Tre problem med att se egendomsgemenskap som en kallelse för vissa

yvonne and mark
Yvonne och Mark, kommunitetsmedlemmar i Jesus Army

En av de vanligaste kommentarerna jag får när jag berättar om min passion för biblisk egendomsgemenskap eller den kommunitet jag numera bor i här i England, är ”Vad spännande, de som är kallade till det tycker jag absolut ska prova på sånt!” eller ”Vad roligt för dig, men jag känner att jag inte skulle klara det”. Egendomsgemenskap beskrivs som en individuell kallelse snarare än, som Sirak argumenterade för häromdagen, ett universellt bud till alla kristna. Det är inte en ovanlig position, även kyrkor och kristna rörelser som själva praktiserar egendomsgemenskap hävdar ofta att det bara är för vissa, såsom Jesus Army (även om de under de tidigaste åren menade att det var för alla).

Mitt intryck är att anledningen till att man når slutsatsen att egendomsgemenskap bara är för vissa är antingen personlig eller pragmatisk snarare än biblisk eller teologisk. Med personlig menar jag att man helt enkelt inte vill eller tror sig klara av egendomsgemenskap, så då bestämmer man sig för att det inte kan vara ett universellt bud utan att egentligen sätta sig in i argument för och mot det. Med pragmatisk menar jag att man inte vill stöta sig med dem som inte vill leva i egendomsgemenskap, något jag skulle säga är den främsta anledningen till att Jesus Army ändrat sin position i frågan.

Självklart anförs bibliska anledningar ibland, men de är oftast väldigt tunna. Det vanligaste argumentet är att Jerusalem skulle vara ensamt om att praktisera egendomsgemenskap, ett argument från tystnaden som har kyrkohistorien mot sig eftersom egendomsgemenskap var välspritt i fornkyrklig tid. Dessutom förutsätter det att den apostoliska församlingen i Jerusalem som av Lukas beskrivs som rätt och slätt fantastisk inte var menad att betraktas som normerande, vilket ärligt talat är en absurd tanke.

Därtill finns det tre stora problem med idén att egendomsgemenskap är en kallelse för bara en utvald grupp kristna som sällan diskuteras eftersom folk når slutsatsen så snabbt. Jag diskuterar dem mer djupgående i videon ovan men skriver även ut dem här i kortfattad form:

1. Det bibliska problemet: Om egendomsgemenskap bara är för vissa, säg 5% av alla kristna, borde inte rimligtvis endast 5% av de kristna i Jerusalem ha levt i egendomsgemenskap? Sänder inte apostlarna och den Helige Ande en tydlig signal om att det är för alla när ”alla troende” (Apg 2:44) praktiserade det i den apostoliska urförsamlingen? Och varför säger Jesus åt alla sina lärjungar att sälja allt i Luk 12:33 samt att ingen kan vara Hans lärjunge utan att avstå från allt i Luk 14:33 om det allt-säljande som inleder egendomsgemenskapen enligt Apg 4:34 bara var för vissa?

2. Det empiriska problemet: Av de kyrkor och kristna rörelser som praktiserar egendomsgemenskap lyckas i princip alla utrota fattigdomen inom sig. Bland Jesus Army, hutteriterna, kloster mm. finns ingen som lider nöd. Detta står i rätt så skarp kontrast med andra kyrkor och kristna rörelser som väldigt ofta är ojämlika och har fattigdom inom sig. Om vi på allvar menar att Gud vill att vi ska hjälpa de fattiga, varför inte välja det effektivaste sättet att göra det på?

3. Det demografiska problemet: Säg som sagt att 5% av alla kristna är kallade till egendomsgemenskap. Säg vidare att linjen mellan dem som är det och dem som inte är det skär igenom alla ekonomiska skikt, så att till exempel 5% av alla fattiga, kristna EU-migranter är kallade till det. Säg att alla som är kallade till det också faktiskt gör det, så att 5% av alla fattiga, kristna EU-migranter får sin fattigdom utrotad. Fantastiskt för dem! Men de andra 95% då? Varför kallade inte Gud dem till egendomsgemenskap så att deras fattigdom också skulle försvinna? Det blir svårt att argumentera för att inte alla fattiga kristna skulle vara kallade till eller åtminstone välkomna in i egendomsgemenskap. Och för att stabilisera egendomsgemenskapen ekonomiskt så att den hamnar på en genomsnittlig levnadsstandard behövs alla rika också.

Jag skulle uppskatta om ni som menar att egendomsgemenskap bara är för vissa kristna skulle adressera dessa tre problem, för jag har som sagt aldrig hört någon göra det. Och fram tills att jag fått något tillfredsställande svar på dem kommer jag vidhålla att egendomsgemenskap är något som alla kristna är kallade till.

