Av dem som hör till Kloes familj har jag nämligen fått veta om er, mina bröder, att det förekommer stridigheter bland er. Vad jag menar är att ni var och en på sitt håll säger: ”Jag håller mig till Paulus” eller ”Jag håller mig till Apollos” eller ”Jag håller mig till Kefas” eller ”Jag håller mig till Kristus”. Är då Kristus delad? Inte korsfästes väl Paulus för er? Eller döptes ni i Paulus namn? (1 Kor 1:11-13)
Mitt inlägg om Ulf Ekman har blivit det mest lästa någonsin på bara ett par dagar och jag skulle vilja vidareutveckla några tankar när det gäller kyrkans enhet och att gå tillbaka till kyrkans rötter. Som jag skrivit tidigare tror jag ledarskapet i urkyrkan var rätt kollektivt – när grupperingar uppstod sa inte Paulus att lösningen är att alla ska lyda ”påven” Petrus utan att vi ska hålla oss till Jesus. Vi är redan ett. Och visst ska vi sträva efter att nå konsensus i läro- och etikfrågor och hålla samman i kampen för en rättfärdig och rättvis värld, men eftersom både protestanter och katoliker (och alla andra kristna) redan tillhör den sanna kyrkan kommer detta inte ändras av samfundsbyte, det enda som ändras är måhända åsikter i lärofrågor.
Samfund definieras egentligen av ledarskap snarare än lära. När det talas om att det finns över 30 000 protestantiska samfund är det för det första en överdriven siffra, och för det andra handlar det om organisationer med olika ledarskap, men inte alls nödvändigtvis om olika teologier. Vi som besökt kyrkan i Afrika vet att där kan det finnas hundratals olika församlingsrörelser som i princip är identiska men de har olika ledare. Nå, så länge de tror på Jesus och har den Helige Ande så är de ledare utsända av Gud. Här samlar Gud sina apostlar, profeter, herdar, lärare och evangelister över samfundsgränserna.
Som Simon Ådahl brukar säga ”Ni ser att det skakar i samfunden i Sverige, och det är ju helt i sin ordning för samfund finns inte i Bibeln”.
Vi är redan väldigt ekumeniska i Sverige, i frikyrkan i synnerhet är väggarna nästan helt sprängda, framför allt för oss i den unga generationen. Band knyts mellan katoliker, svenskkyrkliga, frälsningssoldater, baptister, missionare, pingstvänner, livetsordare med flera inom nästan alla sammanhang jag rör mig – från Pannkaksyrkan till Ge och du ska få till Uppsala kristna råd med mera. Men skillnader uppstår fortfarande, teologiskt, kulturellt med mera. De ryms dock sällan inom samfunden utan mellan dem.
En postmodernism som tänker sig att allt är rätt är orimlig, det kan inte finnas flera sanningar och så fort man säger att det inte finns något rätt eller fel så är det för att man själv finner frågan oviktig – det är därför samma postmodernister som säger att alla vägar leder till Gud omöjligen kan säga att det inte finns något rätt eller fel när fascister vill bedriva folkmord.
Hur vi blir frälsta och vem Gud är kommer alltid att vara den viktigaste frågan, och vi som fått ta del av den uppenbarelsen har ett ansvar att sprida det vidare på det sättet som Gud vill att vi ska göra det. Och då är det så viktigt att vi går tillbaka till det urkyrkliga. Vi kan inte stanna klockan på 1500-talet eller 300-talet, vi måste gräva oss ända tillbaka till 30-talet, ända tillbaka till hela pingsten. Min bloggkollega Rickard Cruz skrev strålande om detta häromdagen:
Det kommer allt fler signaler från olika håll i kristenheten på en längtan efter att söka sig tillbaka till sina rötter. Många är trötta på ytlighet, kortsiktighet och förvirring och längtar intensivt efter något mer genuint och ursprungligt. Jag delar verkligen till mångt och mycket frustrationen men tror att det går att komma till radikalt olika slutsatser om vilka rötter det är vi ska söka.
[…] Personligen tror jag att vi behöver gå betydligt längre än till 1500-talets reformation, RKK eller Ortodoxa kyrkan för att hitta de goda rötterna, och jag tror inte att en återgång till judendomen är vägen att gå. Lite förenklat skulle man kunna säga att strömningen mot reformatorerna tar sin utgångspunkt i Romarbrevet och tolkar allt annat utifrån det, RKK och Ortodoxa kyrkan tar sin utgångspunkt i traditionen och de judiska strömningarna i Moseböckerna. Jag tror att vi behöver låta berättelserna om Jesus i evangelierna bli vår utgångspunkt när vi söker våra rötter.
