Kristen tro och fri invandring – svar till Olof Edsinger

Författaren och debattören Olof Edsinger har skrivit ett långt blogginlägg på Världen idags opinionsblogg där han kritiserar min syn på migration. Då Edsinger vad jag förstår fortfarande inte har läst Jesus var också flykting är det en Världen idag-intervju med mig han utgår ifrån. Tyvärr använder han — liksom de flesta andra som kritiserat oss i den här debatten — väldigt många argumentationsfel, som förstås kan verka effektiva på ett emotionellt plan men som vid närmare granskning inte gör någonting för att refusera den tes som jag driver i boken såväl som i intervjun.

Att behandla invandrare och infödda på samma sätt

Edsinger börjar med att kritisera mig för att jag tycker att invandrare ska betraktas som infödda och att invandrare och infödda därmed ska behandlas på samma sätt. Edsinger menar att en sådan likabehandling är sann ”på ett plan” i och med att diskriminering och rasism är fel, men ägnar sedan nästan hälften av sitt inlägg till att försöka refusera denna princip på ett socioekonomiskt plan genom att ange tre (rätt så likartade) skäl:

1. det gör den svenska välfärdsstaten omöjlig och att försöka avskaffa eller ändra den är närmast diktatoriskt tänkande som strider mot befolkningens vilja;
2. vi kan inte beskatta rika individer och banker mer än i nuläget till att betala för invandrares välfärd;
3. och vi ska inte försöka öka finansieringen av välfärdsstaten genom att bestraffa vinstdrivande verksamhet.

Här debatterar dock Edsinger inte först och främst mot mig utan mot Gud! Skälet jag anger för varför det är moraliskt förkastligt att behandla invandrare och infödda olika är ju att Bibeln förbjuder det (3 Mos 19:33-34). Denna grundläggande etiska princip bekräftas i Jesu gyllene regel som givetvis har implikationen att både invandrare och infödda ska behandlas såsom man själv vill bli behandlad (Matt 7:12). Edsingers påstående om att den bibliska likabehandlingen inte gäller på ett socioekonomiskt plan behöver exegetiskt stöd, något han inte ger. Vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom Bibeln tydligt säger motsatsen.

Som jag och Stefan Swärd beskriver i djupare detalj i boken behandlades invandrare i det gammaltestamentliga Israel som infödda även ekonomiskt, och gavs särskilda förmåner såsom tionde och rätt att plocka ax från åkrarna då de infödda som de oftast behandlades som var de utsatta änkorna och faderlösa samt leviterna. Invandrare gavs inte sämre eller mindre ekonomiska förmåner, och ingenstans i det bibliska materialet finns uppmaningar att begränsa invandringen eller barrikadera gränserna, utan folk kom och gick som de ville.

Detta gör att Edsinger tre skäl egentligen är tre skäl till att Bibeln har fel, alternativt till att strunta i vad den säger. Men det refuserar inte min poäng i artikeln, att med en biblisk moral kan vi inte göra skillnad på infödda och invandrare, vilket gör att både parallella välfärdssystem där invandrare har det sämre samt tvångsutvisningar av invandrare men aldrig infödda, är moraliskt förkastligt enligt Bibeln. Om Edsinger bestrider detta behövs som sagt ett exegetiskt argument. Även om han skulle ha rätt i att detta är omöjligt att försätta i politisk praktik så förändrar det inte att en biblisk likabehandling är moraliskt gott och det vi ska sträva efter och bedöma människors såväl som staters behandling av invandrare utifrån.

På samma sätt kan vi inte deklarera att budet om att älska vår nästa inte gäller ”på vissa plan” för att det skulle vara svårt eller omöjligt att älska ISIS, judar och Sverigedemokrater. Även om våra ”tre skäl” skulle vara sanna refuserar det på intet sätt det bibliska budet och dess moraliska giltighet.

