Monthly Archives: februari 2014

Dagen skriver om mig och mamma

Jag och mamma. Foto: Lina Mattebo

Jag och mamma. Foto: Lina Mattebo

Lina Mattebo har gjort en jättefin intervju med mig och min kära mor Cristina som jobbar som kyrkosekreterare i Svenska kyrkan. Ett utdrag:

Micael är tydligare med vad han tycker är rätt och fel, medan Cristina är mer öppen för olika syner och ståndpunkter i teologiska frågor.

– Jag ser det som min kallelse att verka i Svenska kyrkan och jag vill vara här, men jag har respekt för andra typer av tro. Jag skulle aldrig säga, som Micael, att våra medlemmar inte tror på Jesus. Jag brukar förklara att vi måste ta det varsamt med människor, säger Cristina.

Den öppenheten tycker Micael är på både gott och ont.

– Jag uppfattar dig som väldigt öppen åt alla håll. Det finns ju de som är liberala i den meningen att de är antievangelikala, men det är inte du. Fast du är också öppen mot det jag tycker är för urvattnat, säger Micael.

Read the rest of this entry

Profeten Bob Jones har gått hem

Gästinlägg av min pastor Hans Sundberg, ursprungligen publicerat på hans egen braiga blogg.

Idag nåddes jag av budet att Bob Jones har befordrats till härligheten.

Bob Jones var en av de välkända ”Kansas City-profeterna” samlade i kretsen kring pastor Mike Bickle. Genom mötet med John Wimber och hans inbjudan att undervisa och modellera den profetiska tjänsten in i Vineyardrörelsen och alla dess vänner blev Bob Jones ett välkänt namn i hela världen och vidare ut i kristenheten.

Bobs liv kantades av naturligt övernaturliga fenomen, som vid hans kallelse till profet. Bara för att nämna något av det övernaturliga som Bob fick möta som sjuåring ärkeängeln Gabriel som ger honom en mantel att bära, hans kallelse är att vara en siar-profet. Jag ska inte vidare teckna hela hans levnadshistoria, utan bara berätta några personliga upplevlevda händelser i hans närhet.

Första gången jag mötte Bob var på Ranchen, som ligger några mil utanför Lancaster där Brent Rue då var pastor. Brent hade vänligt inbjudit mig till ”a gathering of prophets” 1989, men också till med slutna möten med Bob och ledarskapet i Vineyard. Ranchen ligger väldigt enskilt. Första kvällen ber och profeterar Bob över hela lärjungaskolan, plus mig. Cirka 30-35 personer. Detta sker genom att vi får sätta oss på en stol alldeles nära Bob och han börjar profetera rakt in i händelser långt tillbaka i våra liv, nära i nuet och bilder på vad som ska ske. Över mig profeterar Bob kanske tio- femton minuter. Vad han säger är kanske inte så intressant att veta i detalj, men så mycket vill jag säga att fortfarande går detaljer i uppfyllelse! 25 år senare!

Read the rest of this entry

Korset – för din skull

Meme-evangelisation

Meme-evangelisation

Jag var på väg till ett bönemöte med min kompis Botros häromdagen och frågade lite apropå hur han blev frälst. Hans svar gav mig svindel. Han berättade om hur han hade levt ett tufft liv, involverad i mycket skit, men hur han på något sätt till slut hade börjat dras till kyrkan. En söndag befann han sig i Uppsala Pingst, men utan att egentligen ha tagit ställning för Jesus.

Plötsligt såg han en syn. Människorna på plattformen längst fram bleknade bort och istället stog där Jesu kors, med Frälsaren själv uppspikad och blodig. Botros var helt överumplad – ”jag såg det lika klart som jag ser dig nu” sa han till mig. Medan han stirrade på korset lyfte Jesus blicken, såg rakt in i Botros ögon och så hördes en röst: ”För dig, Botros”. Sen försvann synen.

Så blev Botros frälst.

När Jesus dog på korset var det för vår skull. Han tog vår synd, vårt straff och vårt mörker på sig och utplånade det med sig själv. Han dödade döden genom att dö. Så får vi det eviga liv vi inte förtjänar genom att Han dog den död Han inte förtjänade.

