SD är emot bistånd – debatt med Julia Kronlid

Debattartikeln i dagens UNT.

Sverigedemokraternas politiska retorik går ofta ut på att bistånd är bättre än att ge asyl. Samtidigt är de det enda riksdagsparti som vill sänka biståndet.

Att de sällan ifrågasätts för detta av media och andra partier är ofattbart och gör att många går på deras retorik om att ”vilja hjälpa på plats”, trots att partiet egentligen är biståndskritiskt.

Ända sedan SD kom in i riksdagen har deras biståndspolitiska ambition varit att sänka biståndsbudgeten med cirka 10 miljarder kronor, från en procent av bruttonationalinkomsten (BNI) till 0,7 procent. Syftet är att få mer pengar till inrikespolitiska poster som försvaret. Denna politik ligger fortfarande fast: på SD:s hemsida kan man ännu läsa att de vill sänka biståndet till ”0,7 procent av BNI, vilket innebär att [SD] möjliggör en besparing på omkring 10 miljarder kronor.”

Det som kan verka förvirrande är att SD före valet aviserade att de vill öka biståndet till FN:s flyktingorgan UNHCR med 8,5 miljarder kronor. Detta belopp åsyftar dock hela mandatperioden, så det som de vill stryka från biståndsbudgeten under samma period är cirka 40 miljarder kronor.

Det innebär många nedlagda biståndsprojekt runtom i världen, och grundtanken med biståndet – att rika länder stödjer fattigare – byts ut mot att de fattiga betalar för SD:s flyktingbistånd.

UNHCR har vid flera tillfällen avvisat tanken att bistånd till dem innebär att rika länder kan strunta i att ta emot asylsökande.

I stället har organisationen gång på gång manat Europa att öppna lagliga vägar för flyktingar och avlasta de ofta fattiga länderna i konflikters närområden.

När SD argumenterar för att bistånd till flyktingläger är ”billigare” än att ge asyl och att man därmed ”hjälper fler” med bistånd än med asyl, använder de oftast en matematik som på fullaste allvar kan liknas med lågstadienivå.

Partiets biståndspolitiska talesperson Julia Kronlid har hävdat att biståndet kan hjälpa hundratals gånger fler flyktingar jämfört med asylen, baserat på UNHCR:s budget i kontrast till vad Sverige lägger på asylmottagning.

Men skillnaden i valutastyrka eller priset på arbetskraft är inte tresiffrig mellan Sverige och länder där UNHCR verkar, utan anledningen till att UNHCR spenderar mindre pengar per flykting är helt enkelt att deras hjälp är mycket mindre och har sämre kvalitet än vad Sverige kan erbjuda på flyktingboenden.

Att peka på att UNHCR hjälper fler flyktingar än Sverige blir då lika revolutionerande som att Sverige skulle kunna hjälpa alla Europas pensionärer för samma kostnad som vi i dag betalar ut till svenska pensionärer, om de fick bo i tält och äta majsgröt sju dagar i veckan (likt i flyktingläger).

Ett ännu större problem är att SD helt och hållet blundar för remitteringar, de gåvor som invandrare skickar till sina släktingar. Globalt ligger dessa på en tre gånger så hög nivå som allt officiellt bistånd från OECD-länderna, och Global Utmaning har visat att remitteringar är utbrett även bland flyktingar i Sverige.

Enligt dem har remitteringar förmodligen varit en av de viktigaste inkomsterna för irakiska flyktingar under 00-talet.

Motsättningen mellan bistånd och invandring är alltså falsk, eftersom invandrare ger bistånd.

Detta, tillsammans med SD:s önskan att minska biståndet, gör att deras tal om att hjälpa på plats är tom retorik som bara försöker rationalisera deras invandringsfientliga agenda, och jag hoppas att media och företrädare för andra partier blir bättre på att genomskåda detta.

Läs även Staffan Landins granskning av SD:s nyaste biståndsutspel, som jag inte hade läst innan jag skrev den här artikeln (skickade in den för en månad sen).

Uppdatering:

SD:s biståndspolitiska talesperson Julia Kronlid, som också är frikyrklig, har skrivit en replik som friskt blandar siffror med personangrepp på mig:

Micael Grenholm skriver (UNT Debatt 29/10) att SD är det enda partiet som vill sänka biståndet och att det är ”ofattbart” att partiet inte kritiseras mer för detta av media och andra partier.