Kapacitet och Edsingers ”dilemma”

Edsingers tre skäl är i grund och botten det kapacitetsmässiga argumentet mot invandring som för sex år sedan enbart drevs av Sverigedemokraterna men som blivit allt vanligare i samhällsdebatten och nu alltså drivs av kristna. Den grundläggande tanken är att immigration är en nettokostnad och att Sverige inte har kapacitet att ta den kostnaden. Många SD:are formulerar det som att Sverige är ett fattigt land som saknar resurser, men Edsinger är klokare än så — han är medveten om att Sverige är ett av världens absolut rikaste länder. Istället utmålar han ett dilemma: invandringen kan enbart finansieras genom ökade skatter eller genom att minska välfärdens omfång (vilket Edsinger likställer med att ”avskaffa” välfärdsstaten), men ökade skatter hämmar företagande och tillväxt samt är svårt att ta från de rika, medan en nedmontering av välfärdsstaten skulle mötas av ”ett rungande ’nej’” från befolkningen och är därmed utopiskt och diktatoriskt. Faktum är att Edsinger menar att båda dessa strategier luktar kommunism och diktatur, och därmed inte är särskilt kristna. Följaktligen är det enda kristna alternativ som kvarstår att bevara välfärdsstaten för tid och evighet genom att inte ta emot så många invandrare.

Det är en förbluffande slutsats som jag snart kommer tillbaka till, men låt mig först problematisera grundpremissen. I kapitel 14 i Jesus var också flykting diskuterar Stefan invandringens förtjänster och kostnader och visar varför det mesta tyder på att invandring är en makroekonomisk förtjänst på lång sikt. De som utmålar invandring som en kostnad gör i stort sett alltid misstaget att titta på det för kortsiktigt. De flyktingar som kommit nu exempelvis har bara varit här ett par år, men för att på allvar jämföras med infödda behöver man ta hela deras livstid i beaktning. Vilket förstås är svårt, men när vi ser på tidigare generationer av invandrare — både flyktingar och andra — har det i de flesta samhällen i de flesta tider varit en vinst, eftersom det är vad befolkningsökning generellt leder till. När det inte har varit det har kostnaden inte uppgått till mer än någon procent av BNP och främst berott på inrikespolitiska orsaker såsom en diskriminerande arbetsmarknaden, enligt den bästa internationella forskning som finns på ämnet (exempelvis Hattons och Williamsons standardverk Global Migration and the World Economy som vi hänvisar till i boken).

Grundpremissen att invandringen skulle ruinera välfärden stämmer alltså inte enligt den bästa forskningen på området. Men något som jag betonar i boken är att även om detta mot förmodan skulle stämma och flyktinginvandring är ett konstant minustecken nationalekonomiskt, så gäller det förstås alla länder och inte bara Sverige. Edsingers slutsats ”Om fler ska dela på kakan utan att samtidigt vara med och bidra till den, kommer kakan obönhörligt att minska” är universell. Och grejen med att inte ta emot invandrare är att de ofrånkomligen då hamnar i något annat land, de hamnar inte på månen. Nå, den nuvarande situationen är att 86 % av alla flyktingar hamnar i fattiga utvecklingsländer som i egenskap av att vara fattiga utvecklingsländer har mindre och sämre kapacitet att hjälpa flyktingar än vad rika industrialiserade länder har. Som ett resultat av detta måste UNHCR och andra biståndsorganisationer gå in för att flyktingarna ens ska överleva, något som inte behöver ske i Sveriges fall eftersom vi är rika och har mycket kapacitet.

Ett vanligt motargument mot detta är att utvecklingsländer inte har en välfärdsstat, och därmed gör det inget att de tar emot massa flyktingar medan Sverige måste begränsa invandringen för att ha kvar välfärdsstaten. Men anledningen till att fattiga länder inte har lika utvecklad välfärd som rika är sällan att de inte vill det utan att de inte kan i egenskap av att de är fattiga. De allra flesta länder idag har en offentlig sektor som står för gemensamma utgifter såsom skola, sjukvård och försvar. Edsingers ”dilemma” om att det inte går att finansiera välfärd för flyktingar gäller likaväl i de länderna, den är ju universell. Därmed kan inte migration någonstans rättfärdiggöras enligt Edsingers sätt att argumentera, men eftersom migranter ändå måste befinna sig någonstans (så länge vi inte vill typ avrätta dem) så är det ofrånkomligen bäst att riktigt rika länder såsom Sverige tar det största ansvaret även om man köper Edsingers argument.