Read the rest of this entry

Avskaffa sakramenten

Nattvarden, bild av John Snyder

Nattvarden, bild av John Snyder

Om vi skulle fråga Petrus, Paulus eller någon annan av apostlarna vad ett sakrament är och/eller hur många av dessa som finns skulle de förmodligen titta frågande på oss. Förutom det faktum att sakrament är latin så existerade ingen sakramentskategorisering. Även om dop, nattvard och smörjande av de sjuka praktiserades i urkyrkan så placerades de inte i samma fack, och teologin bakom handlingarnas signifikans och betydelse var outvecklad.

Termen ”sakrament” och sakramental teologi uppstod istället i 200-talets Nordafrika, när Tertullianus valde att översätta grekiskans mysterion med sacramentum. Nya Testamentet nämner mysterion flera gånger men då aldrig med åsyftning på kyrkliga handlingar utan på Guds frälsningsverk i Kristus (Kol 1:27, 1 Tim 3:16). Tertullianus menade att detta frälsningsmysterium konkretiseras och förkroppsligas genom vissa liturgiska handlingar.

Augustinus, också han nordafrikan, kom att utveckla denna tanke och skapade sakramentsdefinitionen ”ett synligt tecken på osynlig nåd”. Med ”tecken” menades inte en symbolhandling, utan nåden verkar i själva sakramentet samtidigt som Guds nåd står över och är oberoende av sakramentet. Augustinus definition är bred, och själv inkluderade han saker som i princip ingen idag anser vara sakrament, såsom trosbekännelsen och Herrens bön.

Read the rest of this entry

Andedop och vapenvägran – pacifism i den tidiga pingströrelsen

Församlingsledningen på Apostolic Faith Mission Azusa Street, världens första pingstförsamling och en av de första i USA att acceptera alla etniciteter

Församlingsledningen på Apostolic Faith Mission Azusa Street, världens första pingstförsamling och en av de första i USA att acceptera alla etniciteter

Det inte många vet är att största delen av den tidiga Pingströrelsen var pacifistisk, framför allt i USA. För någon vecka sedan arrangerade vi i Kristna Fredsrörelsen Uppsala en samtalskväll som jag ledde där vi grävde oss ner i hur det såg ut i pingströrelsens vagga i början av 1900-talet, och upptäcker att vapenvägran var väldigt vanligt förekommande. Med hjälp av antologin Pentecostals and Nonviolence utgiven av Pentecostals and Charismatics for Peace and Justice kollade vi igenom tidiga uttalanden från centrala pingstledare såväl som från hela samfund. Några exempel:

Assemblies of God, USA:s största pingstsamfund, hade pacifism som officiellt ställningstagande i 50 år, från 1917 till 1967:

Resolution Concerning the Attitude of the General Council of the Assemblies of God Toward any Military Service which Involves the Actual Participation in the Destruction of Human Life.
While recognizing human Government as of divine ordination and affirming our unswerving loyalty to the Government of the United States, nevertheless we are constrained to define our position with reference to the taking of human life.
WHEREAS, in the Constitutional Resolution adopted at the Hot Springs General Council, April 1-10, 1914, we plainly declare the Holy Inspired Scriptures to be the all-sufficient rule of faith and practice, and
WHEREAS the Scriptures deal plainly with the obligations and relations of humanity, setting forth the principles of ”Peace on earth, good will toward men.” (Luke 2:14); and
WHEREAS we, as followers of the Lord Jesus Christ, the Prince of Peace, believe in implicit obedience to the Divine commands and precepts which instruct us to ”Follow peace with all men,” (Heb. 12:14); ”Thou shalt not kill,” (Exodus 20:13); ”Resist not evil,” (Matt. 5:39); Love your enemies,” (Matt. 5:44): etc. and
WHEREAS these and other Scriptures have always been accepted and interpreted by our churches as prohibiting Christians from shedding blood or taking human life;
THEREFORE we, as a body of Christians, while purposing to fulfill all the obligations of loyal citizenship, are nevertheless constrained to declare we cannot conscientiously participate in war and armed resistance which involves the actual destruction of human life, since this is contrary to our view of the clear teachings of the inspired Word of God, which is the sole basis of our faith.

