Min stora dysfunktionella familj

Den 18:e september 1989, knappt två månader innan Berlinmurens fall, klipper mormor av min navelsträng på Bollnäs BB. Min hetsiga mor hade knappt hunnit skjutsats in med den punkterade rullstolen innan jag bestämde mig för att kravla ut till friheten och välkomna den skrikandes, blodig och som seden hör till: pissa ner sjuksyster.

På de foton jag sett på mig själv som bäbis så är jag slående lik Nien Nunb, en episkt ful Star Wars-karaktär från 80-talet. Hur som helst så skulle jag som tillskott även bli början på en klassiskt ohomogen och spretig västvärldsfamilj. Jag var faderlös från start, då jag, lite kortfattat, var resultatet av ungdomskärlek och språkreseromans i Tyrolen. Under mina första år i Schweiz och Tyskland, (vi flyttade runt en del) så skaffade sig mamma en hetlevrad ateistiskt Kosovo-Alban med muslimsk bakgrund, vilket rimmade lite märkligt, med mammas egen bakgrund från Livets Ords bibelskola (från tiden då den var som mest kontroversiell). Med tre halvsyskon på den sidan av familjen och ytterligare tre halvor på min biologiska pappas sida så sammanfattar jag min egna sub-art som: Sydvästochösttysk-lederhosen-Alban-adhd-livetsord-islam á la Hälsingeskogs-svensk. Till synes lite spretigt men ingenting i skenet av den delen av familjen som jag egentligen tänkte prata om…

Kyrkan.

Ruttnar från insidan

Med ca 2,4 miljarder troende, d.v.s. rent teoretiskt runt var tredje människa du stöter på, så skulle det kunna vara en del av min kristna familj. Eller som vi kallar det på kyrkiska: Kristi kropp. Denna kropp är många gånger fantastisk och jag älskar mångfalden i den. Alla dessa olika uttryckssätt, från mina Eritreanska vänner från den orientaliskt ortodoxa kyrkan där vi lovsjunger Jesus med en stor trumma på magen iförda i helt vita kläder och ringdans, eller som när jag var på ett bönemöte i Indien då vi alla barfota lovsjöng i sann Bollywood-anda ackompanjerade av lerkrukor och tamburiner och nasal sång. Jag tänker på när jag bett med mina Romska vänner när alla går ner på knäna och många ofta börjar gråta och det finns som en form av grundsorg i relationen till Gud, i kontrast till karismatiska väckelsemöten då det kan viftas med flaggor och folk hoppar runt och jublar, eller som de mer konsertliknande tillfällena med rökmaskiner och discoljus i Hillsong-anda. Ja olikheterna är fantastiska och det finns så mycket gott att hämta från detta smörgåsbord av kristen kultur.

Men det finns även ett gäng saker med den som stör mig.

När jag betraktar den från olika vinklar, likt en konstnär som studerar en kroki-modell, så är denna kropp i mina ögon ganska missbildad. Den har en massa sunda och starka delar samtidigt som vissa andra är handikappade eller rent av ruttnar från insidan. För dig som inte är troende och läser denna text så kan snacket om kroppen vara väldigt märkligt, så låt mig först visa varför jag använder mig av detta symbolspråk.