Faktum är att Edsingers ”dilemma” kan appliceras på alla offentliga kostnader, inklusive bistånd. Senare i texten anför han det klassiska sverigedemokratiska argumentet om att ”hjälp på plats” är bättre än asyl. Jag återkommer till varför det inte stämmer, men låt oss för argumentets skull säga att det är sant. So what? Hur i hela världen ska vi öka biståndet? Vi kan ju enligt Edsingers resonemang inte öka skatten för att ge mer bistånd, inte heller kan vi ta pengar från andra sektorer för det är att nedmontera välfärdsstaten och det skulle folk protestera emot.

Samma sak gäller alla andra satsningar det offentliga skulle vilja göra — ökat stöd till järnvägen, mer pengar till vården, ökat stöd till trossamfund — så länge satsningen inte är blygsam så är den enligt Edsingers resonemang omöjlig. Det Edsinger gör är att han låser den nuvarande svenska välfärdsstaten i ett status quo som är omöjligt att ta sig ifrån, både att krympa den och att få den att växa genom att öka skatterna likställs med ”kommunism och diktatorsfasoner”. Och eftersom denna princip är universell gäller det alla länder oavsett hur deras välfärd ser ut. Jamaica kan inte ta emot flyktingar utan att ägna sig åt kommunism och diktatorsfasoner. Polen kan inte ta emot flyktingar utan att ägna sig åt kommunism och diktatorsfasoner. Edsingers migrationspolitiska etik går i praktiken ut på att cementera världen såsom den ser ut just nu och förvägra flyktingar tillgång till välfärdsstater. Utan ett enda bibliskt argument på sin sida. Jag ser varken hur det skulle vara kristet eller realistiskt.

Demokrati och folkvilja

Som jag påpekade i debatten jag hade med Staffan Werme och Julia Kronlid använde de båda ett argumentationsfel som kallas argumentum ad populum, vilket går ut på att försöka refusera en tes genom att hänvisa till hur impopulär den är. Edsinger tangerar gentemot det när han hävdar att befolkningen skulle ge ett rungande nej på förslaget att nedmontera välfärden för att kunna rädda fler flyktingar. Även om det är sant säger det inte emot min tes att med en biblisk moral ska vi inte behandla invandrare och infödda olika eller motsätta oss migration från krisdrabbade, fattiga länder till rika, trygga länder. Tesens sanning står fast så länge den inte refuseras, det spelar ingen roll om folk gillar det eller inte.

Edsingers främsta poäng med att hänvisa till folkviljan är dock att vi inte ska köra över vad folk vill utan respektera demokratin, och det håller jag givetvis med honom om. Demokrati är viktigt, och för att demokratin ska fungera behövs även en åsiktsfrihet som ger profetiska röster rätt att kritisera när majoriteten har omoraliska åskådningar. Folkviljan är ju inte statisk, allra minst i den här frågan. För bara några år sedan ville en majoritet att Sverige ska ta emot många flyktingar, vilket speglades hos partierna. Ja, för bara ett år sedan under #refugeeswelcome-kampanjen var en majoritet för att ta emot flyktingar. Nu har främlingsfientliga åsikter ett starkt fäste i Sverige, men som opinionsbildare och evangelister hoppas jag och Stefan att det kan förändras. Vi kan alltså komma till en punkt där en majoritet är villig att göra uppoffringar i den egna välfärden om det är det som krävs för att lindra flyktingars nöd och rädda deras liv. Det är inte på något sätt omöjligt.

