget av detta fanns hos Wimber. Wimber var pacifist, kritisk till kriget mellan Israel och Palestina, han arrangerade många konferenser om fattigdomsbekämpning mot slutet av sitt liv och även om han inte predikade politik var det otänkbart att han skulle stödja någon republikan.
Wimber talade om allt (hans bok Power Points, kraftnedslag, är i stort sett en troslära där han går igenom allt från systematisk teologi till karismatik, evangelisation och aktivism) och jag tror verkligen att det var för att han ville tala om allt, och han hade insikter om allt. Visst, hans teologi om att hjälpa de fattiga var inte jätteutvecklad, men han VILLE verkligen fördjupa den för han VISSTE att det här måste kroppen kunna. Vineyard är halvt utan aktivism. Vineyard USA har fortsatt denna tradition efter Johns död och idag har de jättebra resurser och teologi (dock har de tappat bort mycket av karismatiken på vägen, vilket förstås suger).
Wimber visste att han var apostel och försökte inte ändra på det, även om han inte ville kalla sig det och ständigt tonade ner sin roll. Han tog sitt ansvar och undervisade kroppen om hela Guds Rike, inte bara den karismatiska aspekten. Johnson är också en apostel med lika stort inflytande som Wimber, och även om han omger sig med massa andra femfaldiga ledare (det gjorde Wimber också, big time) så har han apostelns roll i det att han styr hela skutan, framför allt i praktiken. Så visst är Bethel större än Bill, och Vineyard större än Wimber, men de har väldigt liknande roller – Wimber var inte en större superstar än Johnson är – och ändå beter de sig väldigt olika där Wimber var mån om att täcka in hela Guds Rike medan Johnson nöjer sig med två tredjedelar. Visst är det som ni säger att de har specialkunskap om Andens gåvor och naturligtvis ska kroppen betjäna varandra och komplettera varandra. Men Bethel är mer än en lokal församling, de utrustar tusentals med teologi som formar deras liv, och denna teologi har inte mycket att säga om aktivism, annat än det är väl bra typ. Så Bethel är bra, men det behöver kompletteras med annat. Wimbers undervisning tycker jag dock är god och tillräcklig för en kristen.
Gud välsigne er!
GillaGilla
Håller med om det du säger. Bill är väldigt mycket kristen amerikan ibland vilket gör att han har en annan syn på skatter m.m. en syn som jag nog inte skulle stå bakom men förstår resonegamnget kring.
Men det kan vara viktigt att nyansera bilden, Bethel är inte sista ordet i gällande teologi och de påstår inte heller att de är det.
Allt gott/
Oscar
GillaGilla
Jag tycker det är intressant vad Leonard Ravenhill berättar om den tidiga väckelsen i England.
Han läxar upp dagens karismatiker genom att säga ”What we need today more than ever are people who go forth with the new birth message, forget about, tonuges, forget about sings and wonders. Lets get back to geniune holiness preaching.”
Intressant hur pingtvänner som levde i början på 1900 – tlaet som i dag är döda såg på den karismatiska rörelsen år 1990. Jag antar att de hade nog inte ändrat åsikt i dag.
GillaGilla
Hej Josef! Helighet är jätteviktigt, men vi behöver HELA pingsten, både liv i goda gärningar OCH karismatik. BIbeln säger aldrig ”forget about tongues and signs and wonders”, tvärtom säger Paulus att vi ska ivrigt sträva efter Andens gåvor och absolut inte förbjuda folk att tala i tungor i 1 Kor 14. Jag är förvånad över att du som gillar Bibeln så mycket sprider ett så tydligt obibliskt budskap.
GillaGilla
Hej! Jag undrar om det är tanken att ”alla lemmar i kroppen” kan individuellt ”vara helt i balans” på ett sådant sätt att varje lärare poängterar allt lika mycket och balanserat? Är hela kroppen öra? Skall hela kroppen vara öra? Är det inte så att olika helgon visar på olika sidor och tillsammans visar vi på fullheten? Därför blir jag lite förvånad när Mikael skriver att ”Så Bethel är bra, men det behöver kompletteras med annat. Wimbers undervisning tycker jag dock är god och tillräcklig för en kristen.” Är inte standard hållningen i kristen tro att vi behöver alltsammans, från alla, för att inte en ensam kan ge oss den fullhet som finns i Kristus? Som Paulus säger: ”Ni utgör Kristi kropp och är var för sig delar av den. I sin församling har Gud gjort några till apostlar, andra till profeter osv.”
