Skulle du låta fattiga dö för att få bada i parfym?

Som svar till mitt blogginlägg om scenljus och rökmaskiner har prästen David Silverkors skrivit ett relativt långt inlägg om mitt problem med pengar. Jag är hejdlöst trött på att debattera rökmaskiner men David lyfter diskussionen till att handla om Bibelns syn på ekonomi generellt, vilket är ett av mina hjärteämnen och något jag just nu skriver en bok om. Så jag skulle vilja ge några kortfattade svar på hans kritik.

Skatt på jorden och hjärta i himlen?

David börjar med att argumentera för en lära jag kallar inställningsteologi, vars huvudtes är att det inte är ett problem i sig att ha mycket pengar, problemet är om man har en dålig inställning till dem och förlitar sig på pengarna istället för Gud. Som jag förklarar i videoklippet nedan finns det dock ett stort problem med denna lära – den går rakt emot Jesu undervisning i Bergspredikan. Inställningsteologin säger att det är möjligt att ha en skatt på jorden i form av rikedom och samtidigt ha sitt hjärta i Himlen, medan Jesus säger i Matt 6:19-21 att detta är omöjligt då vårt hjärta kommer vara där vår skatt är.

Därtill tar inställningsteologin ingen hänsyn till de fattigas perspektiv. David menar att Jesu uppmaning till den rike mannen att sälja allt han äger beror på att han ”såg den mannens svaghet och uppmanade honom att leva fattigt”. Men förutom att allt-säljande är ett kall till egendomsgemenskap snarare än fattigdom (Apg 2:44-45) så glömmer David att Jesu motivering faktiskt är att mannen ska ”ge till de fattiga”. Och de fattiga behöver hans pengar oavsett hur hans psykologiska inställning till pengar ser ut.

Jag förnekar inte att pengarna försvårar hans Gudsrelation, men idén att det går omkring rika vars pengar inte försvårar deras Gudsrelation finns inte i Nya Testamentet. Jesus säger att ”bedräglig rikedom kväver ordet så att det blir utan frukt” (Matt 13:22) och Paulus att ”de som vill bli rika råkar ut för frestelser och snaror och många oförnuftiga och skadliga begär som störtar människor i fördärv och undergång.” (1 Tim 6:9). ”Bli rika” (ploutein på grekiska) kan översättas med ”vara rika”, och den som inte vill vara rik kommer ju inte heller vara det särskilt länge. När David skriver att Jesu poäng i Luk 12:13-21 är ”att det inte är fel att [den rike mannen] har pengar” hittar han på något som inte alls står i texten, tvärtom varnar Jesus för habegär (v. 15) och enligt den samlade nytestamentliga undervisning förutsätter all personlig rikedom habegär.

Nardusbalsamet revisited

David fortsätter sedan att kritisera min tolkning av kvinnan som häller nardusbalsam på Jesus som jag beskrev kortfattat i rökmaskinsinlägget och som jag förklarat i djupare detalj här. David menar till skillnad från mig att det inte är det faktum att kvinnan smörjer Jesus inför hans begravning som en profetisk handling som gör smörjelsen god, utan det är en god handling i sig själv för att det är en allmosa, likt den som ges av ”änkan vid templet som ger sina två kopparslantar”. Vidare menar han, återigen till skillnad från mig, att handlingen är återupprepbar för att kyrkan är Kristi kropp och därmed kan den smörjas av dyra saker ”utan ekonomisk sans” till Guds ära även idag.

Att gåvan skulle vara en ”allmosa” står inte i texten och det är väldigt lätt att bevisa att det finns en skillnad mellan att ge nödvändigheter till fattiga och onödigheter till någon annan, till och med Gud själv. Föreställ dig att du har hundra människor i din församling som är kraftigt undernärda och som håller på att svälta ihjäl. Föreställ dig också att du sitter på tio miljoner kronor. Istället för att betala för mat och sjukvård köper du en swimmingpool och fyller den med parfym, som du inbjuder församlingsmedlemmarna att bada i medan de en efter en dör en plågsam död. Om det inte finns någon som helst skillnad mellan nödvändig allmosa och lyxig allmosa har du inte på något sätt gjort något fel.

Man kan även byta ut parfympoolen mot ett lyxigt, guldklätt kapell som du spenderar dina tio miljoner på, som du låter församlingsmedlemmarna vara med på gudstjänst i innan de ramlar till marken och krampaktigt avlider. Så kan du på din gudstjänst läsa bibelord som 1 Joh 3:17 och Jak 2:15-16 och låtsas följa dem, fast du uppenbarligen inte gör det. Säg att 99 nu har dött och ett litet barn kippar efter andan. Du hittar en femhundralapp under mattan och funderar en sekund på att rädda barnets liv, men istället köper du lite saffran och häller över guldkorset för att ära Gud samtidigt som stanken från barnets döda kropp stiger som ett väldoftande offer till Herren.