Men även om vi aldrig kommer till den punkten så är det inget argument för att ändra på vår moraliska uppfattning så länge den är biblisk. Olof Edsinger är själv van vid att argumentera för impopulära åsikter, såsom att abort är fel. Det är uppenbarligen en åsikt som möts av ”ett rungande ’nej’” från folkviljan, och vi kanske aldrig kommer till tidpunkten där en majoritet exempelvis anser att man kan inskränka aborträtten för dem som vill abortera bort ett barn med Downs syndrom. Innebär det att vi som kristna ska anpassa vår moraliska uppfattning efter folkviljan, att det skulle vara diktatorsfasoner att hävda att det är omoraliskt att abortera ett barn enbart för att det har en funktionsnedsättning? Naturligtvis inte! Så varför skulle det gälla migration?

Edsingers sätt att resonera kring migration har skrämmande implikationer om vi beaktar flyktingsituationen under 1930- och 40-talets Europa. Många länder, inklusive USA och Sverige, vägrade ta emot särskilt många judiska flyktingar från Nazityskland, och detta var beslut som var grundade i folkviljan. En amerikansk gallup visade att majoriteten av USA:s befolkning inte ville ta emot judiska flyktingar av ekonomiska skäl, man ville bevara den amerikanska ekonomin intakt. Samma resonemang fördes i den svenska debatten, som Stefan skriver om i kapitel 4 i Jesus var också flykting.

Jag ser inte hur vi med Edsingers sätt att resonera skulle kunna utmåla detta som något omoraliskt. För att återknyta till hans ”dilemma”: USA och Sverige kunde varken ha finansierat flyktingmottagande av förföljda judar genom att öka skatterna eller genom att minska välfärden. Därmed gjorde de inget fel i att förvägra judar asyl. Nå, den slutsatsen tror jag ingen håller med om — konsekvensen av att vi inte tog emot judiska flyktingar i någon större mån förrän vid krigsslutet var ju folkmord! Men det visar hur fel det är att försöka kringgå en moralisk sanning genom att hänvisa till att den är impopulär. De antisemitiska föreställningar som var utbredda i folkviljan då är lyckligtvis inte lika tydliga nu, vilket visar att folkviljan är föränderlig.

Alla har utopiska visioner

Edsinger tycker att jag är idealist som driver en utopisk vision omöjlig att realisera. Det språkbruket är minst sagt problematiskt, något jag diskuterar i kapitel 12 i boken. Först och främst är Bibeln utopisk, den beskriver ett syndfritt Gudsrike och ger oss radikala, altruistiska bud som vi som syndare inte helt och fullt kan följa. Som jag skriver i det kapitlet så kan man inte omkullkasta det moraliskt goda i Bibelns utopiska vision genom att poängtera att det inte är fullt realiserbart här på jorden. Även om det inte kan realiseras fullt ut måste den utopin vara det som vi strävar emot och bedömer samhällen utifrån så länge den är god och sann.

Därtill har alla utopiska visioner. Varje moraliskt omdöme skapar en utopi om en perfekt värld där det moraliskt goda gäller till fullo. Om abort är fel är ett utopiskt samhälle ett där ingen behöver göra abort. Om mord är fel är ett utopiskt samhälle ett där det inte förekommer några mord. Om tvångsutvisningar till krig, förföljelse och fattigdom är fel är ett utopiskt samhälle ett där ingen tvångsutvisas till sådana förhållanden. Jag försvarar det senare, men det är inte samma sak som att hävda att ett sådant samhälle är fullt ut realiserbart och därmed kan inte en sådan invändning sänka det moraliskt sanna i påståendet att tvångsutvisningar till krig, förföljelse och fattigdom är ont från ett bibliskt perspektiv. Däremot kan jag utifrån den övertygelsen hävda att samhällen som tvångsutvisar färre till sådana hemska förhållanden är moraliskt bättre än samhällen som utvisar många. Det blir helt enkelt den måttstock på vilken jag i min profetiskt samhällskritiska tjänst bedömer hur stater handlar, på samma sätt som jag kan säga att ett land där det förekommer få mord är bättre än ett land där det förekommer många mord.