Jesus och efterföljelsen av honom är vad vi behöver hitta tillbaka till. Jag tror att vi behöver söka våra rötter i den rörelse som Jesus startade, som alltid provocerar de religiösa institutionerna och irriterar den religiösa maffian. Jag tror att vi behöver söka våra rötter i en rörelse av lärjungar som gör lärjungar och som sprider evangeliet till jordens yttersta gräns. Jag tror att vi behöver hitta tillbaka det allmänna prästerskapet och tron på att varje efterföljare till Jesus kan höra Guds röst och förstå Guds Ord tillsammans med sin församling. Jag tror att vi behöver hitta tillbaka till den typen av ledare som inte gör människor beroende av dem men gör dem till självgående efterföljare av Jesus. Jag tror vi behöver stå emot frestelsen att centralisera och istället decentralisera och inse att det bara är den helige Ande som behöver ha kontroll. Jesus är den som bygger församlingen, är huvudet för kroppen och skördens Herre. Tänk om vi kunde få hitta in i en rörelse som sätter honom i centrum och vars främsta uppgift är att göra det han säger i evangelierna och det han säger genom Anden idag. Den rörelsen vill jag vara en del av. Där tror jag att vi behöver söka våra rötter.
Det har funnits många rörelser genom kyrkohistorien som har haft detta mål: anabaptismen, pingströrelsen, Vineyardrörelsen, med flera. Vi kan få inspiration från dem liksom från alla andra kyrkor – jag har inga problem med att inspireras av påvens engagemang för de fattiga eller John Wimbers sunda karismatik. Men målet är urkyrkan, inget senare. Därför måste vi släppa blicken på alla samfund, inklusive katolska kyrkan, och återskapa det bibliska.
Hela Pingsten 
Bra skrivet Micael.
Du skrev bl.a.
” Som jag skrivit tidigare tror jag ledarskapet i urkyrkan var rätt kollektivt – när grupperingar uppstod sa inte Paulus att lösningen är att alla ska lyda ”påven” Petrus utan att vi ska hålla oss till Jesus.”
Jag gillar detta och att fler och fler längtar tillbaka till urkristendomen. Om Petrus var den förste påven som katolikerna påstår så var han en ovanligt ödmjuk ”påve”
Idag måste alla knäböja inför påven och kyssa hans ring, men så var inte Petrus.
”När Petrus trädde in, gick Kornelius emot honom och betygade honom sin vördnad i det att han föll ned för hans fötter. Men Petrus reste upp honom och sade: STÅ UPP, OCKSÅ JAG ÄR EN MÄNNISKA.” (Apg.10:25-26)
Nåväl för att idag samla alla och bli lik den urkristna församlingen krävs enighet under Guds Ord. Varför är det så svårt att se det första som Petrus sa på pingstdagen, efter att den Helige Ande utgjutis över den sanna församlingen? Petrus predikar sanningens budskap. Vad händer sen? Jo:
”När de hörde detta, kände de ett styng i hjärtat. Och de sade till Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skola vi göra?”
Micael, vad sa Petrus då? Varför säger inte vi samma sak idag?
”Petrus svarade dem: ”Gören bättring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande. Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.”
(Apg.2:38-39)
Det är Gud som talar genom Petrus dessa ord. Håller du med mig om detta Micael.
Isåfall är Matt.28:19 Guds egenskaper och Apg.2:38-39 Guds namn. Dessa två bibelställen motsäger inte varandra. Gud är en och hans namn är Herren Jesus Kristus.
Jag vet att du är så pass smart, så du fattar det här.
Guds välsignelse
lärjungen
GillaGilla
Jag anser att kristenheten inte har råd att vara osams. Man måste ta fäste vid det som är gemensamt och stötta varandra – så att världen kan tro.
Tyvärr så är det inte så i bloggvärlden i alla fall. Dopfrågan är infekterad. Ledarskapsformer är stridsfrågor. Liturgi eller inte liturgi kan få folk att slita varandras hår. Dessutom mängder av detaljdiskussioner. För att inte tala om personkritik.
Man kan vara oense i många frågor och ändå se varandra som syskon. Bara man har Jesus i centrum.
