Münsterupproret och den självmotsägande våldsamma anabaptismen

I mitt förra blogginlägg kontrasterade jag de medeltida katolikernas och magisteralprotestanternas statskyrkoteologi som motsatte sig religionsfrihet och tvingade människor till lydnad genom våld, med anabaptisternas frikyrkoteologi som förespråkade religionsfrihet, frivilligt lärjungaskap och pacifism. En person kommenterade: ”Så ”frikyrkan” är helt oskyldig? Det här är vad dina anabaptiska vänner ställde till med”. Länken går till Wikipediaartikeln om Münsterupproret 1534-1535, när ett gäng radikala och apokalyptiska kristna tog kontroll över den tyska staden Münster med våld, införde kommunism, tvångsmässigt troendedop och polygami, och besegrades till slut av katolska arméer som torterade och avrättade upprorsmakarna.

Händelsen tas upp i de flesta historiska verk om anabaptismen, och Jonas Melin som är kontaktperson för Nätverket Anabaptist har kallat det för anabaptismens Knutby. Flera katoliker och lutheraner som jag diskuterat med, inte bara killen skrev kommentaren ovan, har tyckt om att hänvisa till detta för att på nåt sätt visa att vi anabaptister är lika goda kålsupare vi. Här ska vi inte försöka framställa det som att vår kyrkosyn är bättre, för även pacifistiska och statskyrkoförkastande biblicister kan tydligen upprätta våldsamma, obibliska stadskyrkor… eller?

Det kan tyckas aningen självmotsägande att en teologi som avvisar våld och religionstvång skulle kunna använda våld och religionstvång. Och så är det, därför att Münsterupprorets ledare, Jan Matthys, förkastade anabaptismens pacifism och statskyrkokritik. Det var därför han upprättade an apokalyptisk, auktoritär stadsstat med våld och kallade den för det Nya Jerusalem, och menade sig själv vara Gideon.

Detta var sju år efter att ledande schweiziska anabaptister hade samlats i Schleitheim och kommit överens om sju gemensamma principer, vilket inkluderade ickevåld och att inte engagera sig i statens aktiviteter. Schleitheimbekännelsen kom att bli det viktigaste anabaptistiska trosdokumentet. Alla dagens anabaptister – mennoniter, hutteriter och amish – härstammar från den pacifistiska Schleitheimrörelsen. De använda själva inte begreppet ”anabaptister” eller ”wiederteufer” – vilket betyder omdöpare – utan kallade sig generellt för bröder eller kristna.

”Anabaptism” var ett begrepp som deras våldsamma kritiker använde sig av, och dessa klumpade dem samman med andra grupper som inte behövde ha något med dem att göra. Som min vän Tyler Tully skriver: ”One must understand that the term “Anabaptist” was coined as a pejorative term–a label that was forced upon anyone who did not toe the Lutheran, Calvinist, Zwinglian, or Catholic lines… On a purely simplistic basis, I suppose we could say that an “Anabaptist” during the Protestant Reformation, was anyone who decided to become re-baptized as an adult.”

Münsterrebellerna hade dock ironiskt nog en koppling till den pacifistiska anabaptismen, i och med att Matthys med vänner hade inspirerats av den apokalyptiske predikanten Melchior Hoffmann. Hoffmann var framför allt intresserad av anabaptismens karismatiska öppenhet, och han profeterade flitigt (och felaktigt) om Jesu återkomst. Han accepterade pacifismen på köpet, men som vi såg tidigare förkastade hans lärjunge Matthys denna när han ville göra slag i saken och upprätta det Nya Jerusalem här och nu. Hoffmann hade profeterade att Strasbourg skulle vara det Nya Jerusalem, men med en ny ”profetia” sa Matthys att det var Münster.

Det går möjligen att kritisera Hoffmanns eskatologiska kokobäng för att bädda för Münsterkatastrofen, men att säga att anabaptistisk teologi och kyrkosyn orsakade Münsterupproret blir en självmotsägelse, eftersom de förkastade anabaptistisk teologi och kyrkosyn. Därför är jag skeptisk till att kalla Münsterrebellerna för anabaptister. En sådan beskrivning funkar egentligen endast om man menar att det enda som definierar anabaptister är kristna med en baptistisk dopsyn, men ska då anabaptister, baptister och pingstvänner idag ställas till svars för de tokigheter som mormoner håller på med, eftersom de också är troendedöpare?

Att ställa pacifistiska, statskyrkoavvisande kristna till svars för vad några våldsamma, statskyrkobejakade terrorister gjorde på 1500-talet, är lite som att ställa kristna generellt till svars för islams läror. Muhammed var tydligt påverkad av kristendomen och hade till och med kristna släktingar, men medan han bevarade vissa läror (som att Jesus är Messias och kommer återkomma till jorden) förkastade han andra (som att Jesus är Guds Son och dog på korset för våra synder). Om jag säger ”Jag tror att Jesus är Guds Son för att jag är kristen” funkar det inte att någon invänder ”Men Muhammed då! Han trodde ju inte det!!”

På samma sätt blir det bara löjligt att peka på Münsterupproret som något argument för att pacifistiska anabaptister inte skulle vara pacifistiska. Som Tyler Tully skriver: ”Many who use the Münster Rebellion to promote a misinformed view of Anabaptist theology often fail to mention that prominent Anabaptist leaders (the Swiss Brethren, and others including Menno Simmons–a follower of Hoffman who split from the violent faction of the group) condemned the Münster Rebellion and its leaders on several occasions, both before and after the episode.”