Anledningen till att varken medierna eller våra motståndare vill dra uppmärksamheten till vår biståndspolitik är dock högst begriplig. Till skillnad från Micael Grenholm klarar de av att läsa en budgetmotion.

Micael Grenholm börjar med att påstå att SD:s biståndsram är 0,7 procent av BNI, vilket inte stämmer eftersom vi i årets budgetmotion har lagt den på 0,75 procent, men än viktigare är vad Grenholm inte nämner. SD lägger även pengar utanför biståndsramen för flyktinghjälp bland annat i Syrien och närområdet. Totalt satsar vi därför mest av riksdagens partier på bistånd, 515 miljoner kronor mer än de rödgröna.

Skillnaden blir ännu mer slående när man ser till flyktingstödet där SD avsätter nio miljarder mer än regeringen för 2015.

Grenholm missar också att om man som regeringen avräknar stora delar av biståndet för flyktingmottagning i Sverige blir det inte biståndsramen som avgör vad man i slutändan lägger på faktiskt bistånd.

Vårt anslag till flyktinghjälp kommer i första hand att gå till UNHCR, inklusive tre miljarder till World Food Program vilket skulle täcka deras nuvarande nödförfrågan, vi skulle dessutom kunna bidra till världsbanken för att långsiktigt stödja flyktingmottagande i Jordanien, Turkiet och Libanon, ge tusentals barn skolgång, utbildning till vuxna och mycket mer därtill.

Detta ska ställas mot migrationsöverenskommelsen där regeringen lovar 25 miljoner extra till WFP och katastroffonden vardera, något som vittnar om en total brist på insikt om problemens magnitud.

Micael Grenholm hävdar vidare att det egentligen inte är billigare att hjälpa till på plats och att den minskade kostnaden beror på UNHCR spenderar mindre per flykting. Om man bortser från att en given summa pengars köpkraft varierar i olika länder, samt att vilken valuta man använder för beräkningen är ointressant, så vittnar man om en total okunskap om vad flyktingmottagande faktiskt går ut på. UNHCR har inte till uppgift att höja flyktingars levnadsstandard till svensk nivå, det har däremot det svenska socialförsäkringssystemet, att UNHCR spenderar mindre per person är helt enkelt därför att de har ansvar för många men för lite pengar.

Över fyra miljoner människor har tvingats fly från Syrien till närliggande länder, därtill kommer att över sju miljoner syrier för närvarande är internflyktingar och att runt tolv miljoner, över hälften av landets befolkning är i behöv av humanitär hjälp. I grannlandet Irak har två miljoner människor tvingats lämna sina hem och befinner sig på flykt i och utanför landet.

I Syriens grannländer fortsätter FN genomförandet av 3RP (Regional Refugee and Resilience Plan). 3RP representerar ett paradigmskifte inom flyktinghjälpen eftersom den samlar både humanitärt- och utvecklingsarbete och tar ett helhetsgrepp om krisen i närområdet, den syftar till att både rädda liv och stötta de samhällen som hamnar under stark press och arbetar dessutom för att syriska flyktingar ska kunna integrera sig i världssamhällena på längre sikt. För 3RP har FN efterfrågat 47,5 miljarder kronor för 2016, dock är finansieringen i dag långt ifrån säker. Behovet för 2015 var i augusti bara 37 procent finansierat, av vilket Sverige bidragit med 155 miljoner kronor.

Samtidig beräknar Migrationsverket att kostnaden för nyetablering av ett par hundra tusen personer 2016 kommer att bli runt 60 miljarder, vilket alltså med råge skulle täcka hela kostnaden för 3RP och därmed göra avsevärd skillnad för över 4,5 miljoner människor.

Ungefär 60 miljoner människor befinner sig på flykt. Ska vi då hålla de mest utsatta med mat, tak över huvudet, skolgång och sjukvård, eller ska vi belöna dem som tar sig till Sverige med en europeisk levnadsstandard? SD och bland annat professor Hans Rosling förespråkar det förra, medan Micael Grenholm vill se det senare. Han påstår vidare att Sverige inte behöver välja och att ”Motsättningen mellan bistånd och invandring är alltså falsk”.

Något som den rödgröna regeringen uppenbarligen inte håller med om då den nyligen plundrade biståndsbudgeten på 8,2 miljarder, var fjärde biståndskrona, för att finansiera flyktingmottagande. Finansminister Magdalena Anderson (S) har aviserat att detta kan öka till mer än varannan i en nära framtid.