GillaGilla
Ja splittringen bland de kristna är tragisk och jag tror detta är ett av de största hindren för människor att komma till tro. Menar då inte främst splittringen i olika lärofrågor utan detta att så många fördömer andra kristna, ser ner på dem eller ger sig på att bedöma deras relation till Gud, hur mycket man älskar Gud eller hur nära och länge man vandrat med Gud o.s.v. bara för att man gör olika tolkningar i vissa frågor. Tänk om vi istället alla kunde fokusera på att älska Gud och människor och nå dem som inte tagit emot Kristus som sin frälsare. Det är också tragiskt när fokus blir på att följa vissa ledare, och när ledare uttalar sig så det är svårt att tolka på annat sätt än att om man inte följer deras tolkning i allt så är man inte lika andligt klarsynt och på väg åt fel håll o.s.v. Själv har jag en gång, när jag hade funderingar kring en detaljfråga där jag känt att jag inte kan hålla med vissa pastorer som jag annars har respekt för och som jag tycker har en sund lära i många frågor, upplevt att Gud tydligt sa till mig att ”men du ska inte följa den och den pastorn, du ska följa MIG” och det är något jag fortsätter göra. Jag behöver ta ansvar för min egen tro och varför jag tror som jag gör även i detaljfrågorna. Jag tar gärna in vad andra tycker och tänker kring olika frågor men i slutänden så måste jag följa det jag uppfattar som rätt annars skaver det rejält. Det betyder dock inte att jag tvärsäkert säger att jag absolut har rätt och andra fel, bara att det är där jag står just här och nu. Har även svårt för detta med samfund. Passar inte riktigt in någonstans tycker jag. Ett problem med samfunden tycker jag är att det ofta blir en likriktning och att man har vissa tolkningar som alla förväntas hålla med om, i annat fall betraktas man som lite udda eller inte lika ”fin”. När man då kanske själv har en hållning som i vissa fall passar i ett samfund och i andra fall i andra samfund så är det svårt att känna sig hemma någonstans. Önskar därför det kunde vara mer fokus på centrum i den kristna tron och mindre på detaljerna så att det naturligt blev mer fokus på det vi har gemensamt än på det som vi tänker annorlunda om.
GillaGilla
Siffran 30000 är i underkant. 43000 är den officiella siffran från standardverket ”world christian encyclopedia” (f ö protestantisk).
Splittringen är katastrofal i protestantismen, just för att där finns ingen arkimedisk punkt (då centrum är oftast jag, min bibel – som tolkas hur jag vill – och Gud).
GillaGilla
Michael
Att vilja tillbaka till urKyrkan är sunt och till den Kyrka Paulus talar om i 1 Kor 1.
Problemet är att som protestant börja studera urKyrkan gör att man häpnar över hur katolsk den var. Paulus själv underordnar sig Petrus.
Enhet kräver en arkimedisk punkt. Påvedömet har alltid varit denna klippfasta grund.
Ad Fontes!
GillaGilla
Varför tog då den katolska kyrkan bort dopet i Jesu kristi namn enl. Apg. 2:38-39? Passade Matt.28:19 bättre in vid tillbedjan av tre personer som är Gud.
Hur blir det då när Anders Arborelius ocd, Biskop av Stockholm katolska stift faktiskt tillber jungfru Maria? Jag får detta till 4 personer i gudomen.
Så här säger Anders Arborelius:
”Det är min uppmaning till er alla, kära bröder och systrar, att be om Marias hjälp för att bli Kristi budbärare och missionärer i Sverige av i dag.”
” Vi behöver alla Jungfru Marias uppmuntran och stöd, för vi tycker ibland att det kan vara lite jobbigt och tungt.”
”Därför ber jag er alla att be om Jungfru Marias beskydd för våra ungdomar”
”Det är det viktigaste böneämne, som vi har med oss hit till Oskarström: att Jungfru Maria beskyddar våra unga”
”Kära bröder och systrar, jag tror att alla som är här i dag har ett helt speciellt böneämne och ärende, något som ni vill be Jungfru Maria att få hjälp med.”
”Låt oss därför i dag be att Jungfru Maria hjälper var och en av oss”
Min kommentar till denna villolära:
Inte kan Maria hjälpa oss med någonting. Hon är död och vilar tills uppståndelsen äger rum. Det var ju Jesus som sa (mig är given all makt i himmelen och på jorden” Maria har ingen makt, för hon var en vanlig kvinna med ett ovanligt uppdrag genom att hon fick vara en ”kuvös” åt Herren Jesus när han antog människogestalt.
Frid
lärjungen
GillaGilla
Lärljungen
Hell dig kuvös, fullavnåd.
