Det här med ligor

En av de absolut vanligaste frågorna vi som hjälper hemlösa EU-migranter får, är om det inte är så att de utnyttjas av kriminella ligor – att mystiska maffiaorganisationer tar stora delar av de pengar som migranterna lyckas tigga sig till. Det kräver mer än en kort svar, så här kommer ett långt blogginlägg.

Polisen som ångrade sig

Rapporterna om att de som tigger skulle vara offer för kriminella ligor dök upp väldigt snart efter att de tiggande EU-migranterna dök upp i slutet av 00-talet, något som skapade stora rubriker i sensationspressen. Expressen intervjuade polisen Glenn Nilsson på rikskrim 2009 som sa: ”Givetvis finns det enskilda tiggare med hemvist i Sverige. Men de är i klar minoritet. Min uppfattning är att de flesta är organiserade och att de kommer från Bulgarien eller Rumänien.” 2010 intervjuade GT Lars Christensen på Citypolisen i Göteborg: ”Det man borde upplysa folk om är att det förvisso handlar om fattiga människor, men de har hamnat här med hjälp av organiserade ligor som tar pengarna”. Även SVT Rapport sände ett otroligt tvärsäkert inslag som sa ”Glöm föreställningen om den fattiga familjen som för sina sista slantar reser hela vägen till Sverige för att tigga ihop till sin försörjning. Den familjen är inget annat än fejk.” och ”Det är aldrig är den [som tigger] som får behålla pengarna!” (min kursivering).

Dessa fem- och fyraåriga artiklar finns som synes kvar på nätet än idag och används av till exempel den invandringsfientliga bloggen Avpixlat som argument varför tiggeriet är en organiserad kriminell verksamhet som inte förtjänar våra allmosor. Problemet är bara att det verkar som polisen har ändrat sin uppfattning.

Ta Lars Christensen i Göteborg till exempel, som sa till GT för fyra år sedan att (alla?) människor som tigger hamnat här med hjälp av organiserade ligor som tar pengarna. Samma kille säger till samma tidning förra året:

”De som tigger, de tigger pengar. De begår inga brott, det har jag inga belägg för. Visst sker det brott där romer förekommer men jag kan inte dra det till att det rör sig om kriminella ligor.”

Till Göteborgs Fria Tidning sa han i mars i år:

”Att det skulle vara organiserad brottslighet finns det inga belägg för. Jag går runt och pratar med dem varje dag. Det är klart att vissa reser i grupp eller i en familj, och att det i gruppen eller familjen kan finnas en ledare och en patriarkal struktur, men det är ju en helt annan sak.”

Uppsala domkyrkoförsamling arrangerade ett panelsamtal om tiggande EU-migranter i mars 2012 som jag besökte. Kommunpolitikern Stefan Hanna (C) argumenterade då för att skicka tillbaka migranterna till sina hemländer, med hänvisning till att det var kriminella ligor som tog alla pengarna (hur nu deportation skulle befria dem som tigger från ligorna?). Veckan efter arrangerades ett till panelsamtal, med en representant från Uppsalapolisen. Han sa då, minns jag, att de inte hade några belägg överhuvudtaget för att kriminella ligor skulle ha något med de tiggande EU-migranterna i Uppsala att göra.

De senaste tre åren har polisen inte gjort lika generella, tvärsäkra uttalanden om ligorna. Ett undantag är dock Adrian Lucaci, polis i Skara som jobbat åt rikskrim i Rumänien i fyra år. Han säger i en intervju i Skövde Nyheter:

Även om det finns tiggare som åkt på eget initiativ så finns minst lika många ligor och organiserade grupper som har kört hit folk. De släpper ut fem sex stycken att tigga och samlar sedan in pengarna.

Det är krasst att inte ge pengar, men jag vet hur de utnyttjas. Särskilt gamla damer och barn. Den som får pengarna rakt i fickan är mannen som har hyrt det här barnet, för barn ger alltid bättre betalt. Jag gillar inte att föda organiserad brottslighet, där någon tar alla pengar och sen bygger ett fint hus till sig själv.