Om du inte tycker att ovanstående reductio ad absurdum-scenario är rimligt tvingas du hålla med mig om att nardusbalsam inte är en allmosa på samma sätt som mat till de fattiga är, och det senare är alltid viktigare. Då kvarstår att anledningen att kvinnans handling är god är precis den Jesus ger – det är en smörjelse inför hans begravning (Mark 14:8), en profetisk handling. Dessa ord förklarar vad orden ”hon har gjort en god handling med mig” (v. 6) beror av, de är inte separerade från varandra. För det går inte att komma runt att om lyxkonsumtion är jämställt med att rädda liv, då är det moraliskt gott att inte rädda liv för att istället köpa lyx.

Davids argument om att kyrkan är Kristi kropp idag är svagt eftersom det Jesus trycker på är att det är just den framtida frånvaron av hans inkarnatoriska kropp som gör att kyrkan ska fokusera på att hjälpa fattiga framöver. Orden ”De fattiga har ni alltid hos er, och ni kan göra gott mot dem när ni vill. Men mig har ni inte alltid.” (v. 7) kan inte inkludera kyrkan som Kristi kropp – för i så fall existerar inte kyrkan! Det är utan tvekan hans inkarnatoriska kropp som lärjungarna där och då kan se och ta på han syftar på när han säger att de inte alltid har honom där. Jag utesluter inte att vi kan lära oss många djupa andliga sanningar från den här texten, men när appliceringen ”hon hällde dyra saker på Jesus så därför kan vi hälla dyra saker på kyrkan/oss själva” explicit förbjuds av texten ska vi förstås inte argumentera för en sådan tolkning.

Matematiska omöjligheter

Avslutningsvis talar David om att jag har en ”statisk” syn på pengar och inte tar hänsyn till att konsumtion även av onödiga produkter kan välsigna de fattiga i produktionsleden och/eller genom att deras länders ekonomier växer vilket bör få oss att ifrågasätta huruvida ”det på lång sikt skulle vara bättre att ge pengar direkt än att köpa varor som är tillverkade där”. Tidigare i texten skriver han även att man kan inte gör en motsättning mellan att köpa in scengrejer och att ge pengar till den som kämpar för sina liv i Aleppo eller Haiti eftersom vi har råd med båda.

Det är dock en matematisk omöjlighet att spendera samma tusenlapp på en lyxprodukt och på Läkare utan gränsers livräddande arbete i katastrofområden. Det förutsätter nämligen att 1=2, vilket i sin tur förutsätter att p=icke-p. Som jag påpekat här delar inte Bibeln en sådan ologisk syn på verkligheten. Om jag har två tusenlappar däremot kan jag förstås lägga en av dem på en lyxprodukt och en av dem på att rädda liv, men tusenlappen som jag spenderade på lyxprodukten kan jag inte hävda ha gått till Läkare utan gränser, utan jag har inte räddat lika mycket liv som jag hade kunnat om jag avstod från att konsumera lyxprodukten. Att köpa lyxprodukter gör mig alltså skyldig till det 5 Mos 15:9 beskriver som synd och 1 Joh 3:17 beskriver som avsaknad av Guds kärlek – att inte hjälpa de fattiga när man kan.

Naturligtvis kan man inte utesluta att fattiga kan gynnas indirekt även av lyxkonsumtion, men som jag påpekat här måste även den störste trickle down-entusiasten tvingas erkänna att lyxproduktion och -konsumtion är ett mycket mer ineffektivt sätt att bekämpa fattigdom på än sektorer och verksamheter som har till syfte att bekämpa fattigdom. Den miljon du lägger på en bil kommer aldrig kunna hjälpa de fattiga lika mycket som en miljon till PMU, därför att biståndsverksamhet är optimiserad för att hjälpa de fattiga och hjälper de fattiga till mycket högre grad än all annan verksamhet av uppenbara anledningar. Till och med pengar spenderade på Fairtrade-produkter hjälper ofta inte lika mycket pga att mellanhänder ofta tar mer än de administrativa kostnader på ca 10% som svenska biståndsorganisationer tenderar att ligga på.

Lägg därtill det faktum att de allra fattigaste står utanför den globaliserade världsekonomin och knappt interagerar med den alls annat än med biståndsinterventioner, och det faktum att det mesta av biståndet inte är humanitärt utan långsiktigt och syftar till att hjälpa bönder, småföretagare och arbetslösa att stärka sina verksamheter och få jobb. Det är uppenbart att bistånd är effektivare på fattigdomsbekämpning än både nardusbalsamindustrin och rökmaskinsindustrin. Att säga att man köper en rolls royce för att hjälpa de fattiga är som att köpa en legobil för att man vill ha en rolls royce, det är en enormt ineffektiv investering om det verkligen var ens syfte. Men vem försöker vi lura egentligen, rika köper inte lyx för att hjälpa fattiga utan för att vältra i girig njutning. Som Jesu bror Jakob så väl uttrycker det i sin uppmaning till alla världens rika:

Lyssna nu, ni som är rika! Gråt och klaga över de olyckor som ska drabba er. Er rikedom är rutten och era kläder är malätna. Ert guld och silver rostar, och rosten ska vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni har samlat skatter under de sista dagarna. Nu ropar den lön ni undanhållit arbetarna som skördat era åkrar, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd på jorden, ni har gött era hjärtan på slaktdagen. Ni har dömt den rättfärdige och dödat honom, och han gjorde inget motstånd mot er.
 (Jak 5:1-6)