Fem anledningar att inte fira nationaldagen

Jag har flera år i rad påpekat på 6 juni att jag nationaldagen är onödig, osund och potentiellt farlig. Här är mina fem anledningar för att hävda detta.

1. Nationaldagen hyllar nationalstaten

Nationaldagar är en politisk konstruktion av stater som vill öka sin popularitet bland befolkningen. Positiva värden som fred, demokrati, välfärd med mera hyllas inte för sig själva utan som attribut till nationalstaten. Och detta är något som nästan alla stater gör – alla stater är fantastiska på nationaldagen!

Sverige har byggts upp som en nationalstat (med smått imperialistiska ambitioner) och därmed blir nationaldagen ett nationalstatsfirande. Vi hyllar alltså egentligen inte fred och demokrati utan nationalstaten och dess gränser; hade vår stat saknat fred och demokrati hade vi uppmanats att hylla den ändå på nationaldagen.

2. Nationaldagen sprider nationalism

Innan 2000-talet hade vi ingen nationaldag i Sverige, Svenska flaggans dag firades halvhjärtat utan särskilt mycket ståhej och folk i allmänhet var inte särskilt nationalistiska. Det senaste decenniet har det dock gjorts väldiga satsningar på att svenskar ska fira sin nationaldag: det hat blivit helgdag, kommuner anordnar stora blågula jippon, flaggföretag strävar efter att komma upp i norska nivåer. Och vips slank SD in i riksdagen!

Jag tycker att det finns ett tydligt kausalt samband där: nationalismen har blivit mer rumsren och hyllad, och nationalism är SD:s grundideologi. De lever på de symboler och sagor som flödar över på nationaldagen, och de firar den själva passionerat.

3. Nationaldagen anses obligatorisk

En parallell till nationaldagen är första maj, där man istället för nationalismen hyllar socialismen. Trots att den dagen i vårt socialdemokratiskt formade land också blivit helgdag är man ändå rätt ursäktad från att avstå firande av den om man inte är vänster, möjligtvis förenar man sig i KD:s antisocialistiska tåg. Men nationaldagen förväntas på något sätt firas av alla oberoende av vad man tycker, trots att dagen som sagt är starkt förknippad med nationalstaten och nationalism.

Eftersom jag utifrån mina kristna värderingar om ett mångkulturellt Gudsrike som har ensam auktoritet i mitt liv inte vill fira Sveriges nationaldag, så blir jag ständigt ifrågasatt. Enligt nationalistisk ideologi blir jag närmast en förrädare, och sådant tänk sprider sig bland vanligt folk allteftersom nationalismen sprider sig. Det blir en ond spiral där ökat hyllande av nationaldagen leder till ökad nationalism som i sin tur leder till ökat hyllade av nationaldagen, och onda spiraler är aldrig bra.

4: Nationaldagen är onödig

De flesta kan nog vara överens om att ”för mycket” nationalism är dålig, eftersom ultranationalistiska stater generellt urartat till diskriminerande och krigiska samhällen. Men en ”lagom” dos nationalism anses ofta kunna vara en enande faktor, som när de tyska och italienska smårikena enades under nationalismens fana ett sekel innan de blev ultranationalistiska diktaturer. Lite flaggviftning och nationalromantik har visserligen många dött av men de behöver inte nödvändigtvis göra det.

Små doser nationalism är dock ganska meningslösa, annat än att de krattar manegen litegrann för verklig nationalism. Se bara på de svenska landskapen, som förr hette länder och hade liknande funktioner som kungariket Sverige har idag. Flera har behållit en kulturell särprägel med något nationalistiska drag, andra saknar det helt och hållet – som Uppland där jag bor. Det finns ingen uppländsk nationalromantik här och vi behöver det inte heller, vi klarar oss fint utan det.

Det enda som kan ena människor utan att samtidigt splittra dem är att betona alla människors lika värde som skapade till Guds avbild och hur vi alla delar samma kamp, glädje och sorg. Vi vinner inget på nationalism mer än vad vi vinner på att hylla vårt landskap eller vårt kvarter.

5. Nationaldagar tillhör inte Guds Rike

Kristna är medborgare i Himmelriket (Fil 3:20), vi är gäster och främlingar i världen och har våra syskon utspridda i alla jordiska riken. Vi lever i exil i Babylon, och medan vi gör vårt bästa för att välsigna det land vi är främlingar i så är vår lojalitet himmelsk. De tidiga kristna blev anklagade för att säga att Jesus är kung istället för kejsaren (Apg 17:7), kyrkofadern Terrullianus skrev att kristna föraktades av romarna för att de inte firade kejsarens högtider.

Och varför gjorde de inte det? För de trodde på fiendekärlek och ickevåld, den tidiga kyrkan var pacifistisk. De var inte intresserade av att hylla ett beväpnat imperium, som ville få dem att göra saker som gick emot Guds Ord. Därför var de inte nationalister. Och därför vill jag inte heller vara nationalist.