Read the rest of this entry

Tvångsutvisningar, främlingsfientlighet och fri invandring

Från tisdagens #blockad

Från tisdagens #blockad

I tisdags kväll uppstod ett bisarrt scenario i Göteborgs utkanter – ett 60-tal poliser med batonger och hundar var tillkallade för att utvisa ca 10 personer till Afghanistan. Jag menar, om det varit Frankrikes president som skulle flyga nånstans hade det varit förståeligt med så stor poliseskort, men här handlade det inte om att vara livvakt åt de som skulle transporteras utan ”skydda” dem från de aktivister som ville att de skulle stanna. För de ville afghanerna också – en av dem försökte ta självmord med en överdos kort innan utvisningen, livrädd för vad som skulle hända honom i Asiens fattigaste och farligaste land. Han var förstås inte särskilt återhämtad efter självmordsförsöket, men utvisades ändå.

Som jag skrev häromdagen tror jag alla förstår att tvångsutvisningar är omoraliskt – det är därför vi inte tvångsutvisar svenskar nånstans. Om skåningar flyttar till Stockholm måste de inte uppge något särskilt skäl, de bara flyttar. Men afghaner, somalier och irakier tvångsutvisar vi i stora lass. Varför?

Det har förstås med reglerad invandring att göra, skulle de flesta svara, men är det så enkelt? Om vi tvångsutvisar för att behålla vår befolkningsnivå låg (och den är vansinnigt låg, vi är ett av Europas mest glesbefolkade länder) varför tvångsutvisar vi inte fransmän och danskar? Varför har vi fri rörlighet inom EU medan det är olagligt att söka visum till ett EU-land med syfte att därefter söka asyl? Varför är 99% av dem som sitter på Migrationsverkets förvar mörkhyade?

Read the rest of this entry

Hela Pingstens tredje ben

Pannkakskyrkans tre ben: berätta, betjäna och be

Pannkakskyrkans tre ben: berätta, betjäna och be

Så det är en grej som stört mig rätt länge nu och det är att Hela Pingsten inte betonar hela pingsten. Sen jag startade den här bloggen för fem år sen har målet varit att representera en helhetssyn på Guds Rike, jag har ständigt sökt påminna mina karismatiska vänner om att de ska engagera sig för fred och rättvisa, och mina aktivistkompisar att de ska söka Andens mirakulösa gåvor, annars ”uppväcker vi bara halva pingsten”. Men jag har insett, för mer än ett år sen, att mirakler+aktivism inte är hela pingsten. Det är bara två tredjedelar, på sin höjd.

Samma dag som jag startade den här bloggen, pingstdagen 2009, publicerade Jonas Melin ett inlägg på sin egen sida Barnabasbloggen som hette just Hela Pingsten, helt oberoende av mitt initiativ. Jonas är en av dem som verkligen inspirerat mig till att förena karismatiken och aktivismen, han har en stark tro på Andens kraft som han förenar med anabaptistisk teologi för fred och rättvisa. Hans bloggpost handlade om att pingstdagen såsom den beskrivs i Apg 2 hade framför allt tre tydliga ingredienser: karismatik, gemenskap och evangelisation. Massa tecken och under skedde när Anden kom, alla hade allting gemensamt, och 3000 kom till tro efter att i synnerhet Petrus frimodigt predikade evangeliet.

Jag repostade inlägget här och sa förstås ett helhjärtat amen, det här var precis det jag snackade om! Men när jag sedan kom att skriva själv på bloggen målade jag ständigt upp bilden av att hela pingsten handlar om att förena två läger, karismatiken och aktivismen, pentekostalismen och anabaptismen, tecken, under, fred och rättvisa. Och detta berodde helt ärligt på att jag tänkte mig att evangelisationen är inbakat i karismatiken. Jag kunde inte tänka mig att när den Helige Ande döper en och låter en uppleva mirakler i vardagen så skulle man kunna motstå att sprida de goda nyheterna till folk. Med andra ord så tänkte jag att om kristna aktivister bara blir karismatiker så kommer de också evangelisera, och likaså är det bara fred och rättvisa jag behöver betona för karismatiker eftersom jag tänkte mig att de redan evangeliserar.

