Vi är alla tiggare. Nakna och fattiga föds vi in i den här världen, och ingenting får vi ta med oss dit vi går.
Jag är nyfödd och skriker och ber desperat andra att ta hand om mig. Mina föräldrar gör det, för att det är djupt nedlagt i människan att vilja fylla andras behov, särskilt barns. Jag föds som tiggare, beroende av andras nåd.
Jag är 19 år gammal och glömmer min plånbok på biblioteket i studentstaden där jag inte hade lärt känna en kotte, förutom mitt ex som jag inte vågade ringa och be om hjälp. Jag knackar på hos en kompis till en kompis som var ungdomspastor i Pingstkyrkan och som bjuder mig på te och lånar mig pengar till nytt tågkort så jag kan ta mig hem och tillbaka dagen därpå när biblioteket är öppet och jag får tillbaka min plånbok. En tiggare, beroende av andras nåd.
Jag är 22 år gammal och ligger på min säng och gråter. Gråter för att han jag höll av mest av allt inte ville ha mig, inte den gången. Vänner tröstar så gott de kan, lyssnar på mitt oändliga ältande, dricker te med mig, går och simmar med mig för att få mig att tänka på något annat, kramar mig, ringer och kollar läget. En vän från Rumänien som tigger på dagarna bor hos oss några dagar, kramar mig, tar hand om min disk och ger av sin kärlek och omsorg. Jag är en tiggare, beroende av andras nåd.
Jag är 23 år gammal och reser med en kompis och vi missar vårt tåg och börjar inse att vi kanske måste sova utanför en centralstation i en av Europas storstäder. Trötta och slitna sätter vi oss på ett café och börjar leta vandrarhem, men blir i stället hembjudna till en fantastisk servitris. Hon är nitton år gammal och bor ensam men tvekar inte en sekund att bjuda hem oss och erbjuda oss hennes dubbelsäng. Jag är en tiggare, beroende av andras nåd.
Jag var 13 år gammal och mötte Jesus, mötte nådens förvandlande kraft och blev förkrossad. Förkrossad över min synd, nöd och nakenhet. Jag insåg att jag var och jag är en tiggare, beroende av Guds nåd.
Vi kan inte förbjuda tiggeri, för vi varken kan eller bör förbjuda något av det mest grundläggande, vackra och fruktansvärda med att vara människa: att vara beroende av varandra.
Vi är alla tiggare. Naken och fattig föds du in i den här världen, och ingenting får du ta med dig dit du går.
Emma Andersson
Hela Pingsten 
Jo, men inte är det väl den formen av ”tiggeri”, att födas o s v, som menas med dagens debatt om social shopping och den fria rörligheten inom EU?
Det du Emma Andersson beskriver är väl ändå något annat även om det har sitt intresse utanför det ämne jag tror att du tänker på?
GillaGilla
Jag försöker synliggöra att vi alla är beroende av varandra på olika sätt, och problematisera att vissa människors bedjande om hjälp och nåd ses som något som ska förbjudas eller försvåras. Eftersom jag har privilegier är det ingen som ifrågasätter när jag behöver hjälp, vilket är ganska kontraintuitivt. Den här texten är en väldigt personlig reflektion över några tillfällen jag känt mig utelämnad och ensam, och mött nåd i de situationerna. De erfarenheterna och vetskapen om att jag själv är beroende av andra människors nåd tror jag håller mitt hjärta något mjukare i mötet med exempelvis tiggande EU-migranter.
GillaGilla
Du har naturligtvis alldeles rätt utifrån det perspektiv du vill anlägga på problemet. Men det är ändå din upplevelse av din egen situation som du för över på ett samhällsproblem med helt andra betingelser.
Du säger ingenting om tidsbegränsningen för vistelse i landet. Du säger ingenting om vad det betyder för kommunernas socialtjänst när allt flera får klart för sig att kommuner ålagts av förvaltningsdomstolar att betala försörjningsstöd även för personer som vistas illegalt i landet genom att inte iaktta tidsbegränsningen för sin vistelse.
”Att hjälpa” är en del i problematiken. Om man bortser från allt som ligger utanför ”att hjälpa” så finns snart ingen hjälpa att få vare sig för givare eller mottagare. Dessvärre – och som vi alla vet – besväras vi av något så oresonligt som realiteter och som opraktiskt nog ligger i strid med idealismen.
GillaGilla
Syftet med texten är att beskriva en personlig erfarenhet och väcka reflektion kring varför vi gör skillnad på egen och andras utsatthet. Texten är politisk i den meningen att dem knyter an till ett samhällsproblem, nämligen problemet med att politiker vill förbjuda (fattiga) människor att be om hjälp. Texten är dock inte politisk i betydelsen sakpolitik, varpå jag inte behandlar frågor om så kallad ”illegal” vistelse i landet (vilket inte är ett brott) eller kommunal socialtjänst. Vet inte hur mycket längre vi kommer i samtalet då vi pratar förbi varandra i olika typer av text. Min längtan är att slå an en klangbotten hos den som mött Jesus och kärleksfulla människor, och som förstått sin egen utsatthet och sitt eget möte med nåden, och utifrån det resonera kring en samhällsfråga. Om texten inte slår an något hos dig så finns det andra, mer sakliga texter att utgå från i ett mera sakligt resonemang kring olika frågor.
GillaGilla
Ånyo inlägg av Hans G där han förfasas över att samhälle
som är välmående faktiskt har en moralisk skyldighet att
hjälpa samhälle och individer som är mindre välmående.
Hans G liknas vid: Zebran är ett randigt djur……..
GillaGilla
Att inte skilja på det allmänna och samhället kan aldrig bli rätt och det alldeles oberoende av vilka värderingar vi pratar om.
GillaGilla
???Tillhör inte det allmänna samhället eller
vice versa!
GillaGilla