Jag tittar extremt sällan på TV-program, men när jag åtnjöt min vän Kristian Steiners gästfrihet förra veckan i Lund kollade vi på avsnitt 6 ur SVT:s Den enda sanna vägen som handlar om sekter. De pratade bland annat om salafismen, och programledaren frågade en expert om rörelsen skulle kunna klassas som en sekt ”som Knutby eller Livets Ord.” Jag studsade till, men experten reagerade inte på hur frågan var formulerad utan fortsatte diskutera salafism. I det sjunde och sista programmet som sändes igår ägnades en hel del tid åt att beskriva Livets Ord, uppenbarligen i kontexten ”det här är en sekt”.
Förstepastorn Joakim Lundqvist har skrivit ett blogginlägg där han beskriver en trötthet över den ”ständiga sektstämplingen” av hans församling och argumenterar för att Livets Ord enligt bland annat Nationalencyklopedins definition av sekt omöjligen kan anses vara en sådan. De avviker inte från de religiösa huvudlinjerna, de isolerar sig inte från omvärlden, och de menar sig inte ensamma ha sanningen. Lundqvist anger de ekumeniska samarbeten församlingen har både lokalt i Uppsala och på riksnivå, samt deras omfattande sociala arbete i samarbete med Uppsala kommun, som bevis för detta.
Som kristen Uppsalabo med rätt god insyn i Livets Ord utan att vara med i församlingen eller ens sympatisera med flera av deras ståndpunkter (gällande rikedom, Mellanösternkonflikten mm) kan jag intyga att det stämmer. Livets Ord är ingen sekt. De är idag snarare en stor pingstkyrka.
Om jag skulle säga att de var en sekt skulle jag vara tvungen att argumentera för att de flesta av Sveriges pingstkyrkor är sekter, tillsammans med Frälsningsarmén, EFK, Katolska kyrkan, Alliansmissionen, etc. Förutom vissa doktrinella frågor är det väldigt lite som skiljer dessa rörelser från dagens Livets Ord, så när Lundqvist säger att de inte avviker från de religiösa huvudlinjerna inom kristendomen talar han sanning. Internationellt och historiskt avviker ju Svenska kyrkan mest från kristendomens huvudlinjer i Sverige idag.
Däremot skulle jag påstå något som Joakim Lundqvist nog inte vill erkänna, och det är att Livets Ord var en sekt. På 80-talet förekom massa skadliga praktiker: enormt fokus på Ulf Ekman, framgångsteologi, grupptryck, stundtals urflippad karismatik, med mera. Jag har själv träffat människor som var med på den tiden och kan berätta om psykiska och andliga övergrepp. En hel del av den kritik som riktades mot församlingen då, som de själva beskrev som ”förföljelse”, var befogad.
Men församlingen har förändrats, rätt så radikalt. Det finns fortfarande kvar en hel del som är problematiskt, synen på rikedom och Israel som sagt och även ledarskapsstrukturen och framgångsteologin även om det är långt ifrån lika illa som det var förr. En väldigt positiv sak som Ulf Ekman gjorde innan han konverterade till katolska kyrkan – och som var en nödvändig teologisk förutsättning för det – var att göra församlingen mycket mer ekumeniskt vänligt inställd. Den blev en mer normal pingstkarismatisk kyrka. Och det gör att sektbegreppet slår väldigt fel idag.
Uppdatering: Emanuel som var med i SVT-programmet som ”avhoppare” låter hälsa följande:
Jag tycker du har helt rätt! Jag säger aldrig att lo är en sekt. Visste inte heller att de skulle ha den vinklingen. Kan känna mig lite utnyttjad av SVT från den synvinkeln.
Jag ville ställa upp för att vara en röst för alla som inte vågar. Ville vara ärlig och nyanserad. Jag är inte alla bitter på lo. Men det finns problematik som man inte vill ta itu med. Jag ville också visa att man kan lämna ett sådant sammanhang utan att tappa sin tro. Men de klippte bort allt sådant. De ville sätta dit Ulf lite.
Vill livets ord göra sig av med sekt stämpeln så bör det erkänna att det finns problem. Och hjälpa folk som behöver hjälp. Istället för att låtsas att alla mår bra.