7 kommentarer

  1. Micael,
    En stilla undran. Varför får jag intrycket av att du är så intresserad av ”egendom”?

    Gilla

    1. Hej Thomas! Din kommentar är ett ad hominem-argumentationsfel som till stor del placerar mig i en rävsax: antingen ignorerar jag den och öppnar upp för ännu fler grundlösa anklagelser om att jag skulle vara girig, eller så bemöter jag den genom att peka på min egentliga drivkraft för egendomsgemenskap och framstår som skrytsam. Om du har något konstruktivt och sakligt får du gärna dela med dig av det, annars så stänger jag av dig då personangrepp bryter mot våra kommentarsregler.

      Gilla

      1. Tack för ditt svar, Michael.
        Argumentfel eller inte. Frågan är ärligt ställd och är inte menat, varken som personangrepp, eller med ett syfte att du ska hamna i underläge på något sätt.
        Jag bara undrar varför du anser att det är så viktigt med egendom, eller ”egendomsgemenskap” som du kallar det? Helst då om man ser det ur ett kristet perspektiv, som jag nu gör. Att dela med sig och att få ta del, är universellt och mera utvecklat i andra kulturer än i den ”västerländska” och inte alls en utmärkande faktor för den kristna tron. Det är nog också därför Jesus påpekade detta för sina lärljungar, något han inte hade behövt göra för många andra kulturgrupper.

        Så frågan kvarstår, av nyfikenhet, i en stilla undran, varför är det så viktigt med egendom för dig?

        Gilla

        1. Hej Thomas!

          Jag uppfattade din kommentar som att du alluderade att min motivation för att skriva om och be för egendomsgemenskap är att jag vill kontrollera andras egendom. Jag ber om ursäkt om det inte alls var det du anklagade mig för. Om din fråga helt enkelt handlar om varför jag bryr mig om egendomsgemenskap och hur vår efterföljelse till Jesus påverkar vår ekonomi, så är svaret att jag hade en omskakande upplevelse 2007 när jag insåg att en miljard människor lider av extrem fattigdom och att Jesus vill att jag som rik ung man ska sälja allt och ge pengarna till dem. Jag har skrivit mer om det här: https://helapingsten.com/2015/06/09/salj-allt-du-har-och-ge-till-en-fattig/

          Sen förstår jag inte riktigt vad du menar med kulturgrupper, fullständig egendomsgemenskap är rätt så sällsynt i de flesta kulturer och det var det Jesus kallade lärjungarna till.

          Gud välsigne dig!

          Gilla

          1. Tack för ditt svar Micael.
            Ja, man känner en fullständig frustration över att människorna lider och framför allt att de lider helt i onödan, eller rättare sagt att de lider därför andra människor anser att de ska lida. Om den lilla klick som tillskansat sig så gott som alla resurser i världen insåg vilket brott de begår och återlämnar det som INTE tillhör dem, då skulle alla munnar mättas och ingen fattigdom råda. Hela världen är upp och nervänd och vi tillåter att den förblir så.

            Slutligen vill jag bara tillägga att du gör mycket gott, Micael, även om jag inte håller med i alla dina tankegångar.

            Jesu frid.
            Thomas

            Gilla

  2. Hej Micael!

    Om det verkligen är så, att egendomsgemenskap är ett universellt bud som gäller alla, precis som de tio buden. Borde det då inte vara självklart för alla kristna att leva i egendomsgemenskap? Eller är det något som är fel i din teologi? För alla kristna är det ju självklart att inte stjäla, ljuga mörda, osv, men inte när det gäller egendomsgemenskap.

    Är det ett bud som gäller alla, borde det då inte finnas i vårt inre i en övertygelse om att så skall man leva?

    Bb

    Gilla

  3. Micael,
    du adresserar ett problem med många bottnar. Men om vi stannar i varför kristna i senare meillenniet inte ”drivit frågan”, så tror jag att det är av pragmatiska, praktiska samt historiska skäl.

    De pragmatiskt, praktiska skälen tror jag cirklar kring ”hur”. Hur såg en fungerande egendomsgemenskap ut, så när den fungerade? I detalj, alltså. ”De sålde allt” och ”de hade allt gemensamt” är inte synonymt. För en uthållig gemenskap, dvs med tillräckliga tillgångar över all tid, kan det ha varit fel hushållning att sälja bort jord och djur men rätt hushållning att ha dem kvar tillsammans.
    Den typen av funderingar ställer till det, så här långt efter realiteten var synlig.

    De historiska skälen tror jag vi kan finna mycket av i ordet ”kommunitet”. Det tolkas av en majoritet, pga historisk erfarenhet, som en seklusiv (heter det så??) gruppering. Alltså, ett gäng som avskärmar sig från omgivningen och ser till att de har sitt liv på sitt sätt, punkt. Att ändra den tolkningen tar nog både tid och arbete.

    Kopplingen kommunitet-gemenskap inkl egendom (som rent språkligt är indentiskt samma sak) gör det svårare att framföra att församlingen är kallad att vara ett även materiellt.
    Går den att åtgärda på ett mjukt och effektivt sätt?

    Gilla

Vad tänker du?