Read the rest of this entry

Fru och barn i Sverige – utvisas till Kongo

Skärmdump från Borås Tidning

Skärmdump från Borås Tidning

En lokaltidning rapporterar om en händelse som borde bli nationell skandal: Steve och Linn är nygifta, väntar sitt första barn och skickas ut av svenska myndigheter till ett av världens fattigaste och farligaste länder mot sin vilja på grund av en byråkratisk teknikalitet. Steve kommer från Demokratiska Republiken Kongo och flydde till Sverige i januari 2012. Medan han var här vände män upp och ner på hans hem, hotade hans familj och sa att om deras son kom tillbaka kunde de förbereda hans begravning.

Medan Steve var här träffade han Linn, de förlovade sig och förberedde sig för ett liv här. Men så fick Steve avslag på sin asylansökan. Att han bodde med och var förlovad med Linn påverkade inte beslutet. Inte heller att de väntar barn. Att de sedan gifte sig. Att Steve jobbar här. Normalt innebär ju jobb att man är arbetskraftsinvandrare, men ett sådant tillstånd kan man inte söka medan man är asylsökande här i Sverige, utan man måste först utvisas till sitt hemland och där borta visa att man har ett jobb i Sverige för att få arbetstillstånd.

I övermorgon åker de till Kongo, båda två. Linn följer med för att hjälpa sin man: ”Min familj tyckte inte att jag borde, men jag har inget alternativ. Tanken på att sitta här hemma och undra om han skulle klara sig eller bli gripen, när han skulle kunna kontakta mig eller om han ska försvinna för alltid, var för tung.” Steve är orolig för att han kommer bli tillfångatagen redan på flygplatsen i Kinshasa. Det är jag med.

För två år sedan, kort innan Steve kom till Sverige, utvisades Jean Kabuidibuidi härifrån till Kongo. När han lämnade Kinshasas flygplats blev han stoppad av säkerhetspolisen, de upptäckte att han hade kritiserat Kabilas auktoritära regim, och därefter körde de honom till ett fängelse där han utsattes för tortyr. Till slut fick han ringa en vän som kunde muta dem med pengar så att Jean blev släppt. Därefter gömde han sig i ett par månader tills han kunde komma tillbaka i maj som arbetskraftsinvandrare.

Read the rest of this entry

Från tiggare till arbetare

Svensk politik är väldigt inriktad på att skapa jobb, det är ju en ständigt prioriterad valfråga och alla partier vill kalla sig för arbetarpartier: jobb, jobb, jobb. Men jag har en gnagande känsla av alla inte får vara med på tåget. EU:s fria rörlighet infördes för att öka samarbetet mellan medlemsländerna och göra det lätt för folk att få jobb. Och jobb är precis vad som skulle lösa de östeuropeiska tiggarnas situation. Ändå tycker jag att det verkar ganska sällsynt med initiativ och åtgärder som syftar till att försöka ge dessa fattiga människor jobb.

Det talas högljutt om att förbjuda givande till tiggare och att Rumänien måste betala Sveriges sociala kostnader, men vad hände med jobb, jobb, jobb? Är det inte rätt solklart att om du vill få någon att sluta tigga så behöver han eller hon en inkomst? Det sprids myter om att romer, som många av dessa är, ser tiggeri som ett jobb och är nöjda med sin situation. Nå, alla de jag pratat med och lärt känna avskyr tiggeri. Men de vet inte hur de ska få jobb. Få har ett CV, färre känner till Arbetsförmedlingen och nästan ingen kan svenska.