Den här artikeln har delats över 50 000 gånger på Facebook, och har även satts upp utanför affärer för att avskräcka folk från att ge pengar till de som tigger. Lucaci har dock ifrågasatts, inte minst på grund av att han som lokal polis i Skara har väldigt svårt att belägga sitt påstående att över hälften av de som tigger i Sverige skulle vara involverade i kriminalitet. Enbart erfarenheten från Rumänien kan inte bevisa hur utbrett problemen är här i Sverige. Expressen kontrasterar Lucacis bild med polisen i Borås, som säger att de inte känner till några ligor. Det gör inte heller polisen i Gävle. Polisen i Malmö säger: ”Vi har inget fog för att påstå att det är organiserat i någon form… det är en fördom.” Polisen i Stockholm säger: ”Polismyndigheten i Stockholms län har aldrig påstått att de ingår i kriminella ligor, det tror vi inte heller. Detta handlar inte om organiserad brottslighet. Vi tror att det finns familjekonstellationer som kommer hit, men det är inte vare sig konstigt eller olagligt.” Samma sak säger polisen i Göteborg och Uppsala, som vi redan konstaterat.

Organiserat är inte samma sak som kriminellt

Stockholms stadsmission, Göteborgs räddningsmission och många andra organisationer som kommer i daglig kontakt med hemlösa EU-migranter förnekar bestämt att det är kriminella ligor som tjänar pengar på det här. Aaron Israelsson från tidningen Faktum som kommer i daglig kontakt med hemlösa säger: ”Det som är slående är att många av de som jobbar nära den här gruppen inte sett några som helst spår av det här”. Det däremot många betonar är att det kan vara organiserat – inom familjer. Olika familjer har olika platser där de sitter, pengarna fördelas inom familjen på ett inte alltid särskilt jämlikt sätt eftersom de har en mycket patriarkal kultur. Min erfarenhet – och då känner jag ett 30-tal hemlösa EU-migranter sedan flera år tillbaka här i Uppsala – är att det finns inga bevis eller ens indikationer på externa organiserade utsugare bland de hemlösa EU-migranterna här, däremot råder ojämlika strukturer inom och mellan familjerna.

Det är i denna kontext man bör se fenomenet av att de som tigger betalar ”hyra” för platsen de sitter på. En Sverigedemokrat mailade mig för två månader sedan med rubriken ”Maffia förtrycker tiggare” och en länk till en artikel i DN: Så tvingar de tiggarna att betala. Där rapporterar tidningen att vissa som tigger betalar 400 till 1000 kronor i månaden för en plats att sitta på. Sverigedemokraten hade dock inte läst artikeln särskilt noga, då artikeln också säger:

”Bilden av de organisatörer som målas upp i de berättelser som DN tagit del av är inte den av en rik man som kör runt i fin bil och bor i lägenhet. Tvärtom bor organisatören ofta på samma plats i Stockholm som de personer de tagit hit; i en avställd bil, koja eller husvagn. Han kommer ofta från samma by och är släkt, granne eller vän med dem som han forslar hit och tjänar pengar på.”

I en förtydligande artikel säger journalisten Josefine Hökerberg som gjort reportaget:

DN, eller jag i egenskap av reporter på DN, har aldrig påstått att tiggeriet inte skulle vara organiserat (i den innebörden att organiserat betyder just organiserat och inte organiserad brottslighet). Tvärtom har poliser i vår granskning alltid uppgett att det är organiserat men inte på ett sätt som är kriminellt, det vill säga olagligt enligt svensk lag. […]

När SD gick till EU-val med frågan om att ”förbjuda det organiserade tiggeriet” anspelade de på kriminellt tiggeri, och det var mot den kampanjen som hjälporganisationer och politiker slog tillbaka, eftersom inget tydde på att det skulle förekomma människohandel inom tiggeriet. Det finns självklart undantag (det finns två fällande domar gällande människohandel för tiggeri i Sverige) men undersökningar och iakttagelser har hittills visat att majoriteten tiggare inte är tvingade utan är här av fri vilja, säger Josefine Hökerberg.

DN frågar i samma artikel om organiserat tiggeri i sig är brottsligt:

Så länge det är frivilligt är det inte kriminellt. Om personer betalar någon för att ta sig hit och lovar att ge personen en del av inkomsten handlar det snarare om en dålig affärsuppgörelse, säger Per-Uno Johansson, operativ chef på Gränspolisen.