Hela Pingsten 
Efter att ha haft anledning att titta närmare på Livets Ords konstruktion och funktion kan jag instämma i att Stiftelsen Livets Ord och ”församlingen” haft omisskännliga tecken på ”sekt”. Dessvärre för medlemmarna har de, som jag funnit det, i många fall blivit orättfärdigt beskyllda för sådant som varit ett ledningsansvar.
Utifrån hur jag uppfattar Livets Ord idag, tycker jag programledarens sektstämpling var olycklig och borde följas av en ursäkt. Jag är inte heller helt bekväm med Micaels formulering ”en hel del som är problematiskt, synen på rikedom och Israel”. Okej, om det stannade vid bokstaven, men nu vet vi ju att Micael går väldigt långt åt andra hållet.
GillaGilla
Hur är deras syn på israel, som är så problematisk?
GillaGilla
Tack för en fin och klargörande text. Man ska träda upp till försvar för sina syskon även om de står långt ifrån en åsiktsmässigt, vi är dock alla delar av Kristi kropp.
GillaGilla
Kan bara hålla med och det känns ganska viktigt att poängtera någonting som joakim inte tog upp nämligen att det dröjde ända tills 2006 innan Livets ord gick med i Uppsala kristna råd. Det fanns många förklaringar till detta varav den viktigaste troligtvis var att man inte hade något intresse av det på grund av att man var fokuserad på sin sanning och att man såg ner lite på andra kyrkor som religiösa, urvattnade eller som skökan själv från uppenbarelseboken.
GillaGilla
Så var det säkert, åtminstone till viss del. Samtidigt ska det inte underskattas att Livets Ord – eller Ulf Ekman – inte var väl sedda i alla kristna led. När min familj kom till Uppsala ett par år efter Livets Ords bildande 1983 noterade jag några iakttagelser från den kristna världen:
Missionskyrkan demonstrerade tillsammans med Vänsterpartiet mot Livets Ord. Baptistförsamlingen kunde glädjas åt att ha fått sin kyrka kultur- eller byggnadsminnesförklarad. I domkyrkan gick en maratondebatt om centralaltarets, eller vilket det var, placering i kyrkorummet. Den ekumeniska församlingen i Valsätrakyrkan var enastående välkomnande som extraföräldrar åt våra söner med Tonfumlarna och innebandy.
När jag som publik följer hur många kyrkor fungerar i Uppsala och vad de uträttar, uppfattar jag det som stötande när någon visar ett inre behov av att sektstämpla. Visst, Livets Ord hade omisskännliga drag av sekt. Det ska nog tillskrivas dåvarande ledningen och särskilt under de första åren.
GillaGilla
Det är såklart bara en förklaring det finns många andra. Jag har pratat med några som såg hela sina ungdomsarbeten försvinna till Livets ord eftersom häftiga konserter, event och snabbmatskristendom sågs som mer attraktivt än bibelstudium och vanliga möten. För mig som varit del av Livets ord när det var mycket sekt så är det tvärtom jag reagerar inte alls negativt eftersom att jag vet att det var så och vissa saker fortfarande hänger med idag. Sen tycker jag fortfarande att det är sorgligt alla dessa kristna som drogs till Livets ord men som under sin tid där hamnade i psykiskt lidande och ofta ekonomisk misär för att man gav både av tid och pengar eftersom det fanns en sådan stark undervisning om offer som någonting som skulle kännas. Kombinerat med en stark tro på att den som ger till oss kommer bli så riktligt välsignad att man aldrig mer kommer behöva någonting.
GillaGilla
Mitt inlägg var mest menat som en komplettering till tanken att det var Livets Ord som inte ville vara med i Uppsala kristna råd. Det var i så fall ömsesidigt.
Splittringen. Jag fick veta av en elev i en av de första av Ulf Ekmans bibelskolor, att pastor Ulf brukade framhålla att eleverna inte skulle splittra sin hemförsamling. Jag har nog aldrig, i vuxen ålder, varit särskild intresserad av vad illusionisten håller upp för publiken utan mera av hur det ser ut i rockärmen. Ulf Ekman är erkänt smart.
Alltså undrade jag Vad sa han mer? Tjaa, han betonar att vi inte ska splittra och starta nya församlingar… Jo, men vad sa han… ”Om vi inte måste, förstås.” Och det är klart man måste! Unga längtande själar som hänger sig åt intensiva bibelstudier i den anda av mirakel och framgång, som karismatikern Ekman gjorde andlig atmosfär av, kunde rimligen inte tycka annat än att det var läge för en nysatsning i hemförsamlingen.
