Hur får man passion för Gud?

Som hjorten trängtar efter vattenbäckar, så trängtar min själ efter dig, o Gud. Min själ törstar efter Gud, efter den levande Guden. När får jag komma och träda fram inför Guds ansikte? (Ps 42:2-3)

En amerikansk vän kontaktade mig häromdagen och frågade hur man får passion för Gud. Han hade blivit frälst i den karismatiska rörelsen men sedan gått över till en presbyteriansk kyrka som inte tror på Andens gåvor, där han utvecklat en väldigt intellektbaserad och faktiskt ganska känslolös kristendom, där känslor närmast är något negativt. Efter ett tag märkte han dock att deras politiska konservatism inte stämde överens med Bibeln, han blev istället anabaptist och fördjupade sig i Bibelns syn på fred och rättvisa.

Och när han upptäckte anabaptismens karismatiska rötter, när han insåg att majoriteten av världens fattiga och förtryckta kristna är karismatiker och när han, faktiskt, hade upptäckt min engelska blogg Holy Spirit Activism, så började han arbeta på att försöka ta sig tillbaka till sina karismatiska rötter igen, med ett fortsatt fokus på fred och rättvisa! En av utmaningarna han upplevde med detta var dock alltså att återuppliva sina känslor för Gud.

Jag kände igen hans situation från Surprise by the Power of the Spirit av Jack Deere, som i kapitlet Passion for God beskriver att medan han var Presbyterian intalade han sig själv och sin församling att älska Gud med hela sitt hjärta absolut inte innebar att man behöver känna någon passion eller nåt, nej det räcker med att lyda Gud och läsa Hans Ord så älskar man på fint. Känslor var opålitliga, enligt Deere, han skrattade åt de kristna som baserade val i livet på att ”känna” saker och var stolt över att han minsann levde efter vad som var logiskt och rationellt.

Men det fanns ett stort problem. Bibeln beskriver människor som har stor känslomässig passion för Gud, inte minst i Psaltaren. Att älska någon kan aldrig separeras från känslor. Och om vi ska älska Gud av hela vårt hjärta, då innebär det mycket känslor.

Jag tror detta är väldigt relevant för kyrkan i Sverige också. Vi lever i en väldigt känslolös kultur där folk går omkring som zombies på stan och kyrkan tycker jag är rätt präglad av det många gånger, särskilt i de äldre generationerna. Så här är de tre tips jag gav till min amerikanske vän:

1. Tillbedjan. Den moderna lovsången, med rötter ytterst i afrikansk spiritualitet, är i min mening fantastisk. När hela kroppen involveras, med armarna i luften och texten inpräntad i hjärtat, då är man passionerad utan tvekan. Om man inte gillar det på grund av musiksmak och tradition är det en sak men man ska inte anklaga det för att vara ”för känslobaserat”, för då kan man slänga ut Psaltaren likväl 🙂

2. Vänskap. Häng med passionerat folk så blir du passionerad. Det är ett standardsvar jag ger för allt i princip när folk säger att de vill utvecklas i nånting. Vill du be mer, häng med bedjare. Vill du bli mer engagerad för fred och rättvisa, häng med aktivister. Vill du se helanden, häng med de som ber för sjuka. Om vi försöker bli Kristuslika ensamma är vi dömda att misslyckas, för vi är Kristi kropp tillsammans.

3. Diakoni. Hjälp de fattiga, tiggarna, flyktingarna och de hemlösa. Engagera dig med din församling eller nån organisation. När kärleken och passionen för dem ökar kommer den öka för Jesus också.

Till sist, bonustips som jag dock inte gav till amerikanen: gå med i Facebookgruppen Ge och du ska få. Maken till passion får man leta efter.