– Brottsrubriceringen ocker har bara använts i ett enda fall av exploatering, men det gällde inte tiggeri, säger Per Englund, kriminalinspektör vid Rikskriminalpolisen.

På samma sätt har Västnytt rapporterat om hur en person som tigger har betalat 50 kronor om dagen för att sitta utanför en ICA-butik, men betonat att det inte handlar om en kriminell liga utan om någon i samma situation som har begärt pengar. GT skriver:

Vid Göteborgspolisen har man heller inga uppgifter av att organiserade kriminella nätverk skulle ligga bakom någon form av tiggeri i Göteborg.

– Det finns kanske viss organisation inom tiggeriet i sig självt. Att man kommer som en familj eller grupp och organiserar sig vart man ska stå internt och liknande. Men att något kriminellt skulle ligga bakom är svårt att säga, säger Thomas Tengskog, enhetschef vid Göteborgs citypolis.

Således förekommer ojämlika strukturer inom gruppen. Vi skulle gärna vilja att alla fattiga människor lever i lycklig harmoni med varandra och hjälps åt som mössen i Askungen, men så är inte alltid fallet. Min erfarenhet är att det finns ofta ett starkt familjetänk, där andra tiggande familjer blir som konkurrerande företag. Man delar inte jämlikt pengarna mellan olika familjer, vilket vi ju inte gör i Sverige heller. Om en viss familj då får jättebra platser – utanför systembolag eller livsmedelsaffärer där människor får dåligt samvete för att de spenderar pengar på sig själva istället för på de fattiga – medan en annan familj får dåliga platser, då uppstår ojämlikhet, motsättningar och konkurrens.

Jag har ofta mött fattiga EU-migranter som talat om ”sina” och ”deras” platser, och jag har sett hur det kan finnas motsättningar mellan familjer – det har hänt många gånger att en familj uppmanar mig att inte hjälpa en annan familj. Dessutom råder ojämlikhet ofta inom familjerna – det är vanligt med en patriarkal kultur där den äldste mannen bestämmer. Det behöver inte leda till att de andra familjemedlemmarna lider nöd – en familjefar vill ju ofta att familjen ska ha det bra – men det kan bli han som har hand om det mesta av pengarna, eller den han utser.

Inget skäl för att inte hjälpa

Så det finns utmaningar, förstås. Det är ingen dans på rosor att tvingas tigga – det innebär mängder med svårigheter. Och dessa utmaningar är naturligtvis starka skäl för att än mer hjälpa de fattiga EU-migranterna. Det jag tycker är det dummaste med diskussionen om ligor kopplat till dem som tigger, är att det ständigt används som svepskäl för att inte ge, förbjuda tiggeri och deportera de fattiga EU-migranterna till misären i sina hemländer. Aftonbladet skrev för inte så länge sen om församlingsmedlemmar i Kil som lämnade kyrkan när denna fixade husvagn, toa och sophämtning åt några utsatta EU-migranter. Anledningen till deras ilska var att ”De tycker att vi stöder brottslingar. De är övertygade om att det är organiserade ligor som ligger bakom tiggarna”. Och det trots att Värmlandspolisen förstås sa att medan det inte går att utesluta något, så finns det inga misstankar om att de som tigger i Kil skulle vara sammankopplade med organiserad brottslighet.

Det intressanta är dock att även om de var sammankopplade med organiserad brottslighet, hur i hela världen skulle det motsäga att ge dem boende, toalett och sophämtning? Om det vore så illa att de var offer för en kriminell liga, borde inte det vara än starkare skäl att hjälpa dem? Det här är det största felet med debatten: spekulationen kring ligor används som ett billigt skäl för att inte hjälpa, vilket är ett logiskt felslut. Tankegången är förstås att den enda orsaken till att det inte skulle vara moraliskt för mig att ge pengar till en fattig människa är om pengarna egentligen inte hjälper en fattig människa, utan gör världen sämre. Om pengarna finansierar en rumänsk maffia som åker guldfärgade Mercedes, röker cigarr och offrar hundvalpar på blodiga altaren, så är jag tvärtom en omoralisk människa om jag ger, och därför ska jag inte ge. Att förekomsten av en kriminell organisation som exploaterar fattiga människor inte på något sätt motsäger att man via en organisation eller kyrka ger de fattiga tak över huvudet, mat och annan hjälp – utan tvärtom utgör ett starkt skäl att stöda sådant – går en förbi. Problemet man vill lösa är inte att människor är fattiga, problemet man vill lösa är att man inte vill ge samtidigt som man inte vill känna sig som ett moraliskt monster.