Det är lätt att ryckas med i tillrättalagda strategier. Ock – som i det här fallet -kom det egentliga budskapet närmast oskyldigt ur rockärmen. Jag menar att Ekmans era med Livets Ord skulle ha varit mycket kort, om han avslöjats efter en sund, förutsättningslös bedömning. Om han inte kunnat dra växlar på frikyrkornas goda renommé hos medlemmarna.
GillaGilla
”Uffe” är ju god vän med Benny Hinn som vi alla känner för hans egna extravaganta liv och metoder. Benny är i sin tur vän/partner med den här snubben, Mike Murdock, vars hela pastorala verksamhet verkar kretsa kring att Gud kan ge dig olika saker om du ”planterar ett frö” genom att ge honom $ 1000:
(Seriöst titta på klippet, det går ju inte att begripa att det är på riktigt: ”Eftersom du gett mig 1000 dollar så ska Gud ge dig ett flygplan. Den helige ande kan fixa pengar åt mig var jag än är. Jag älskar högar av nya pengar…”)
GillaGilla
Instämmer. Det du nämner är avarter som man blir desillusionerad och upprörd över. Det märkliga är att så många ”går på” även de mest otroliga trix.
GillaGilla
Ja, ett klassiskt exempel på bondfångeri. Det hela blir förstås extra fult när man gör det i religiösa förtecken. Sådana där typer förstör för människor som är uppriktiga sanningssökare…
MVH: K.W.
GillaGilla
”Livets Ord är ingen sekt. De är idag snarare en stor pingstkyrka.” Ursäkta, men det var den största intellektuella kullerbytta jag läst, och rätt så historiskt okunnigt.
Livets Ord är en stiftelse. Pingstförsamlingar är ideella föreningar på demokratisk grund. Redan där sprack resonemanget att Livets ord är ”pingstkarismatisk kyrka”. Det känns som ett hån mot de som byggde upp församlingar med knappa egna medel i början av 1900-talet.
Pingströrelsen var en del av de stora folkrörelserna och det är ohistoriskt att jämställa det med en liten sluten krets som på 1980-talet byggde upp en ekonomisk stiftelse utan någon som helst insyn för vanliga församlingsmedlemmar. Det visar bara att man inte vet varifrån man kommer eller ens vart man är på väg. Ett av syftena var uppenbarligen att bygga upp rejäla pensioner åt ett fåtal ”herdar”. Det är fakta och knappast elakt förtal.
I en kommentar kan man läsa: ”Dessvärre för medlemmarna har de, som jag funnit det, i många fall blivit orättfärdigt beskyllda för sådant som varit ett ledningsansvar.” Att vanliga medlemmar har fått lida för vad ledningen håller på med, finner jag helt i linje med hur Livets ord är och fortfarande är uppbyggt.
Det bygger på att man ska lita blint på dem som styr och ställer i församlingen; helst utan att läsa några ekonomiska rapporter eller ställa några jobbiga frågor. Att gå med på den ordningen, är mer än lovligt naivt. Det är knappast synd om de medlemmar som sätter sin tillit till fjuniga predikanter utan omdöme och livserfarenhet.
Jag har träffat på åtskilliga livets ordare med både personlig mognad och omdöme, men när det kommer till att lita på religiösa ledare, förbluffas jag över hur tillitsfulla och naiva vuxna människor kan vara. Lite sunt ifrågasättande kan aldrig skada. En religiös ledare som inte står pall för lite friskt ifrågasättande, bör nog tänka över sin kallelse.
Att man nu vill sopa igen sektspåren är väl självklart, och kanske lurar den någon som inte ens var född när Livets ord bildades den 24 maj 1983. När pingstfolk flörtar ekumeniskt med Livets ord, vet de tyvärr inte den historiska bakgrunden, eller också blundar de hårt.
Det går att släta över det mesta med att hänvisa till alla goda gärningar som Livets ord sägs göra, men som det heter ”if it looks like a duck, swims like a duck, and quacks like a duck, then it probably is a duck.” Sitt historiska ursprung är svårt att dölja, men när folk är för unga för att veta eller för gamla för att bry sig, kan historien tydligen skrivas om för att passa in i nutiden. Redan där finns sektvarningen; att tänja på sanningen om hur det hela gick till, visar hur vilsen man är i pannkakan.
Var och en ansvarar själv för vilka föreningar/församlingar man går med i. Får man inte den (ekonomiska) insyn som man rimligtvis har rätt till, tar man sin tro någon annanstans. Så enkelt är det. Den fria viljan borde ju innefatta rätten att tänka fritt och otvunget kring ekonomi också. Det duger inte att säga att man litade på sin pastor.
Det heter bland annat att man ska älska Gud av hela sitt förnuft. Allt förnuft talar emot att man inte ska ha den mest elementära insyn i hur en församling styrs ekonomiskt. Av den anledningen kvalar Livets ord med bred marginal i begreppet sekt.
GillaGilla
Det finns mycket att lära av de som hoppat av Livets Ord.
https://forjesuskull.wordpress.com/2019/04/28/avhoppare-fran-trosforkunnelsenjesus-ar-kristus-inte-jag/
GillaGilla
Jag har funderat en del på påståendet att Livets Ord skulle vara en vanlig ”pingstkarismatisk” församlingen. Å ena sidan har man haft en hel del influenser från amerikansk framgångsteologi och trosförkunnelse, som innehåller en hel del teologiska element som avviker från klassisk svensk frikyrkoteologi. Å andra sidan tycks det som om man tonat ner mycket av de avvikande dragen genom åren. Frågan är då om det finns något som teologiskt skiljer Livets Ord och trosrörelsen från t.ex. pingströrelsen eller Evangeliska Frikyrkan? Det som nämnts i är väl organisationsformen. Men även andra församlingar (t.ex. Hillsong) skiljer ju sig organisatoriskt en del från traditionella pingst- eller andra mer traditionella frikyrkoförsamlingar.
Om vi leker med tanken att Livets Ord skulle ansöka om medlemskap i Pingstsamfundet, finns det något i Livets Ords teologi eller förkunnelse som de skulle behöva ändra på, som Pingst inte kan ställa upp på? När jag letar igenom LO:s nuvarande hemsida hittar jag väldigt lite om vad de faktiskt tror på. Däremot finns en arkiverad version av LO:s ”grundläggande tros- och lärosatser”: https://web.archive.org/web/20020804215501/http://www.livetsord.se/forsamlingen/tro_larosatser.htm
Det som torde vara problematiskt är den 10:e lärosatsen:
”10. Ett segerrikt liv i Kristus. Jesus med sitt liv, sin död och uppståndelse visade att Gud vill frälsa människan till ande, själ och kropp och att Guds vilja är att varje människa i detta livet skall vandra i gudomlig hälsa, gudomligt välstånd och genom tro vara en övervinnare på livets alla områden.
Gäller denna lärosats än idag? Här tycks vi ju ha att göra med framgångsteologins kärna. Det är ju också dessa tankegångar som skapat andlig stress hos människor, då den naturliga följdfrågan blir, att om jag nu är sjuk eller fattig, beror det på att min tro inte är tillräckligt stark?
GillaGilla
Blir nyfiken hur framgångsteologerna ser på martyrskap, vilket ju av förnuftigare kristna ansetts vara den största framgången möjlig för kristna. Dock dålig för hälsan.
GillaGilla
Eller förföljelse i största allmänhet, det tycks ju rimma illa med framgångsteologin att kristendomen kan medföra stora kostnader för den enskilde.
Vad jag tycker är beklagligt med åtminstone de svenska trossamfunden är att man i stort sett aldrig får några riktiga svar när man ställer dem mot väggen i lärofrågor. I bästa fall får man något extremt luddigt svar när man ställer en läromässig fråga. Oftast får man inget svar alls.
Om du skulle mejla en fråga till en svensk trosförsamling om hur de ser på martyrsvar, skulle jag tippa på att det är runt 95% sannolikt att de över huvud taget inte svarar. 4,9% sannolikt att de ger ett intetsägande ludd-svar. Och typ 0,1% sannolikt att de ger ett intellektuellt hållbart svar. Det är ungefär min erfarenhet av att försöka diskutera teologiska frågor med svenska frikyrkor.
GillaGillad av 1 person