Den sverigedemokratiska samhällsvisionen är ju också utopisk, om ett nationalistiskt folkhem fritt från invandrare som njuter av stor rikedom i isolation från omvärlden. Det är en utopisk vision som kombinerar vänsterns vurm för en stor välfärdsstat med högerns skepsis mot höjda skatter. Och det är denna ideologiska paradox Edsinger verkar ansluta sig till när han i praktiken argumenterar för en fastcementerad välfärdsstat som tillhör en av världens mest socialistiska samtidigt som han argumenterar för att skattehöjningar är dåligt och att vi inte ska försöka nalla från de rika utan spara pengar på att porta invandrare. Edsingers status quo-tänkande verkar handla om att Sverige uppnått en utopisk vision, this is as good as it gets, och alla försök att förändra det både genom minskad välfärd och skattehöjningar är att förstöra den utopiska situationen.

Denna utopi upprätthålls genom tvångsutvisningar, men att dra i nödbromsen och säga åt alla poliser som ägnat sig åt deportationer att göra något moraliskt vettigare som att fånga fortkörare är inte ouppnåeligt, det är fullt realistiskt. Naturligtvis blir det stora konsekvenser, men de konsekvenser som det nuvarande systemet har är ju redan gigantiska och väldigt förödande för mängder med flyktingar.

Edsinger skriver senare i artikeln att det mycket riktigt finns en orättvisa att vi som föds i Sverige har det mycket bättre än dem som föds i Syrien eller Nordkorea. Jag gör en poäng av detta i kapitel 12 i boken: eftersom Bibeln inte säger att vikingaättlingar i Nordens riken ska vara rikare än resten av världens befolkning, finns det ingen anledning för kristna att försöka bevara ett Sverige som är så rikt att resten av världens befolkning aldrig kommer kunna bli så rika. Edsinger drar dock en annan slutsats, han skriver att detta visar varför fri migration är dåligt för att ”även om det skulle gå skulle det i förlängningen rasera den stabilitet som i dag kännetecknar våra västerländska demokratier, eftersom det med nödvändighet skulle exportera dessa ‘problemländers’ konflikter till oss andra. Något som för övrigt redan håller på att ske i stora delar av Europa.”

Detta låter i mina öron verkligen som en naiv, orealistisk utopisk vision. Sveriges välstånd bygger likt alla andra rika länders till väldigt stor del på globaliserad handel och internationellt samarbete. Att då isolera sig från omvärldens problem och konflikter för att skapa någon slags paradisbubbla kommer för det första inte gå – folk tar sig ju hit till och med när det är förbjudet att flyga – och för det andra är det djupt omoraliskt. En värld där rika länder som handlat med och krigat mot utvecklingsländer också tar del av deras instabilitet och konflikter är inte bara mer rättvis än en värld där problemen isoleras till de fattigaste områdena i världen, den är också mer realistisk och mindre utopisk, vilket enligt Edsingers resonemang borde vara något bra.

Fri migration som idé och möjlighet

Edsinger går därefter i närkamp med vad jag i boken kallar för min grundtes: Utifrån biblisk moral och någorlunda korrekt verklighetsuppfattning kan man inte vända sig mot migration från fattiga, krisdrabbade länder till rika, stabila länder. Han påpekar att detta innebär ett försvar för fri migration eller fri invandring, vilket är delvis sant även om jag formulerar tesen som jag gör just för att exkludera migration mellan ett rikt land till ett annat samt ett fattigt land till ett annat. Om en sådan migration ska vara fri är utanför ramen för det vi diskuterar. Det är dock värt att notera att oftast är sådan migration redan fri, det råder exempelvis fri rörlighet inom EU, och från andra rika länder såsom USA och Australien är det väldigt lätt att ta sig till Sverige. Många fattiga länder har också öppna gränser mellan sig. Den migration som oftast regleras är den från fattiga till rika länder, och det är just den jag menar är bibliskt god.

Edsinger påpekar att det är skillnad på fri migration till Sverige och den fria migration som rådde mellan Europa och USA (vilket fick USA:s befolkning att växa femtondubbelt mellan år 1800 och 1900) och den fria migration som rådde på Bibelns tid. Hans argument för detta är att Sverige har en välfärdsstat och att vi inte kan förvänta oss att invandrare börjar odla jorden i Norrlands inland likt många av de invandrare som pionjärt gav sig ut på prärien för att klara sig själva.

