Tacka Gud för tomheten

Min predikan i Marieborgskyrkan i Västervik från Tacksägelsedagen i söndags skulle egntligen publiceras här i torsdags men jag får skylla på halsfluss och att min levande påminnare glömde bort att påminna mig. Sånt händer. Men här är den iallafall:

 

Hur mkt vatten är det i det här glaset?

En del skulle säga halvfullt, andra halvtomt. Man brukar säga att det är skillnaden mellan positiva och pessimister.

 

Vi lever i en värld som inte är lycklig. I alla fall inte bara lycklig. Om den ens vore till största delen lycklig skulle uttryck som ”ta tillvara på de fina stunderna” och sånt inte myntas.

 

Men ska vi inte tala om tacksamhet idag på tacksägelsedagen?

Jo, såklart. Tacka på. Tacka för skörden, för solen, för den varma hösten, för alla nyfödda barn och för alla världens bästa mammor.

Tacka för det halvfulla glaset.

Själva saken att kalla ett glas för halvfullt och uppmuntra att ta tillvara på de fina stunderna är ett försök att bara se det goda i livet, att försöka låtsas som om vi lever i en lycklig värld där alla har det bra och inget ont händer. Men det gör vi inte. Man talar om fullheten för att glömma tomheten och kan till slut tro att glaset är helt fullt. Och då slutar man se andra människor och sig själv, livets realiteter.

Folk dör hela tiden, människor är sjuka, drabbas av det ena och det andra. För större delen av världens befolkning finns inte mycket att tacka för, finns inte mycket vatten i glaset att försöka glömma bort sin tomhet i.

Så för att vi inte ska leva i förnekelse är att tacka för tomheten också viktigt. För regnet, för de som dör, för mobbarna och de övergivande papporna.

Jag menar inte att vi ska börja se glaset bara som halvtomt, bli pessimister och sprida negativitet omkring oss. Men erkänna tomheten och inse att tomheten faktiskt har ett värde.

Det finns minst fyra anledningar att tacka för tomheten i ens livsglas. Fyra anledningar att kalla glaset för halvtomt. Fyra saker att lära sig så vi kan tacka inte bara för halvfulla glas utan även halvtomma.

 

 

Först:

Vi fick höra om hur hoper av människor kom till Jesus, det verkar ha varit väldigt många sjuka och handikappade på Jesu tid. Alla sökte de sig till Jesus. Varför?

Jo för att Han kunde hela dem. De hade de hört, det litade de på, och de kom för att bli helade.

Det är här tomheten spelar in. Det här halvtomma glaset.

 

För vem skulle Jesu hela om ingen var sjuk?

Inte så att Jesus behöver hela någon. Han har inte behov av att människor ska må dåligt så att han kan framstå i god dager när han helar dem. Sådana idéer har vi för oss ibland men Gud är annorlunda.

Däremot behöver VI att Jesus helar oss. För att vi ska tro och inse vem han är.

Så för att den ger något för Jesus att göra i våra liv, möjlighet för Jesus att beröra oss, kan vi tacka tomheten, mörkret, sjukdomarna, svårigheterna för. Det var det första.

 

Det andra:

För oss som är vana vid kontraster är våra sjukdomar och svårigheter det mörker som behövs för att vi ska kunna se Jesus ljus. Vi har svårt att uppskatta ljuset utan mörkret. Fullheten utan tomheten.

För oss är det nämligen så att om sommaren inte övergår i höst och sen till vinter, om dagarna inte blir kortare och kvällarna kallare, kan vi inte uppskatta julens ljus, inte värma oss vid en brasa eller göra snölyktor. Om natten inte är mörk syns inga stjärnor.

Så för att den hjälper oss se Jesus kan vi tacka för tomheten, mörkret, smärtan, svårigheterna. Det är det andra.

 

För det tredje:

Det finns en annan aspekt av detta med att se.

Det kallas empati. När vi lever i överflöd och är inne i lyckliga perioder, eller om vi lyckas dränka vår sorgsna tomhet i det halvfulla glaset som är våra liv – slutar vi se dom runt omkring oss som inte har mycket i sina glas. Deras glas är inte ens halvtomma utan nästan helt tomma. Antingen har livet tagit det ifrån dem, lämnat dem barskrapade. Eller så har de själva slösat sig själv till utblottning. Eller så är det så att våra glas är nästan fulla för att vi tog från deras.