Christi och Anna-Lisa

Christi och Anna-Lisa

Utom Christi. Jag lärde känna Christi för fyra år sen när han och hans fru Alina besökte min församling Mosaik. De sov tillsammans med deras nyfödda dotter Anna-Lisa i en bil, de kom från en liten rumänsk by där det var omöjligt att få jobb och där de jobben knappt gav någon lön alls. I Uppsala hankade de sig fram genom att spela dragspel. Men Christi var beslutsam, han skulle ha ett jobb! Han talade flytade engelska och snappade upp så mycket svenska han kunde. En dag när han var ute och spelade kom en butikschef för Max fram till honom, och när han hörde att Christi kunde svenska utbrast han ”Men varför står du här och spelar?!”

Christi fick jobb på Max, först som städare och sedan vid kassan. Jag hälsade på honom där ofta. Han var så tacksam till Gud, trots obekväma arbetstider så skötte han flitigt sitt uppdrag. Men arbetsgivaren hade överskattat hans svenskakunskaper. När kunderna bad honom om mer än en hamburgare och en cola och hade detaljerade frågor om saker och ting stod han ofta handfallen, och det hela slutade med att han fick sluta.

Read the rest of this entry

Ett bibliskt försvar för teamledarskap

Apostlarna

Apostlarna

Evangeliska frikyrkan (EFK) ska få en ny missionsdirektor som förmodligen heter Daniel Norburg, en pastor jag känner litegrann och finner helt awesome: han brinner för Guds Rike, tecken och under, församlingsplantering, väckelse, fattigdomsbekämpning och att föra folk till tro. De flesta EFK:are verkar också tycka att han är grym men förslaget har ändå fått kritik för att missionsdirektorn än en gång kommer bli en man, något som har varit fallet i 120 år. Idag svarade EFK:s styrelseordförande på kritiken och menade att ambitionen egentligen varit teamledarskap med en eller flera kvinnor, men de ”nådde inte fram på den vägen”.

Det här med teamledarskap är ingen dum grej. Ändå är det globalt sett väldigt ovanligt i kyrkosamfunden; några av de få exempel som finns är väl Equmeniakyrkan här i Sverige. Det skulle också kunna argumenteras för att pingströrelsen innan Pingst FFS bildades hade nåt slags de facto-teamledarskap även om deras ideal var att varje församling skulle leda sig själv (nåt som dock knappast var fallet under Lewi Pethrus tid).

Anyways, en ännu bättre auktoritet än Equmeniakyrkan och pingströrelsen är ju faktiskt urkyrkan, och den skulle jag säga kännetecknades av ett teamledarskap. Jesus samlade som bekant tolv apostlar (Matt 10:1-4) som ledde den första församlingen gemensamt (Apg 2:42-43) och startade andra församlingar gemensamt (Apg 8:14-17). Och apostlaskapet var inte begränsat till de tolv, för inom kort äntrade Paulus scenen och blev minst lika inflytelserik som Petrus. Paulus erkändes som en apostel med samma auktoritet som de tolv, och jag skulle säga att han, Petrus, Johannes och Jesu bror Jakob var de ledande urkyrkliga apostlarna.

Read the rest of this entry

Gud är extremist

Så mina facebookvänner känner nog redan till detta men jag skrev sen sång förra veckan och laddade upp på youtube: God is a Criminal. Den har sitt ursprung i en nätdebatt där någon argumenterade för att kristna ska vara snälla, balanserade medborgare som alltid lyder lagen, och med tanke på att det var förintelsens minnesdag ville jag debunka myten om den laglydige kristne för gott. Så in i mitt huvud kom en liten trallvänlig melodi som kunde utgöra en god kontrast till en tämligen radikal och provocerande text.

Vi ska inte vara ”lagom” när det gäller Guds Rike, vi ska inte vara måttligt engagerade för fred och rättvisa, delvis evangelikala eller försiktigt karismatiska – för det är inte Gud. Gud är extremist! Jesus skulle utan tvekan blivit kallad för fundamentalistisk galning idag, så det vill jag också bli.

1. God is a criminal, it isn’t hard to see
In the book of Acts He breaks the law to set the captives free
An unjust law is no law at all, compassion is the key
God is a criminal, so that’s what I want to be

2. God is a hippie, it isn’t hard to tell
He commands us to love our enemies and all our stuff to sell
Among the poor and prostitutes is where He likes to dwell
God is a hippie, and so am I as well
Read the rest of this entry