Men detta är enbart ett argument för att om fri migration införs så behövs god sysselsättning och integration, att USA klarade av fri invandring har inget med att det var just jordbruk som de flesta ägnade sig åt! Amerikas storstäder byggdes av invandrare de med, hundra procent av befolkningen var inte cowboys. USA är ett fascinerande exempel på hur invandrare — många av dem politiska flyktingar — med olika språk och kulturer tillsammans kan bygga ett land, inte utan många problem och övergrepp på urinvånare och afrikaner givetvis, men det är ändock ett starkt motargument mot de nationalistiska övertygelserna om att invandringstäta, mångkulturella samhällen leder till ekonomisk kollaps.

Därefter anger Edsinger tre mer specifika skäl till min grundtes skulle vara felaktig:

1. fri invandring är inte möjligt för systemet skulle klappa ihop om alla miljontals flyktingar skulle ta sig hit;
2. när andra europeiska länder inte tar emot särskilt många flyktingar blir det för stor ekonomisk och integrationsmässig press på Sverige;
3. det är bättre och billigare att hjälpa på plats genom FN-organisationer i flyktingläger än att ta emot flyktingar.

Ni kan säkert gissa er till vad jag kommer konstatera nu. Inget av dessa argument refuserar tesen. Inget av dessa argument visar varför man utifrån en biblisk moral och en korrekt verklighetsuppfattning kan motsätta sig migration från fattiga, krisdrabbade länder till rika, trygga länder. Edsinger försöker sig inte ens på att bemöta min syn på den bibliska moralen, vilket som sagt inte är konstigt eftersom den är väldigt solid. Enligt Bibelns syn på migration, ekonomi och etik är det omoraliskt av rika länder att utvisa människor till fattiga, krisdrabbade länder.

Visar då inte Edsinger att jag har en felaktig verklighetsuppfattning? Ni som läst Jesus var också flykting vet att jag med det inte menar något krångligare än att identifiera vilka länder som är rika och trygga samt vilka som är fattiga och krisdrabbade. Det jag möter hos invandringskritiska kristna är att de antingen argumenterar mot den bibliska moralen, eller att de argumenterar för att Sverige är ett fattigt land som saknar kapacitet att ta emot flyktingar. Till viss mån går Edsingers två första skäl ut på att försöka försvara det senare, men i grund och botten refuserar inte ens de tesen eftersom det då fortfarande är bibliskt omoraliskt att rika länder utvisar människor till misär och fattigdom, man har bara visat att Sverige trots allt inte är ett rikt land. Men en snabb titt på Världsbankens lista över länder med högst BNP per capita eller Credit Suisses Global Wealth Report visar att det helt enkelt inte stämmer.

I synnerhet skäl nummer 2 är väldigt svagt eftersom det lidande som tvångsutvisningar till fattiga, farliga länder innebär är ständigt värre än att integrationen och ekonomin i Sverige blir svårhanterlig. Naturligtvis ska vi be och arbeta för att andra rika länder tar emot flyktingar — samma bibliska plikt gäller dem som för Sverige — men realpolitiskt har ju Sveriges nya främlingsfientliga politik inte gjort att fler av dem har öppnat gränserna utan tvärtom har de också stängt sig. Det är med andra ord inte realistiskt att tänka sig att vår egoism skulle katalysera andras altruism.

Det första skälet står i ett intressant konfliktförhållande till Edsingers tidigare vurm för att respektera folkviljan och inte tvinga människor till saker de inte vill. Här slår han ett slag för tvångsutvisningar — vilket är vad ”reglerad invandring” i praktiken är baserad på — och att behandla flyktingar på ett sätt som de inte vill på grund av en överordnad idé om en välfärdsstat. Med andra ord försvarar han välfärdsstaten för att den är i enlighet med folkviljan, men han blundar för flyktingarnas vilja. Han kritiserar tvång när det gäller att finansiera välfärden med höjda skatter (vilket borde göra att han förkastar välfärdsstaten överhuvudtaget eftersom den alltid finansieras med skatter, oavsett om de höjs eller står kvar på samma nivå), men hela hans resonemang är ju ett försvar av tvång eftersom den begränsade invandringen upprätthålls med tvång och i flera fall våld.

