När livet inte blir som vi har tänkt oss

Efter Sarahs och Micaels celibatinlägg och Andreas inlägg om äktenskapet vill jag komplettera med ytterligare ett perspektiv. Inte för att kritisera, utan för att bredda våra perspektiv på relationer.

Bakgrunden till det här inlägget är att jag i mitt arbete möter kvinnor som varit eller är utsatta för våld i nära relationer. I min yrkesroll ingår det att stödja uppbrottsprocessen, en process som många gånger är livsviktig. Våld i nära relationer och mäns våld mot kvinnor är ett folkhälsoproblem som har kallats en global epidemi och många gånger handlar det om liv eller död för de här kvinnorna, och även för barnen i de fall det finns barn inblandade.

Samtidigt som att det här något jag börjat konfronteras med i min vardag, så tror jag på äktenskapet. Jag tror på livslånga, kärleksfulla relationer där vi älskar, betjänar och underordnar oss varandra. Vi måste kunna ha två eller tre tankar i huvudet samtidigt. Vi behöver tro på äktenskapet och samtidigt stödja människor där relationer har gått sönder.

Ytterligare en aspekt av detta är att vi lever i ett samhälle som ibland uttrycker en ganska skev syn på vad kärlek är. Lyssna exempelvis på låten ”Every Breath You Take” och fundera på vilken bild den ger av en kärleksrelation. På en utbildningsdag med jobbet användes just den låten för att illustrera hur makt och kontroll är grunden i en våldsrelation. Jag tror inte att den låten, eller en hel del annan populärkultur för den delen, speglar en sund romantisk relation. 

Ett annat uttryck som jag tror är skevt och tyvärr ganska vanligt är orden ”du är mitt allt” i en relation. Det är inget vackert om ens partner är ens allt, det är fruktansvärt och det är också något som är ganska vanligt i våldsrelationer. En människa som utsätter sin partner för våld isolerar ofta partnern från andra viktiga relationer, och på grund av den isoleringen kan våldet fortgå. Det är inte sunt om ens partner är ens allt. Svartsjuka är inte heller något särskilt romantiskt eller gulligt, det är något att jobba på.

Kristus måste få vara den som ytterst sätt är vårt allt. I en kärleksrelation behöver vi och jag lära oss vikten av att inte hänga upp hela sitt liv på den andra och att alltid sätta Jesus först. Vi behöver dessutom fler människor, förutom vår partner, som ser oss, som frågar hur det är, som vi vågar släppa nära. Vi behöver alla församlingen. En gemenskap för och av brustna människor, som inser sitt beroende av en kärleksfull Gud. Vi behöver människor i äktenskap som vågar dela livet med fler än sin partner, och vi behöver våga lägga oss i varandras liv.

Under mitt bibelskoleår tillbringade jag och en vän en månad i Catholic Worker Farm i London, en kommunitet som inriktar sig på att hjälpa hemlösa kvinnor och barn. Där mötte vi många kvinnor som flytt, först från sina hemländer och därefter från sina män. Kommuniteten var för många det enda alternativet förutom gatan för dessa kvinnor, och denna kommunitets ursprung var just att människor valt att öppna upp sina liv och sitt hem för att betjäna Jesu minsta.

Som församling får vi inte nöja oss med att träffas på söndagens gudstjänst och sedan leva i par- och familjebubblor resten av veckan. Vi behöver våga släppa in varandra i våra liv. Våga berätta hur våra relationer är och inte jämföra dem, vare sig med varandra eller med bröllopstidningarnas lyckliga bilder. Vi behöver också våga fråga om blåmärken eller andra tecken på fysiskt, psykiskt eller sexuellt våld, när vi misstänker att någon far illa i en relation, och stödja människor att lämna destruktiva relationer. Vi behöver våga lägga oss i varandras liv, eftersom Kristus har kallat oss till att vara en kropp. Min tro är att Jesus identifierar sig med utsatta människor och att vi också är kallade att göra det – men om vi lever alltför långt ifrån varandra i individualistiska parbubblor så kommer vi inte märka när ett av våra syskon i Kristus far illa. Vissa former av utsatthet är svårare att se.

Jag vill återigen betona att jag vill tro att det går att leva i en trogen, livslång parrelation, med Kristi kärlek som förebild. Men mer än vad jag tror på äktenskapet, tror jag på församlingen och den kristna gemenskapen som den plats där brustna människor får gråta ut när livet inte blir som vi har tänkt oss.

När livet inte blir som vi har tänkt oss,
vad gör vi med vår bitterhet och skam?
Om hoppets Gud får bära oss igenom,
kan trots allt något nytt få växa fram.