GillaGilla
Absolut ska det vara så, Johannes, jag uttryckte mig slarvigt där. Min poäng är att skillnaden mellan apostelns och lärarens tjänst är att aposteln har ett ansvar att se till att resten av kroppen balanserar de olika delarna av Guds Rike. Lärare får gärna vara nischade på ett specialområde, men hur skulle Bibeln sett ut om Paulus, Petrus eller Johannes bara talade om karismatik? Nu har de olika stilar och teman, ja, men hela pingsten finns hos alla. Jag ser samma sak hos Wimber, men inte på samma sätt hos Johnson.
GillaGilla
Kanon, Micael! Jag får dock fundera på om apostlar alltid har ett sådant ansvar…jag menar, biskopar har det definitivt. Det som räknas som ‘tjänstegåvan’ apostel behöver ju inte sammanfalla med ett biskopsansvar. Johnsson är pastor i en vanlig församling (jag önskar alla vanliga församlingar vore så ‘vanliga’!) som valt att gå i det karismatiska livet. Jag tror att han t.o.m. nämner i ett vittnesbörd att han lät ett sådant karismatiskt liv ‘försvinna’ en gång i tiden och sa till Gud att om Gud ge det tillbaka skulle han ‘aldrig byta ämne’. Det är nog resultatet av det vi ser.
GillaGilla
Det beror nog på vilket ämbetssyn man har. Episkopos och presbyteros nämns synonymt i Apg 20 och Tit 1:6-7, så jag skulle säga att det vi kallar biskopar idag är vad NT kallade apostlar, med distinktionen att apostlar alltid förväntades uppleva mirakler (2 Kor 12). Johnsonär tydligt apostolisk i att han inspirerar och undervisar i hundratals församilngar och hundratusentals kristna världen över. Jag känner också till det löftet han gjorde, och naturligtvis är det toppen att han vill ha allt av Helig Ande men jag tycker att han ibland glömmer att Anden innebär MER än karismatik, när Anden föll över Jerusalemförsamlingen satte de både igång med att tala i tungor OCH praktiserade total ekonomisk utjämning mellan rika och fattiga.
Gud välsigne dig!
GillaGilla
Fallandet i Älmhult
Kom idag att tala med en pastorskollega angående det fenomen som förekommer exempelvis på Benny Hinns möten eller på de nu aktuella mötena i Älmhult med Jens Garnfeldt. Människor får på olika sätt förbön (eller vad vi ska kalla det) och ofta så ses de falla, och förväntas att falla. Som regel bakåt. För detta har man både hos Benny Hinn och på mötena i Älmhult särskilda ”uppfångare” som står bakom dem som Garnfeldt ber för. Tanken är ju givetvis att människor inte ska behöva slå ihjäl sig när de faller, vilket skulle kunna bli en dyr försäkringsfråga får man anta.
Min pastorskollega berättade att han vid något enstaka tillfälle i livet upplevt att han fallit under Guds starka vidrörande, men aldrig att han kommit till skada eller att det behövts några ”uppfångare”.
Men fenomenet med fallandet som på löpande band och alltid i suggestiva eftermöten och med ”uppfångare” är något som blivit vanligt i och med trosrörelsens etablerande i Sverige. Men min pastorskollega och jag kom att tala om hur absurt detta egentligen är, när man tänker efter. Skulle Guds Helige Ande vara så ”dum och klumpig” att han skulle komma över människor på ett sådant sätt att de i ett baklänges fall skulle riskera att bryta nacken av sig? Nej, sådan okänslighet är det istället helt andra andar som skulle låta människor drabbas av. Att ha ”uppfångare” för att människor som söker förbön inte ska komma till skada, är ju att säga att Guds Ande inte förstår bättre än att han med sin kraft kan skada människor. Aldrig någonsin talas det om att lärjungarna behövde tjäna som ”uppfångare” när Jesus bad för sjuka. Men i trosrörelsesammanhang är det satt i system. Varför? Ja, antagligen därför att man vet att de krafter som där får människor att falla inte frågar efter om de slår sig fördärvade. Sen kan man också fråga sig hur många som faller i Älmhultsmötena skulle göra det om de inte visste att de fanns några kraftiga killar bakom dem som ”uppfångare”?