Inom politisk filosofi är idén om fri migration ingen socialistisk idé — det är en liberal idé. Tanken är att liksom marknaden gynnas av fri handel och politiken gynnas av medborgerliga friheter gynnas mänskligheten av fri rörlighet. Det är därför Liberala Ungdomsförbundet, Miljöpartiet och ett kort tag Centerpartiet drivit frågan, de är en del av den liberala traditionen. Så att kritisera tvång som Edsinger har gjort slår tillbaka på honom själv — om det är okristligt att tvinga människor till saker så ska vi förstås inte hylla tvångsutvisningar. Men oberoende av politiska ideologier så skulle jag säga att idén om fri migration har starkt stöd i Bibeln, eftersom Bibeln aldrig uppmanar till deportationer och tvångsförflyttningar utan tvärtom tydliggör att invandraren ska behandlas som infödd från dag ett.

Och var finns de empiriska bevisen för att fri migration leder till kollaps? De länder som historiskt fritt har tagit emot invandrare har det gått bara bra för. Den fria migration som råder inom i stort sett alla länder gör inte att de områden som människor migrerar till — oftast storstäder — kollapsar, utan tvärtom gynnas de ekonomiskt av migrationen. Den fria rörligheten inom EU gör inte att de rikare och populärare länderna kollapsar. Men om situationen trots allt skulle bli sämre i Sverige på grund av den fria migrationen så kommer det bara göra Sverige mindre populärt att flytta till. Den fria migrationen är helt enkelt självreglerande.

Min tes gäller ju enbart så länge Sverige är just ett rikt och tryggt land. Att fattiga och krisdrabbade länder behöver ta emot flyktingar medan rika och trygga länder struntar i det är just det problem jag kritiserar. Därav följer givetvis att om Sverige blir ett fattigt och/eller krisdrabbat land — ett scenario vi har väldigt långt till med tanke på vår stora rikedom — så har landet inte samma skyldighet att hjälpa flyktingar helt enkelt för att kapacitet saknas. Men att Sverige i sitt nuvarande rika och fredliga stadium vägrar ta emot flyktingar vilket får till konsekvens att fattiga och krisdrabbade länder inte avlastas på grund av att Sverige inte vill riskera att bli fattigt och krisdrabbat, är etiskt självmotsägande. Om vi inte vill ta emot flyktingar för att vi riskerar att bli fattiga, varför tolererar vi då att länder som är ännu fattigare än oss tar emot flyktingar? Edsingers argumentation går bara ihop om man utgår från att det är just Sverige som inte får bli fattigt, men en sådan idé har ingenting med Bibeln eller kristendomen att göra eftersom Bibeln och kristna läror inte uttalar sig om Sverige.

Att ställa asyl mot bistånd är kontraproduktivt inte bara för att Bibeln aldrig gör det men av rent samhällsekonomiska skäl. Jag har påpekat detta i min debatt med Julia Kronlid ett flertal gånger: invandrare skickar väldigt mycket pengar till sina släktingar, så kallade remitteringar. Släktingarna sitter ofta i flyktingläger, och många får sin främsta försörjning därifrån. Detta ”dolda” bistånd uppgår globalt till en tre gånger så stor summa som allt ODA, officiellt bistånd från stater. En studie från Global Utmaning visade för några år sedan att många irakiska flyktingar under kriget fick sin inkomst främst från remitteringar från släktingar i väst.

Detta är den främsta orsaken till att det inte går att tala om att finansiera bistånd genom att skära ner på invandringen. Eftersom invandrare ger mycket mer bistånd än vad infödda svenskar gör genom skattesedeln minskar det reella biståndet till flyktingläger radikalt om invandringen minskas. Om man vill öka biståndet till flyktingar är flyktinginvandring det absolut sista man ska ta ifrån.