Särskilt i det sista exemplet, dom vars glas är tomma för att vi skot oss på dem, är vi experter på att förneka tomheten.

Men när vi möter vår egen tomhet, när vi erkänner att våra glas inte är helt fulla utan havtomma, då kan vi också se andras tomma glas. Då kan vår empati växa. Då kan vi inse att vi sitter alla i samma båt och vi hör ihop och för mig att ta från dig är inte rätt. Då kan vi sluta leva på andras bekostnad.

Så för att den ger oss en klarare syn på oss själva och omvärdlen kan vi tacka mörkret, tomheten, svårigheterna för. Det var det tredje.

 

För det fjärde:

Vi tänker ofta inte på att tacka när vi är mitt uppe i svårigheterna.

Stäng era ögon och lyssna på en berättelse:

Det var man i Palestina år 20 efter Kristus. Han är runt 30 år gammal. Alla hans syskon är gifta och fått egna barn men han ligger bara på en säng och är beroende av att hans mor tar hand om honom. För han är född lam. Han har ingen framtid och ingen livsmening. Just nu.

Många gånger har han förbannat Gud och varit arg på livet och velat dö. Men han vet inte vad Gud har bevarat för honom för.

För så en dag, vi hoppar fram tio år i tiden, när mannen är 40, tar hans familj med honom till en viss Jesus från Nazareth som de hört talas mycket om på gatorna. Det är en lång och mödosam resa… De möter Jesus på stranden av Galilesiska sjön. Och den lame mannen kan gå för första gången i sitt liv.

Hade den lame mannen fått träffa Jesus på nära håll om han inte varit handikappad? Hade han varit intresserad av att söka upp Jesus? Kanske, kanske inte. Det vet vi inte, men vad vi vet är att det var just sjukdomen som fick honom och hans familj att söka sig ut på landet, bort från byn och till Jesus.

Så för att den drar oss till att göra något åt våra brister kan vi tomheten, handikappen och svårigheterna för. Det är det fjärde.

 

Tomheten ger oss chans att låta Jesus beröra oss, tomheten hjälper oss att urskilja Jesus klarare, tomheten hjälper oss att se andra och oss själva så som vi verkligen är, och tomheten driver oss att söka Jesu hjälp för det vi då upptäcker.

 

Vare sig glaset är halvfullt eller halvtomt kan vi alltså tacka.

 

Men det känns som om vi bara rör oss på ytan här.

Tillbaka då till glaset. Halvfullt eller halvtomt, egentligen spelar det ingen roll.

Va?! Hon har ju stått och pratat om det en massor nu ju!

Det finns ett populärt uttryck, ett Jesusord, som cirkulerar på internet och folk återberättar med geist.

 

”Empty thyself, I will fill thee. Töm dig, så ska jag fylla dig.”

 

Det har Jesus aldrig sagt. Iaf inte vad vi vet.

Men det skulle han kunna gjort.

För vi kan leva våra liv och låtsas som om glaset är halvfullt, tränga undan all negativitet och ta tillvara på de goda stunderna. Vi kan till och med tacka Gud för våra liv. Ständigt.

Men vi får inte sant liv förrän vi tömmer oss.

 

 

Jesus säger det flera gånger även i Bibeln.

 

Den som säljer allt han har ska få en skatt i himmelen, den som dör från världen ska få födas på nytt, den som lämnar sina släktingar ska få en ny familj, den som lämnar allt tvivel och tror ska få en ström av levande vatten inom sig.

 

Det är tomhet att tacka för minsann!

 

Töm dig och låt Jesus fylla dig!

Vi sitter i tystnad några minuter innan lovsångsbandet fortsätter leda oss i lovsång. Ta gärna denna stund och tacka för allt som är gott i ditt liv: både det du skulle benämna som gott och det som känns förskräckligt. Lämna över det alltihop till Jesus – töm dig på såväl tomhet och fullhet och låt Gud fylla dig!