Men som sagt; människor kan verkligen vid speciella tillfällen få uppleva Guds Andes kraft så att de faller till marken, men aldrig att de då riskerar att komma till skada. Guds Ande är inte klumpig så att Han skulle skada människor.
Fallandet i Älmhult och i liknande sammanhang är bara ett av många bevis på att det inte är av Guds mäktiga hand människor faller, däremot att de faller av människohand eller av andra andars krafter.
http://berndtisaksson.dinstudio.se/empty_141.html
Berndt Isaksson
GillaGilla
Hej Berndt!
Håller med om att det är konstigt att fallande satts i system i vissa kyrkor, det sker även utanför trosrörelsen. I det tidiga Vineyard med Wimber i spetsen såg man alltid till att om någon blev knäsvag tog man fram en stol, så försöker jag också göra när jag ber för folk och det händer. Som du säger sker det ibland genuint men många gånger är det inte genuint. Jag skulle dock inte vara så snabb att säga att det därmed per automatik är falska andar, utan jag tror det är folk själva som står för fallandet många gånger, medvetet eller omedvetet. Jag tror Gud gör saker i Älmhult och på andra platser där människor själva apar efter. Det är svårt att komma ifrån, men så länge man är medveten om det tycker jag inte det är så stort problem, så länge folk inte tar skada.
Gud välsigne dig!
GillaGilla
Det jag har läst om Väckelser genom tiderna har det gemensamt att människor börjar drabbas av syndanöd och därför söker sig till möten där det predikas evangelium och de kan bli frälsta. Väckelse är, som jag uppfattar det, när människor, ofta i stora skaror, börjar fråga efter Gud och vill bli frälsta, och detta därför att Guds Ande sökt dem.
Nu talas det om att en väckelse har utbrutit i Älmhult under den danske framgångsteologen Jens Garnfelds ledarskap. Men är det så att Älmhutsborna drabbats av någon väckelse där de i skaror söker sig till dessa möten? Nä, denna väckelse samlar inte mer folk än att de får plats i en lagerliknade lokal, och vad som sägs är att det är människor som kommer från olika orter runt om i Sverige. En del av dem jag ser på dessa möten är sådana som jag vet är människor som gärna reser omkring där det är något spektakulärt på gång. Nu är det Älmhult som är grejen. Men som sagt, inte kännetecknas denna påstådda väckelse av att människor ens från orten Älmhult kommer i skaror drabbade av syndanöd.
Och inte är det något egentligt omvändelsebudskap de möts av i den mån de går och lyssnar på Jens Garnfeldt. Istället är han en typisk lyckoprofet som bokstavligen predikar ”guld och gröna skogar”. Kvällens predikan började hyfsat traditionellt evangelisk, för att ganska snart spåra ur i grövsta herraväldesteologi där budskapet var att man inte ska be om välsignelser som hus och bilar, men att man ska be om den smörjelse där man får förmågan att materialisera bilar och hus och feta bankkonton. Precis som om det vore någon större skillnad.
En ung man som jag uppfattade som Börje C:s son fick profeterat över sig att han hade en sådan smörjelse över sig att han skulle komma att starta en egen bank. Någon fick höra att de skulle bli så förmögna att de aldrig skulle behöva låna pengar, men att människor istället skulle komma till dem och be om att få låna pengar.
Kvällens predikan var som sagt riktigt grov herraväldesteologi, där det sades att vi som kristna skulle invadera vart enda område i vårt land, och underförstått förvandla detta land till ett riktigt mönsterland. Allt genom att vi skulle få en extraordinär smörjelse som skulle göra oss till verkliga maktmänniskor.
Älmhultsväckelsen kan möjligen bli något som kommer att sprida sig, men inte har det med biblisk väckelse att göra där människor i syndanöd och VERKLIG omvändelse börjar fråga efter Gud.
Ändetiden ska dessutom enligt Bibeln kännetecknas av just falska profeter som utger sig för att göra under och tecken,och för sina svulstiga profetior, men som likväl inte är kända av Jesus. Trots deras ”herre herre” så känner han dem inte.
Matt. 7:22-23 ”Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort ifrån mig, ni laglösa!”
Berndt
GillaGilla
Tack Bernt för dina inlägg! Vi är många som får nöd för Sverige när Jens Garnfeldt och alla andra trosrörelse-predikanter lurar skjortan av svenskarna. Både ekonomiskt och själsligt!
GillaGilla