Minskar vi SD genom att minska invandringen?

Igår var alla besvikna utom Sverigedemokraterna. Med fördubblat väljarstöd är de nu utan konkurrens Sveriges tredje största parti och har en vågmästarroll som ställer till stort besvär för de blockvana partierna. Många frågar sig hur detta kunde ske, och jag har sett flera röster som menar att för att återgå till status quo och minska SD:s storlek så måste vi göra som de vill och minska invandringen. Det talas om att de andra partierna har blundat för problemen med invandringen och att de nu måste lyssna på SD:s väljare och bedriva SD-politik för att minska SD:s inflytande, eller nåt. Men förhåller det sig verkligen på det sättet?

Vi måste komma ihåg att både SD och de rödgröna (och Fi) protesterar mot regeringens bild av att det mesta är frid och fröjd i Sverige och att de har skött välfärden bra. Valresultatet pekar på att en majoritet av väljarna ser ett hot mot välfärden och är kritisk till Alliansens politik. Men de rödgröna och SD har ju två helt olika lösningar: partierna åt vänster talar om att utjämna klassklyftor, höja skatten för de rika för att betala välfärden och stoppa vinstslöseriet i välfärden, medan SD väldigt tydligt utpekar invandrare, framför allt asylinvandrare, som syndabockarna och menar att Sverige tjänar miljarder och åter miljarder om man stoppar invandringen, i synnerhet asylinvandringen.

På kort sikt är det förstås en kostnad att ta emot asylsökande, men på lång sikt blir det förstås en vinst eftersom få människor i Sverige går arbetslösa hela livet. Faktum är att det tar ungefär sju år för en invandrare att få jobb, vilket förstås bör jämföras med en infödd som tar åtminstone femton år på sig – ibland tjugoen, tjugofem eller ännu mer – för att få jobb, medan de får gratis skolgång, gratis sjukvård, och mycket mer. SD bedömar utlandsfödda med helt andra måttstockar än inlandsfödda, och räknar dem som en belastning både om de får bidrag och om de arbetar.

Grundproblemet är förstås att man tar sig rätten att kunna bestämma över människor med ett annat ursprung på ett sätt man aldrig skulle göra mot infödda. Alla människor kostar i början av sin vistelse här – för infödda gäller det när vi är barn – men efterhand om vi lyckas komma in på arbetsmarknaden och betalar skatt så blir vi resurser. Det är så för alla. Och faktum är att människor som inte arbetar inte är ett dugg mindre värda att få vara här för det – alla sjuka, funktionsnedsatta och pensionärer har ett fantastiskt egenvärda helt oberoende av hur mycket cash de genererar. Ett ofta missbrukat bibelord är 2 Tess 3:10: ”den som inte vill arbeta ska inte heller äta”. Många glömmer det viktiga ”vill” och får det att låta som om alla som inte förmår arbeta ska svälta, men Paulus instruktioner till denna egendomsgemenskapspraktiserande församling är att vi ska se till människors intentioner.

I främlingsfientliga och rasistiska kretsar där SD:s väljare frodas flödar myter om att invandrare som kollektiv inte går att lita på, inte vill bidra till samhället, att de vill ta över och införa diktatur och att humanitär hjälp i närområdet av flyktingkatastrofer skulle vara likvärdigt eller till och med bättre än att ge människor asyl. Många talar om att ta debatten och bemöta SD med sakliga motargument, men grundproblemet är själva frågeställningen. Jag skulle ha ett ganska starkt case om jag pekade på vad gravt funktionshindrade kostade samhället och visade hur billigt det skulle vara om vi placerade dem i ett jordanskt flyktingläger med lite majsmjöl och en toarulle, men de flesta skulle säga ”Det där låter väldigt inhumant och hemskt, Micael.” Nå, 12,9% av de som röstade tycker tydligen att detta går alldeles utmärkt, inte när det gäller svenska funktionshindrade utan snarare syriska flyktingar (där majoriteten förstås är arbetsföra).

Och i grunden är detta faktiskt rasism, som jag skrivit i ett tidigare inlägg går det inte att beskriva SD:s politik som främlingsfientlig eller för den delen invandringskritisk, för det är en viss sorts invandrare – ickevästliga – som de vänder sig emot, inte invandrare från Finland eller Australien. Som sociologiprofessorn Mikael Hjerm säger i Svenska Dagbladet: SD:s väljare är inte nödvändigtvis rasister utan snarare missnöjda, men partiet är rasistiskt: ”De pratar inte om raser, men de gör skillnad på människor beroende på deras etniska bakgrund.”

Ska andra partier haka på detta i grunden rasistiska paradigm som vill riva upp asylrätten och rätten att få bo med sin familj (som anhöriginvandringen garanterar) för att undvika att SD river upp asylrätten och rätten att få bo med sin familj? Naturligtvis inte. Däremot är det ett skri från framför allt arbetarklassen och människor på landsbygden om att de upplever samhället som orättvist och att de känner sig negligerade, vilket de till stor del har varit. Ironiskt nog har SD röstat med Alliansen nio av tio gånger och sagt ja till att sänka skatten för banker, vilket kostat staten 16 miljarder. Det är upp till bevis om den nya rödgröna regeringen – om den ens överlever det parlamentariska läget – lyckas se till arbetarklassens och glesbygdens behov, eller om missnöjet kommer fortsättas att gynnas.

Och sen är det förstås så att SD:s popularitet inte kan reduceras till bara materialistiska faktorer. Den ideologiska rasismen och nationalismen sprider sig i hela Europa och har funnits här i hundratals år, i olika former och konstellationer. Att tusentals flyktingar dör när de försöker ta sig in i Europa år efter år utan att EU öppnar gränserna är ju också rasistisk politik, som bedrivs utan att fascisterna ännu har någon makt. För att ändra på detta behövs inte bara ekonomisk rättvisa, utan en ideologisk förändring.

Och här kommer Jesus in i bilden halleluja! Kom ihåg hur Han berättade liknelsen om den barmhärtige samariern (Luk 10), där främlingen med annan religion och etnicitet blev hjälte genom att han till skillnad från prästen och tempeltjänaren såg till sin lidande medmänniska och hjälpte honom. Vi behöver ägna oss åt mer evangelisation, mer utåtriktat arbete och mer diakoni i kyrkan så att fler tror på Evangeliet och tar till sig Jesu budskap om fiendekärlek, förlåtelse, medmänsklighet och barmhärtighet. SD far land och rike kring och håller torgmöten, sätter upp affischer med hemska budskap, håller demonstrationer och syns i media. Ändå har de färre medlemmar och mindre pengar än den svenska kristenheten.

Det är ju vi som ska ha torgmöten och sätta upp affischer! Vi ska proklamera frihet åt de fångna, syn åt de blinda och glada nyheter för de fattiga. Vi ska krama om både den missnöjde infödde arbetaren och människan som flytt från krig och blir utsatt för diskriminering. Och vi ska hjälpas åt att få ett varmare samhälle i den Helige Andes kraft där vi med glädje följer detta gudomliga bud: ”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor ibland er skall räknas som infödd hos er. Du skall älska honom som dig själv.” (3 Mos 19:33-34)