Gud är grön, del 4: Låt oss leka med pinnar igen!

Detta inlägg är skrivet av min gode vän och kollektivkamrat Johannes Widlund. Som rubriken avslöjar är detta del 4 i bloggserien Gud är grön.

Vad har vi egentligen råd med? Har vi råd att konsumera för allt vi tjänar här i väst? De allra flesta finansministrar skulle säga att vi inte har råd att inte konsumera allt vi tjänar. Vi har nämligen byggt en ekonomisk modell med en grund som säger att framgång är mer av det vi redan har. En modell där finansiell “balans” är beroende av en exponentiell ekonomisk tillväxt.

Vi behöver allvarligt överväga om det är en modell vi skriver under och tror på. Vi behöver överväga om vi kan konsumera oss ut ur problemen konsumtionen gett oss, eller om vi, som Einstein menar, måste lösa problem på en tankenivå över den som problemet uppstod på. Inom en överskådlig framtid kommer vi vara i runda slängar tio miljarder människor på jorden. Vi behöver bygga en ny modell som fungerar även då. En modell som har som grundprincip att den ska erbjuda livets grundbultar till alla människor på ett hållbart sätt.

Har vi råd att spendera pengar på en andra plattång eller en “fondvägg som lyfter hela rummet” med en sådan modell? i min värld är det rimliga svaret nej, helt enkelt med tanke på att vi i dagsläget globalt sett tar drygt åtta månader på oss att förbruka vad vi har råd att förbruka under tolv månader. Vi i Sverige är med och försämrar den statistiken avsevärt. Skulle alla leva som oss behöver vi bara drygt tre månader. Lägg då till tre miljarder människor och en explosionsartad konsumtionsökning på många ställen i världen, kombinerat med tjurskallig ovilja att minska konsumtionen i de länder som är värst (och ja, Sverige är med på den listan), så förstår ni att vi står inför stora utmaningar.

Svaret på vad vi har råd med måste sättas i sitt rätta perspektiv. Först behöver vi se efter hur mycket vi har råd att producera. Jorden och dess resurser får bestämma. Sedan får vi se till så att vi producerar det viktigaste till jordens medborgare. Finns det sedan något utrymme däremellan, vad jorden kan ge oss och vad vi människor behöver, så kan vi väl shoppa loss för det! Det lär dock vara bra mycket mindre än vad vi är vana vid.

Men innan dess då? Vart flyttar man för att hamna i ett sammanhang där man faktiskt tänker annorlunda? Nordkorea? Det finns skrämmande få alternativ. Förutom nyss nämnda praktstat finns Costa-Rica och till en viss grad även Uruguay. Dessa giganter på världsscenen är de enda som på riktigt ifrågasätter om den vackra kapitalistist-glorifierande väg vi bygger faktiskt går åt rätt håll, eller om den går i riktning mot det stup som 97% av alla klimatforskare är eniga om kommer.

När Jesus säger att vi ska älska andra så som oss själva känns det väl också rimligt att vi börjar med att leva på ett sätt som faktiskt ger möjlighet för våra medmänniskor att leva? Att värna planeten handlar inte om att jag tycker att vi misshandlar paprikor när vi använder bekämpningsmedel. Min ståndpunkt är att den enda pragmatiska konklusionen av att se på fakta är att vi radikalt måste ändra system och leva annorlunda. Mer likt det som jag läser i min bibel. Där vi alla önskar att vi varken var rika eller fattiga, utan bara att vi har det vi behöver (Ords. 30:8).

Men med tanke på att det är så långt till de sydligare delarna av Amerika får vi väl börja leva på det viset här, ändå. Där vi har vad vi behöver, och gladeligen skänker bort resten. Gödsla med vårt överflöd så att sjukhus, skolor, solceller och träd växer fram och välkomnar de tre miljarder nykomlingar vi snart har ansvar för. Det är inte en förlust, det är att en gång för alla radera ut “vi och dom” tänket och hitta livet på riktigt. Alla de där sakerna är inte så centrala som vi kan luras tro. Se på barnen, de har lika roligt med pinnar som med tv-spel. Låt oss leka med pinnar igen.

Johannes Widlund