Ska kristna hjälpa alla människor eller vissa?

I mina debatter med kristna SD-supporters så rullar diskussionen ofta tillbaka till frågan om vi ska ha global jämlikhet eller ojämlikhet, om vi ska hjälpa alla människor likvärdigt eller prioritera vissa sorters människor. SD:are förespråkar i regel alltid det senare, eftersom SD inte vill hjälpa flyktingar och utlänningar mer än andra utan mindre.

Kristna som menar att vi inte ska hjälpa alla likadant eller åtminstone nedprioritera vissa människor hänvisar ofta till att bibelord som Matt 25:40 och 1 Joh 3:17, som bland annat jag ofta hänvisar till, talar om Jesu och kristnas bröder, vilket syftar på kristna (en person som ofta kommenterar här på Hela Pingsten (som inte har något med SD att göra) menar att Matt 25 syftar på judarna). De pekar på att Paulus skriver i Gal 6:10: ”Låt oss därför göra gott mot alla människor medan vi har tillfälle, och framför allt mot dem som delar vår tro.” Därtill så hävdar man ofta att 1 Tim 5:8 är ett tydligt bevis på att kristna först och främst ska hjälpa sin familj:  ”Om någon inte tar hand om sina närmaste, särskilt då sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror.”

Medan få idag förnekar att alla människor har lika värde halleluja så finns det en stark önskan hos flera kristna att nedprioritera ickekristna eller människor utanför familjen (vilket i främlingsfientliga sammanhang ofta generaliseras till det nationella folket) när man ger hjälp – med hänvisning till att resurserna inte är oändliga. Det rättfärdiggör sedan en moral där man anser det rätt att exempelvis utvisa människor till fattiga eller krigsdrabbade länder eller vägra hjälpa tiggande EU-migranter (”vi måste hjälpa våra egna hemlösa först!”).

Är detta en rimlig bibeltolkning? I och med att alla människor är skapade till Guds avbild och att Jesus undervisar att kristna till och med ska älska sina fiender (Matt 5:40) och lyfter fram den högst ickekristne (och ickejudiske) samariern som ett exempel på barmhärtighet och hjälp till främlingar oavsett deras etnicitet och tro (Luk 10), så är det orimligt och obibliskt att argumentera för att kristna eller den egna familjen ska ha det bättre än andra. Som jag förklarat utförligt i min bloggserie om varför kristna inte ska vara rika så ska vi leva enkelt och sparsamt just på grund av att Jesu och apostlarna så tydligt undervisar att vi ska ge så mycket som möjligt till de fattiga.

Paulus säger ”Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva.  Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var.” (Fil 2:3-5) Istället för att sätta kallelsen till att älska och hjälpa ens kristna syskon (vilket denna passage förmodligen syftar på enligt v. 2) i kontrast till att älska och hjälpa ickekristna, sätter Paulus det i kontrast till att sätta sig själv högre än andra och se till sitt eget bästa. Fienden är inte att hjälpa muslimer, utan fienden är egoism. Därmed blir det naturligt för Paulus att både älska och hjälpa kristna och ickekristna:

Må Herren låta er växa till och överflöda i kärleken till varandra och till alla människor, så som även vår kärlek till er gör, (1 Thess 3:12)

Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva i stället alltid efter att göra gott mot varandra och mot alla människor. (1 Thess 5:15)

När Paulus därför i Gal 6:10 talar om att vi ska göra gott ”framför allt mot dem som delar vår tro”, handlar det knappast om att hjälp till andra skulle vara dåligt eller att kristna ska ha det bättre än andra, men att det är en naturlig utgångspunkt. Urkyrkan byggde upp ett biståndsnätverk mellan församlingarna som Paulus själv var en nyckelperson i – han hade ett stort engagemang för att administrera en frikostig gåva till de fattiga i Jerusalem. I den utsatta, förföljda situation som rådde under de tidiga åren var det inte många andra som hjälpte kristna – och än idag anser jag att kyrkan har ett särskilt ansvar att hjälpa våra bröder och systrar som lider i krigens Kongo och Irak. Än idag kan kyrkan snabbt vara på plats när det sker humanitära katastrofer för att vi genom missionen har ett välfungerande internationellt nätverk som finns i alla världens länder.

Men denna solidaritet med våra syskon bör inte sättas i kontrast till att hjälpa hinduer eller ateister, utan i att enbart tänka på sig själv. Exakt samma sak gäller Paulus ord om att hjälpa sin egen familj i 1 Tim 5. Bakgrunden är att Timoteus församling hjälpte ett stort antal änkor, där vissa inte hade några arbetande släktingar alls och var helt beroende av församlingens stöd, andra hade arbetande släktingar som sket i dem – kristna dessutom. Paulus ber Timoteus säga åt dem att de är värre än de som inte tror om de inte hjälper mamma/mormor utan ger det ansvaret till församlingen som då får mindre resurser att hjälpa de sant nödlidande.

Paulus poäng är alltså att vi ska fokusera församlingens hjälp på de mest nödlidande. Och som jag skrev för några veckor sedan vill SD:are och likasinnade framställa det som att Sverige är ett fattigt land medan de flyktingar, tiggare och biståndsmottagare som söker vår hjälp egentligen har det bra, alternativt inte får ut något av hjälpen. Detta är givetvis en verklighetsfrämmande världsbild: Sverige är ett av världens 20 rikaste länder per capita, om alla levde som vi skulle det krävas fyra jordklot – vi är på tok för rika helt enkelt. För mer fördjupning i detta, kolla in min föreläsning Hjälper hjälpen? som jag höll i Värmlandsnäs missionsförsamling för en månad sen: