Den före detta pingstpastorn Mikael Karlendal gör en Ekman och konverterar till katolicismen efter ett snabbt uppehåll som pastor i EFS. Det är inte alls förvånande utifrån mycket av det han skrivit det senaste året, artikelserien om Maria i Världen idag uttryckte vart han var på väg väldigt tydligt. Medan jag och Karlendal tycker olika på flera punkter har jag uppskattat hans kamp mot liberalteologi och sekularism, något han säkerligen kommer fortsätta med som katolik, och jag hoppas att han också kan få positiv inspiration när det gäller miljö och rättvisa av Franciskus, och möjligtvis en än mer välkomnande attityd gentemot egendomsgemenskap som vi hade en bloggdust om för några år sen (om han inte redan fått det).
I blogginlägget där han annonserar konverteringen så anger han också massa skäl till varför katolska kyrkans lära är sann och varför egentligen alla evangeliska kristna ska bli katoliker. Flera av hans argument lider av deduktiva och historiska brister, och jag skulle vilja som god restorationist bemöta några av dem:
Hur länge är traditionen muntlig?
Karlendal kritiserar idén om Sola Scriptura inte för att han ifrågasätter Bibeln som Guds Ord, utan för att Bibeln ska vara ”Kyrkans bok som ska läsas i Kyrkan och med Kyrkan och under ledning av Kyrkans läroämbete”. Han pekar på det Paulus skriver i 2 Thess 2:15: ”Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev.” Karlendal skriver: ”Bibeln är inte tänkt att vara högsta auktoritet – en bok kan nämligen inte prata och svara på frågor om hur den ska tolkas. För det behövs en levande röst.”
Problemet med detta är ganska uppenbart: att hänvisa till apostlarnas muntliga tradition är ett starkt skäl till att intressera sig för tidig patristik, men inte ett skäl för att jämställa läror som dyker upp över tusen år senare som jämställda med biblisk uppenbarelse. Ta läran om de sju sakramenten, som är väldigt viktig för katoliker men som dök upp på 1100-talet genom den franska biskopen Petrus Lombardus. Det var inte direkt en muntlig lära som aldrig hade råkats skriva ner, det var en grej som en snubbe i Paris kom på, som den övriga katolska kyrkan tyckte lät så bra att de under det tridentinska kyrkomötet fastställde att de som trodde på fler eller färre än sju sakrament är anathema.
Inte heller påven är felfri
Karlendal förlitar sig dock inte endast på en dold muntlig tradition som ploppar upp då och då, utan på biskoparna som apostlarnas efterträdare: ”Att det var Jesu grundtanke redan från början att kyrkan ska ledas av biskopar, och att dessa biskopar tillsammans som kollegium och tillsammans med Petrus och hans efterträdare ska utgöra ett läroämbete som avgör vad som är rätt lära och praxis.” Eftersom mängder med biskopar har haft och kommer ha fel (arianer, någon?) så hamnar sanningen slutligen i Petrusämbetets knä, argumenterar Karlendal.
Men ”Petrusämbetet” säger ju emot sig självt! Ta dödsstraff och korståg, som stundtals väldigt ivrigt har försvarats av olika påvar genom tiderna. Det är något som Franciskus respekive Benedictus XVI tar avstånd ifrån. Och tack Gud för det, otaliga protestanter har genom tiderna påpekat att katolska kyrkans våldsutövning gått emot Evangeliet. Äntligen har de senare påvarna blivit reformerade nog att inse det.
För att lösa problemet med motsägelsefulla påvar talar katoliker om att påven bara är felfri ex cathedra, vilket inträffar extremt sällan. Det användes senast 1950 när Pius XII fastställde att Maria aldrig dog utan togs upp till Himlen som Jesus, en om inte obiblisk så i varje fall extremt tyst ”muntlig tradition” som tog 300 år på sig att dyka upp i skrift. Idén om ex cathedra nämns ju inte om Petrus i Bibeln – faktum är att tanken på påvens ofelbarhet dök upp först på 1200-talet, vilket kan få ens huvud att spinna en hel del. Därtill kvarstår problemet att man kan aldrig lita på att en påve talar sanning om det inte är ex cathedra eftersom påvar säger emot varandra, och då löser man inte problemet som Karlendal vill åt utan sväljer istället obibliska apokryfa myter såsom Marias himmelsfärd.
En förlegad katolsk historiebeskrivning
Likt många katoliker före honom – som Ulf Ekman – beskriver Karlendal det som att alla kristna kyrkor kommer från den katolska kyrkan: ”Av delvis olika politiska, läromässiga och delvis etniska skäl kom vissa kyrkor att splittras av från denna enda kyrka från 400-talet och framåt. Men flera av dem har nu goda relationer till Rom. 1054 skedde den olyckliga splittringen mellan påven och den ortodoxe patriarken i Konstantinopel… Den stora splittringen – alla splittringars moder – var på 1500-talet, då de protestantiska reformatorerna rev sönder kyrkan och tillsammans med makthungriga furstar/politiker satte sig upp mot all kyrklig auktoritet.”
Den här beskrivningen av kyrkohistorien – som ibland även sväljs av protestanter- är förlegad och onyanserad. Det har ända sedan fornkyrkan funnits protestanter. Sedan de statskyrkliga staterna från 400-talet och framåt avskaffade religionsfriheten utsattes de flesta av dem för grym förföljelse. Detta skedde både i väst och öst. När det gäller schismen på 1000-talet hade den utvecklats under lång tid, och jag håller med de ortodoxa om att det var katolikerna som splittrade, inte tvärtom. Väst ville mixtra med den Nicaenska trosbekännelsen genom att hävda en auktoritet i Rom som Öst inte hade accepterat.
Karlendal kritiserar också den frikyrkliga kongretionalismen och bristen på gemensam lära: ”Kyrkan är inte tänkt att bestå av en lös gemenskap av autonoma församlingar eller husgrupper. Kyrkan i världen är en och ska se ut som att den är en och dess enhet symboliseras och uttrycks särskilt i och genom petrusämbetet/påveämbetet… det inte är upp till varje enskild församling att själva välja hur just de vill göra.” Men vilken kristen rörelse vill inte att resten av kyrkan ska tycka som dem? På den punkten råder det ingen skillnad mellan de tre kyrkofamiljerna.
Det underbara med den frikyrkliga restorationismen är religionsfriheten, att vi är fria att följa Jesus, inte tvingade till det. Katoliker, ortodoxa och lutheraner har alla försökt tvinga människor att tycka som dem genom förföljelse och blodbad. Och det är helt fel. Idag har denna sanning nått de flesta av dem. Men då kan man inte blicka tillbaka på historien och säga ”vad härligt när varje enskild församling inte fick välja hur de vill göra och tycka.” Vi ska sträva efter biblisk, doktrinell enhet – absolut – men frikyrkans kongretionalism handlar framför allt om att detta ska vara frivilligt och inte påtvingat. Det är en värdering vi måste ha kvar.
Sammanfattningsvis respekterar jag Mikaels beslut och önskar honom all välsignelse, men jag vill också önska honom varmt välkommen tillbaka till pingströrelsen och den apostoliska restorationismen 🙂
Hela Pingsten 
Du skriver att det är bra att han kämpade MOT liberalteologi och sekularism. Jag tycker att det kämpas alldeles för mycket mot vissa företeelser, som ibland ter sig som storm i ett vattenglas. Är det inte bättre att kämpa för det som är gott. Be mig inte att redogöra för vilka företeelser jag menar. Det borde vara uppenbart för alla.
GillaGilla
Well put. Har inte haft möjlighet att skriva något själv ännu (eller tagit mig tid kanske). Även om Karlendal på ett sätt spelat med något mer öppna kort än Ekman (inte mycket) så har de detta gemensamt (vi kan även ta med Henrik Englund i detta) att de kommer ur garderoben först när saken är klar.
Det hade ju varit enormt intressant om någon av dessa konvertiter hade kommit ut INNAN det slutliga beskedet och tagit en ordentlig dialog med någon jämbördig motpart, tex Stefan Gustavsson SEA.
Vill inte dumförklara någon, men personligen har jag enormt svårt att förstå hur någon i sina sinnes fulla bruk kan köpa detta bedrägliga tros-paket. Det finns ju en rad röda flaggor i RKK’s orimliga anspråk man helt måste ignorera för att ta ”klivet över Tibern”. Så många motsägelser. Så många dogmer och lärosatser som står på lös grund. Ett helt trossystem som så ofta likt en dåligt underbyggd uppsats refererar till sig själv och den egna traditionen, istället för historisk fakta eller ännu viktigare den bibliska grunden sann kristendom vilar på.
Med detta sagt har jag på det mänskliga planet en viss förståelse för att konservativa troende tror sig hitta en tillflykt i den ”oföränderliga” Kyrkan. Jag skulle dock kunna sätta en tusenlapp på att de längre fram kommer bli besvikna när de inser att RKK till slut ej heller står emot liberalteologins vassa käftar. Nya påven är den sista jag skulle kunna tänka mig att konvertera under.
Nåväl, ännu en gång – well put Micael. Dock kan man (och det har redan gjorts) skriva spaltmeter om RKK’s alla motsägelser och märkliga teologiska strömmar.
För egen del kan jag inte välsigna hans beslut utan endast sörja.
/Daniel
GillaGilla
Det var ett par rejäla halmgubbar som du avrättade.
De 7 sakramenten beskrivs tidigt bland kyrkofäderna. Att lägga den precis bredvid varan är klart senare…
Påven är inte syndfri, men ofelbar i sitt ämbete; när strid uppkommer om tro/moral-frågor. INGET ANNAT!
GillaGilla
”Katoliker, ortodoxa och lutheraner har alla försökt tvinga människor att tycka som dem genom förföljelse och blodbad” Så ”frikyrkan” är helt oskyldig? Det här är vad dina anabaptiska vänner ställde till med 😉 http://en.m.wikipedia.org/wiki/Anabaptist_revolt j
GillaGilla
Du fick ett blogginlägg till svar 🙂 https://helapingsten.wordpress.com/2015/10/15/munsterupproret-och-den-sjalvmotsagande-valdsamma-anabaptismen/
GillaGilla
Man tackar, men jag kan inte se skillnad mellan lutheranernas eller katolikernas våld jämfört med anabaptisternas.
GillaGilla
Skillnaden, Samuel, är att lutheraner och katoliker på 1500-talet inte tog avstånd från våld eller tvång. De katoliker som massakrerade Münsterrebellerna möttes inte av någon kritik, medan de viktigaste anabaptistiska ledarna både före och efter Münsterupproret förkastade både våldsanvändning och statskyrkoteologi. Eftersom Münsterrebellerna tog avstånd från anabaptismen var de inte anabaptister, ungefär som att Muhammeds avståndstagande från kristendomen gör att han inte var kristen.
GillaGilla
Jag har inga bevis för mitt påstående, men jag tror visst att det fanns en inomkyrklig kritik under dessa århundraden, men det var också en helt annan tid.
GillaGilla
Det brukar ju inte gå speciellt bra när Micael Grenholm skriver om historia. Han pratar om förlegad historieskrivning men förlitar sig själv på tok om en ”underground evangelikal kyrka”, en teori som ingen modern historiker går med på. I en debatt jag hade med honom i Teologiska frågor framkom det att alla grupper som Micael identifierade som protoprotestanter hade antingen katolska läror som Micael förkastar eller så var de gnostiska heretiker – och de enda historiker han kunde hänvisa till som gav stöd till denna amerikanska 1800-tals teori var böcker ifrån 1920-talet. ”Förlegat” 😂
Nu hävdas det alltså att ”faktum är att tanken på påvens ofelbarhet dök upp först på 1200-talet” – med tanke på författarens egna usla kunskaper i historia kan vi med rätta misstänka att detta påstående är fel. Vilket det såklart är, nedan kommer exempel då läran om påvlig ofelbarhet lärs ut innan 1200-talet:
Maximus bekännaren av Konstantinopel, 600-talet:
Let him hasten before all things to satisfy the Roman See, for if it is satisfied, all will agree in calling him pious and orthodox. For he only speaks in vain who thinks he ought to pursuade or entrap persons like myself, and does not satisfy and implore the blessed Pope of the most holy Catholic Church of the Romans, that is, the Apostolic See, which is from the incarnate of the Son of God Himself, and also all the holy synods, accodring to the holy canons and definitions has received universal and surpreme dominion, authority, and power of binding and loosing over all the holy churches of God throughout the whole world.
Nicephorus Patriark av Konstantinopel, 700-talet:
Without whom (the Romans presiding in the seventh Council) a doctrine brought forward in the Church could not, even though confirmed by canonical decrees and by ecclesiastical usuage, ever obtain full approval or currency. For it is they (the Popes of Rome) who have had assigned to them the rule in sacred things, and who have received into their hands the dignity of headship among the Apostles.
Det finns många fler exempel, exempelvis lär Påve Agatho ut Påvlig ofelbarhet i sitt brev till sjätte ekumeniska konciliet. Detta brev upphöjs av det ekumeniska konciliet och man proklamerar att brevet lär ut det som är Kyrkans lära.
GillaGilla
Visst; rätt ska vara rätt, men för mig spelar det ingen roll om det är påkommet på 1200-talet eller 600-talet eller ens på 200-talet. Jag har inte funnit att påven skulle vara ofelbar i någon av de apostoliska skrifterna vi har i NT. Har du hittat det?
GillaGilla
Var i Bibeln finns Sola scriptura? Var i Bibeln står det att man ska gå på Gudtjänst på söndag och inte fira sabbat?
GillaGilla
Sola scriptura? Som begrepp, nej, men att Skriften är inspirerad kan jag visa Bibelord på. Gudstjänst på söndag står det inte. Du får fira på lördag om du vill. Kan du visa i Bibeln på Marias syndfrihet, hennes Himmelsfärd eller vart det står att det finns fler medlare ä. Jesus Kristus? Eftersom du hänvisar till reformationen kan du få en fråga från det historiska: avlatspenning? Vart står det? Står det någonstans att påven är Guds ställföreträdande? Om du påstår att Rkk är den sanna kyrkan; hur vet du det? Om traditionen väger lika tungt som skriften; varför togs avlaten bort? Jag undrar uppriktigt, för ärligt talat förstår jag inte katolicismen.
GillaGilla