Micael Grenholm lever i en fantasivärld, helt befriad från ekonomisk hushållning och har därför lätt lova allt åt alla. Verkligheten är dock mycket mer komplicerad och utan att själv förstå det pekar han ut en viktig ideologisk skillnad i svensk politik. Ska Sverige se bistånd eller invandring som det huvudsakliga verktyget för flyktinghjälp? Sverigedemokraterna har lämnat ett tydligt besked medan våra motståndare fortfarande låtsas att de inte behöver välja.
Julia Kronlid

ledamot av Utrikesutskottet

biståndspolitisk talesperson (SD)

---

Jag svarade följande:

Julia Kronlid påstår (UNT Debatt 7/11) att SD vill ge 515 miljoner kronor mer i bistånd än regeringen, något som inte är så imponerande eftersom regeringen ägnar sig åt skyhöga avräkningar – som rimligtvis inte ska räknas som bistånd.

Den halva miljarden extra kommer Kronlid fram till genom att räkna in fyra nyintroducerade miljarder till humanitärt bistånd utanför biståndsramen. Det är dock ett manipulativt sätt att räkna, eftersom vi då också bör räkna in de extra biståndspengar som regeringen har annonserat utanför biståndsramen: klimatbiståndet på 500 miljoner.

Vi finner då att SD har precis samma låga biståndsambition som regeringen har just nu, och de utlovade satsningarna till UNHCR och WFP tas från andra biståndsprojekt, som biståndsexperten Staffan Landin har förklarat detta utförligt på sin hemsida. SD tar från de fattiga för att ge till de fattiga.

Regeringens nuvarande signaler om att halvera biståndet är givetvis oacceptabelt – Sverige har som ett av världens rikaste länder full kapacitet att inte bara ge en procent av BNI i bistånd utan mer än så.

Om SD menade allvar med att bistånd är viktigt skulle de inte vilja avskaffa enprocentsmålet för att göra “en besparing på omkring 10 miljarder kronor” som de skriver på sin hemsida, och på sätt göra de avräkningar de utger sig vara kritiska till permanenta.

Kronlid erkänner att när de försöker framställa bistånd som hundratals gånger ”billigare” än asyl utgår de från att biståndet ska ge en sämre levnadsnivå än vad asylen ger, det vill säga, man hjälper fler om man hjälper mindre. Det är ungefär lika självklart som att säga att skolmaten blir billigare om man ger eleverna fågelfrön, men det är uppenbarligen mer överensstämmande med en jämlik människosyn att då vilja sänka även infödda svenskars europeiska levnadsstandard för att öka biståndet långt utöver enprocentsmålet.

En sverigedemokratisk världsbild bygger dock tydligen på att européer ska vara rikare än andra.

Att dessutom hänvisa till professor Hans Rosling för en sådan ojämlik utopi är häpnadsväckande. Är det något han har kritiserat så är det synsättet att majoritetsvärlden måste vara fattig för att vi i västvärlden ska kunna bevara vår livsstil, och han markerade tydligt i Globen att Europa har tagit emot pinsamt få flyktingar och att de som kommit till Sverige är varmt välkomna.

Att Rosling, jag och andra vill se kraftigt ökade humanitära satsningar till flyktingläger är inte samma sak som att vi sympatiserar med SD, särskilt inte när SD bara vill ta från utvecklingsbiståndet för sådana satsningar.

Avslutningsvis noterar jag att Kronlid inte med ett ord nämner de remitteringar invandrare sänder till sina släktingar i bland annat flyktingområden, och det är inte förvånande eftersom detta fenomen fullständigt smular sönder SD:s inbillade motsättning mellan invandring och bistånd.

Invandrare skickar miljarder kronor i ”dolt” bistånd varje år, varför en stor invandring leder till ett stort informellt biståndsgivande.

Att SD vill stoppa invandringen, avskaffa enprocentsmålet och säkerställa en ojämlik värld visar att de fattiga på det stora hela skadas av deras politik, de gynnas inte av den.

Micael Grenholm

---

Uppdatering 2022: SD säger nu att de vill halvera biståndet och lägga pengarna på svenskar istället. Hur Kronlid än vrider och vänder på siffrorna framstår det nu i öppen dager att de varken vill hjälpa utsatta människor i ”närområdet” eller här som flyktingar – de vill inte hjälpa dem alls.