Men har ni tänkt på att förslag sällan lämnas på andra sektorer att ta från än just invandringen när man vill öka biståndet? Det är få som argumenterar för att vi ska stänga ner några sjukhus eller skolor i Skåne eller Västerbotten för att öka biståndet till flyktingläger, även om samma skillnad i köpkraft som Edsinger hyllar när han väger asyl och bistånd mot varandra finns där. Så normalt sett sätter vi inte viktiga utposter mot varandra, men Edsinger verkar inte prioritera asyl lika mycket som allt annat.

Edsinger och SD

Intervjun i Världen idag gjordes inte enbart med mig utan även med Martin Kroon, som även tidigare har engagerat sig i debatten om en kristen syn på migration och som om och om igen försvarat Sverigedemokraterna. Så även här, han säger: ”Sverigedemokraternas partiprogram av i dag och den praktiska politik de driver är på det hela taget förenliga med kristen tro”. Kroon försvarar också den främlingsfientliga politik som nu har drivits igenom av regeringen, som splittrar familjer och som närmast omöjliggör för flyktingar att ta sig till Sverige, genom att hävda att den är ”nödvändig” och att vi ”tvingar andra länder att ta större ansvar” (vilket ju inte stämmer om det är EU-länder han syftar på, det är fattiga utvecklingsländer som får än större ansvar).

Det jag tycker är väldigt sorgligt med Edsingers långa blogginlägg är att det är mina uttalanden han reagerar på och inte Kroons, Kroon nämns bara i förbifarten i positiva ordalag som någon Edsinger håller med. Nu är förvisso blogginlägget som sagt långt, och jag tänkte först att Edsinger kanske återkommer med en kritik av Kroon också, men efter en konversation på Facebook har jag förstått det som att det inte verkar vara hans intention. Där fick jag också reda på att han inte vill skriva om SD för att han inte vill kommentera ett ”enskilt parti”.

Men SD är inte ett parti som alla andra utan en rasistisk organisation, vars retorik och resonemang Edsinger tycks ha inspirerats av väldigt mycket. Möjligtvis är det indirekt, men att vägra diskutera dem när man driver samma tes som dem är i praktiken att ställa sig på deras sida. Edsingers inlägg har hyllats av uttalade sverigedemokrater såsom Daniel Forslund och Annika Björk utan att jag har sett något avståndstagande från hans sida. Timingen för detta blogginlägg är därtill kuslig, riksdagen har precis drivit igenom EU:s hårdaste och mest främlingsfientliga migrationspolitik till SD:s stora förtjusning.

När Jesus kommer tillbaka kommer Han säga till de som bli frälsta att de tog emot främlingen, medan de som blir dömda kännetecknades av att de inte gjorde det (Matt 25:35, 43). Att stå på den fria migrationens sida, oavsett om den blir verklighet eller inte, är det moraliskt riktiga från ett bibliskt perspektiv. Detta har Edsinger inte på något sätt lyckas säga emot. Att ställa sig på murarnas, taggtrådarnas och tvångsutvisningarnas sida är inte något Jesus förväntar sig av oss överhuvudtaget, de allra flesta kan inse att det är något ont. Till och med de främlingsfientliga säger det! Anledningen till att SD-trollen kallar oss flyktingvänner för ”godhetsapostlar” och ”godhetsriddare” är att de inser att vi står på det godas sida.

Jag skulle vilja be Olof att allvarligt tänka om sin position i den här frågan. Låt gå att han inte köper idén om fri migration i nuläget, men den position han tar går emot flyktingmigration på ett principiellt plan och det är otroligt oförenligt med att följa en Herre som själv var flykting och som ger oss tydliga bud att hjälpa flyktingar i Skriften. Och jag vill verkligen inbjuda Olof att läsa Jesus var också flykting som en hjälp för honom att engagera sig i den här debatten. Jag kan bjuda på ett ex om han är intresserad.