Hur kan det komma sig att min Herres kuvös kommer till Elisabeth.
Hädanefter skall alla släkten prisa kuvösen salig (Luk 1f). 🙂
GillaGilla
Att hon ska prisas salig måste vi ju alla erkänna, för vad härligt det måste känts för henne att Gud utvalde just henne och att hon skulle bli havande av Helig Ande. Helig Ande är ju Guds Ande som skapade denna människokropp, Jesus i hennes livmoder (kuvös). Gud är både Far och Mor till denna kropp och har inget med Maria att göra. Hon fick bara bära Jesus i 9 mån. Salig är Maria men inte gudomlig för det är bara en, och det är Herren Jesus Kristus.
Jesu människokropp som dog på Golgata är inte samma kropp som är av evighet. Jesus är evig Gud och den kroppen kan inte dö för den är inte skapad. Den är född av Fadern från evighet. Han är Ordet som utgått från Fadern. Fadern är Ande.
Kyrkofadern Irenaeus skrev:
”Det finns bara en Gud, Fadern, oskapad, ofattbar, osynlig, skapare av allting, och över honom finns ingen annan Gud och efter honom ingen annan gud. Fadern är oåtkomlig för det skapade.”
Om Sonen skrev han:
”Guds Ord, Guds son, Kristus Jesus, vår Herre är född av Fadern före skapelsen. Eftersom Ordet grundar, dvs. ger kroppslig gestalt och verklig existens, men Anden skapar ordning och formar makternas mångfald, kallas Ordet med full rätt Guds Son och Anden hans visdom.”
Eftersom Fadern är Ande så är oåtkomlig för det skapade enl. Irenaeus. Bibeln säger detta med.
”Ja, Fadern, som har sänt mig, han har själv vittnat om mig. Hans röst haven I aldrig någonsin hört, ej heller haven I sett hans gestalt,” (Joh. 5:37)
Därför födde Fadern före skapelsen, från evighet, en uppenbarelseform i Sonens gestalt. I den formen kan Fadern som bor i Sonen (Anden bor i tabernaklet) uppenbaras för det skapade. Vi är ju skapade till hans avbild och vi består ju av ande, kropp och själ.
I Jesus Kristus bor hela gudomens fullhet lekamligen (Kol.2:9)
Detta tro inte påvedömet på, för de tillber flera gudar.
Därför väntar domen snart för skökan.
”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en” (5 Mos.6:4)
” Du tror att Gud är en. Däri gör du rätt; också de onda andarna tro det och bäva”.
(Jak. 2:19) Det är därför påven har så bråttom att låta alla kyrkor komma under hans famn.
Jag brukar säga till de som predikar ett annat evangelium att ” Gud är en och inte tre. Ett är ett och tre är tre.
Guds frid
lärjungen
GillaGilla
Lärungen
Du klipper o klistrar en helt egen tro.
Just Elisabet säger att det är hennes HERREs MODER som kommer.
Ja Guds Moder.
Men du får tro precis hur du vill.
Allt Gott
GillaGilla
He,he, nej det var väl Marjasin som klippte och klistrade in.
Ja visst var Maria människan Jesu moder till det yttre, ham antog ju människogestlat, (se Fil.2:5-11), men inte Guds moder, för Gud är evig och kan inte födas, dock, blev Jesus insatt från evighet av Fadern. Obs! vad skriften säger att han (Jesus) blev insatt från evighet, och där nämns inte ett ord om jungfru Maria att hon skulle ha varit delaktig i denna händelse. Skrift ska förklaras med skrift och därför överbevisar jag dig med detta bibelställe: (Som handlar om denna födelse som skedde innan himmel och jord skapades, från evighet)
Ordspråksboken. 8:22-25
”HERREN skapade mig såsom sitt förstlingsverk,
i urminnes tid, innan han gjorde något annat.
Från evighet är jag insatt, från begynnelsen,
ända ifrån jordens urtidsdagar.
Innan djupen voro till, blev jag född,
innan källor ännu funnos, fyllda med vatten
Förrän bergens grund var lagd,
förrän höjderna funnos, blev jag född,”
Jesus Kristus är insatt från evighet, som det står här, och det är Herren själv som gjorde detta. Du ser Maria är inte Guds Moder. Gud är evig, ingen början och inget slut.
(PS! Vad tycker du om vår kyrkofader Irenaeus 🙂 DS!)
Guds frid
lärjungen
GillaGilla