Varför ickegivande, tiggeriförbud och deportering av EU-migranter är irrationella ickelösningar på tiggeriproblematiken är ett ämne för ett annat blogginlägg, men låt mig bara snabbt kommentera Sverigedemokraternas ”försök till samtal om det organiserade tiggeriet” som utgjorde underlaget för deras valkampanj ”Stoppa det organiserade tiggeriet”. Materialet bygger på Länsstyrelsen i Stockholms rapport Utsatta EU-medborgare i Sverige som är den största kartläggningen av en myndighet på området. Sverigedemokraterna menar att rapporten pekar på att en stor del av dem som tigger är offer för kriminella ligor, något de också bekräftar genom att bland annat hänvisa till Skarapolisen Adrian Lucacis uttalanden i Skövdenyheter som vi nämnde ovan inte mindre än tre gånger, och de föreslår som åtgärder att förbjuda tiggeri för utländska medborgare, införa viseringskrav för människor från Rumänien och Bulgarien samt stärka gränsskyddet.

Länsstyrelsen säger dock om SD:s tolkning: ”De kan inte ha läst rapporten, den visar tydligt att det inte går att generalisera”. Rapporten har frågat via webbenkät polismyndigheter, kommuner och frivilligorganisationer vad de tror om EU-migranter som ”kan ha utnyttjats” för tvångsarbete, tiggeri, brott och prostitution. Respondenterna svarade väldigt olika, polismyndigheterna i vissa små län gav höga siffror medan myndigheterna i stora län i regel gav små på frågan om EU-migranter ”kan ha utnyttjats för tiggeri”, vilket möjligtvis kan bero på att de tolkade frågan som ”hur många tiggare har ni”. ”Kan ha” är förstås också viktigt att notera, det handlar inte om domar eller bevis, utan misstankar.

Det är oavsett låga nummer, men det visar att det finns ett problem som man inte kan rycka på axlarna åt. Polisen kan inte utesluta någonting. Dock är det helt andra tongångar än för fem år sedan när man gik ut i pressen och sa åt folk att inte ge, för att majoriteten av tiggarna var brottslingar. Jag ringde upp rikspolisstyrelsen och frågade hur de ser på situationen idag, och citerade Glenn Nilsson som 2009 sa att de som har ärliga uppsåt är i minoritet. ”Men det där var ju för fem år sedan!” utbrast pressekreteraren, och sa att polisen definitivt inte delar uppfattningen att majoriteten skulle vara engagerade i kriminell verksamhet.

Låt oss avslutningsvis titta på vad forskningen säger! Det kan väl vara nyttigt mitt bland alla anekdoter och spekulationer? Dagens juridik skriver:

Karin Åström som är lektor vid Umeå universitets juridiska institution har undersökt om så kallade tiggare har kopplingar till människohandel.

Genom sin forskning känner hon endast till ett fåtal fall i södra Sverige där det rör sig om människor som är offer för organiserad brottslighet.

– Det finns inga uppgifter om att tiggarna i Umeå skulle vara kopplade till organiserad verksamhet men det finns en risk som man inte kan ducka ifrån, säger Karin Åström till Folkbladet.

Om du sätter det i relation till att ge pengar?

– Det är cyniskt om man utgår från att alla är utsatta för organiserad brottslighet och inte ger därför. I grund och botten är det människor med problem och de som sitter och tigger är offer i vilket fall som helst, säger Karin Åström till tidningen.

Således är det väldigt, väldigt ovanligt med kriminella ligor som utnyttjar dem som tigger. Dock är det förstås så att ”ett fåtal fall” är ett fåtal fall för mycket. Men låt oss skippa ”tiggarligor”-argumentet som skäl för att inte hjälpa, och istället arbeta konstruktivt mot fattigdom, exploatering och diskriminering, för jämlikhet, frihet och kärlek.