Varför ogillar västerländska kristna gatuevangelisation?

Linda Alexandersson är en av mina favoritskribenter på Dagen och hennes senaste krönika om evangelisation är fullständigt klockren. Hon pekar på något som jag flera gånger har betonat här på Hela Pingsten: att den frikyrkliga övertygelsen om att gatuevangelisation är ineffektivt är en lögn. Nyfrälsta nysvenskar som brinner för att förkunna evangeliet offentligt och lyckas med att föra folk till tro har hjälpt henne inse detta:

Vi vet att det inte är någon idé att evangelisera, för i Sverige är det ingen som vill höra talas om Jesus. Och ändå verkar det funka när våra nya vänner evangeliserar. De har med sig nya vänner till kyrkan var och varannan vecka. De ber ständigt sin pastor om fler exemplar av Nya testamentet eftersom de som de fick i förra veckan redan är utdelade. […]

Och just därför är jag så innerligt glad och tacksam att de är här nu. Eftersom de rör om och utmanar våra förutfattade meningar om vad som fungerar och inte. Eftersom vi så klart måste planera in den där evangelisationssatsningen nu, som de redan har anmält sig till. Och köra ytterligare en alphakurs trots att vi redan haft tre i år. Och döpa människor till Kristus så att tårarna rinner ner för våra kinder, för egentligen är det precis det här vi har längtat efter­ hela tiden.

Evangelisationsfobi, en rädsla för eller ovilja att dela med sig av evangeliet i synnerhet till främlingar, är framför allt ett västerländskt fenomen. Victor John som leder en expansiv församlingsrörelse i norra Indien och som EFK samarbetar med sa på förra årets Torpkonferens att kyrkan växer så snabbt därför att folk berättar så mycket om sin tro – i vardagen, ute i byarna, på kampanjer och så vidare. Sydafrika drypte av evangelium; jag kommer aldrig glömma hur en kvinna ställde sig upp på en vanlig bussresa, ledde lovsång och predikade evangeliet framifrån.

Jag kan enbart se två förklaringar till varför europeiska kristna är så blygsamma evangelisationsmässigt: antingen har vi någon gen som gör oss extra obekväma att dela Jesus med främlingar offentligt, eller så har vi skapat en kultur där vi intalar oss att det är jobbigt eller ineffektivt trots att det egentligen inte är det. Jag tror inte så mycket på genteorin. Faktum är att svenska kristna bara för 50 år sedan evangeliserade offentligt i mycket högre grad och evangelister utbildades och anställdes på de flesta håll i frikyrkan.

Men har inte hela kulturen förändrats så att det helt enkelt inte går att evangelisera offentligt idag? Absolut inte, vi som faktiskt går ut för ju folk till tro! Därtill är det ingen annan samhällsaktör som verkar intala sig att folk inte längre lyssnar på offentliga budskap – politikerna kör på med torgmöten och valstugor, företagen täcker det offentliga rummet med reklam och gatuförsäljare. Som Linda Alexandersson påpekar är det helt enkelt en lögn att evangelisation inte funkar effektivt.

Men det är en välspridd lögn. Till och med Jesus Army, som stolt titulerar sig som en radikal kyrka, har slutat evangelisera offentligt. För bara tio år sedan gick alla kommuniteter ut en gång i veckan och man anordnade evangelisationskampanjer. Hundratusentals människor berördes av evangelisationen. Idag sker bara några få sporadiska initiativ utan något stöd från ledarskapet, och knappt någon kommer till tro. Smart.

En kyrka som inte evangeliserar begår inte bara självmord, den lever i synd. Jag gjorde en sketch om detta nyligen där punchlinen är att den enda rimliga anledningen till att inte vilja evangelisera är att man helt enkelt inte bryr sig om huruvida människor blir frälsta eller inte. Och ansvaret på evangelisationskrisen vi har i Sverige faller på det kyrkliga ledarskapet, som lätt hade kunnat göra offentlig evangelisation lika naturligt som söndagsgudstjänster om de bara hade velat.

Det räcker inte att prata om och be för väckelse och hoppas att det kommer automatiskt när vi samlas på en arena. Väckelse är att gå med Jesus ut bland människorna. Så låt oss lära av våra nysvenska syskon och låta dem undervisa oss i evangelisation. Låt oss bli som den apostoliska kyrkan i Jerusalem igen, där alla deltog i offentlig evangelisation varje dag, och där människor som ett resultat av det dagligen kom till tro (Apg 2:46-47).