¹² Kroppen är en och har många delar, men trots att kroppens alla delar är många utgör de en kropp. Så är det också med Kristus. ¹³ I en och samme Ande är vi alla döpta för att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria. Och vi har alla fått en och samme Ande utgjuten över oss .
¹⁴ Kroppen består ju inte av en enda kroppsdel utan många. ¹⁵ Om foten sade: ”Jag är inte hand, så jag hör inte till kroppen”, så hör den ändå till kroppen. ¹⁶ Och om örat sade: ”Jag är inte öga, så jag hör inte till kroppen”, så hör det ändå till kroppen. ¹⁷ Om hela kroppen vore öga, var fanns då hörseln? Om allt vore hörsel, var fanns då luktsinnet? ¹⁸ Men nu har Gud satt samman delarna i kroppen, var och en av dem som han ville. ¹⁹ Om alla vore en enda kroppsdel, var vore då kroppen?
²⁰ Men nu är kroppsdelarna många och kroppen ändå en. ²¹ Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte.” ²² Nej, tvärtom är de delar av kroppen som verkar svagast så mycket mer nödvändiga. ²³ Och de delar av kroppen som vi tycker är värda mindre heder klär vi med så mycket större heder, och dem som vi blygs för skyler vi med så mycket större anständighet, ²⁴ något som våra anständigare delar inte behöver.
Men Gud har satt samman kroppen och gett de ringare delarna större heder, ²⁵ för att det inte ska bli splittring i kroppen utan att delarna i stället ska ha samma omsorg om varandra. ²⁶ Om en kroppsdel lider, så lider alla de andra delarna med den. Och om en kroppsdel blir ärad, gläder sig alla de andra delarna med den.
²⁷ Ni är alltså Kristi kropp och var för sig delar av den.

Fösta Korintierbrevet 12:12-27

 

Trump är Guds räddning till USA

Det här är alltså ett stycke ur ett tvåtusen år gammalt brev skrivet av Aposteln Paulus, där han kortfattat säger att det finns många olika människotyper, att det är bra, att vi ska samarbeta och att alla är lika mycket värda. Det är en välkänd bibeltext som de flesta kristna känner igen men tyvärr så är vi alldeles för dåliga på att praktisera den, eller så är det så att att kroppen är motsägelsefull och självutplånande. För hur kan det komma sig att vi inom samma familj, samma tro och samma kropp förgör varandra. Förutom att många kristna som jag känner beter sig som världsliga nättroll och länkar en massa rasistiskt skit på Facebook så hugger vi ner varandra medvetet och omedvetet. Det sistnämnda är förståeligt då omedvetenhet oftast inte är något aktivt val. Som t.ex. att många inte förstår varför det är viktigt att välja rätt produkter när vi handlar mat och kläder m.m., att det i sig antingen skadar eller hjälper någon i en annan del av världen. Men att vissa kristna röstar på SD, tror att Trump är Guds räddning till USA, har bibelord på sina vapen, förföljer och mördar kristna från från andra inriktningar, tuktar sina barn med våld, slår sina fruar, eller trycker ner dem rent psykiskt med hänvisning till att mannen är överhuvudet, struntar i dem fattiga, blundar för orättvisor, skvallrar och talar illa om andra eller bara är likgiltiga och därmed motsatsen till det Jesus sa att vi skulle vara, nämligen Ljus. Listan kan göras mycket längre, och kanske känns vissa av dessa påståenden väldigt främmande och extrema, men dem finns.  Och dem är en del av min familj. Det som gör mig mest arg är att vi har haft två tusen år, TVÅ TUSEN år på oss att lära och tillämpa det Jesus befallde oss att göra. Visst du och jag har inte haft två tusen personliga år på oss att förändras och bli mer lik Jesus men vår kristna kultur har haft det.

 

Usain Bolt på dopingpreparat

Ja menar kolla på de 12 lärjungarna, de var likt Kristi kropp idag, en spretig skara människor. Två av dessa var nog nästan som natt och dag till varandra. Matteus, som hade varit tullindrivare, alltså vänsterprasslat med ockupanterna av Israel, det Romerska riket. Vilket gjorde honom rik men också till en svikare till sitt egna folk. I samma skara fanns Simon, som vissa tror var Selot och därmed stark nationalist, vilket borde ha skapat ganska mycket drama mellan honom och Matteus fram tills dess att de fått förnyade sinnen och andra perspektiv. Eller Petrus som länge trodde att frälsningen/kristendomen bara var till för Judarna tills dess att Paulus läxade upp honom. Dem förändrades, och dessa förändringar lärdes ut när det predikades. Nu har det dock predikats i två tusen år, och många av de problemen som fanns då finns kvar än idag.

Å ena sidan så har vi det fantastiska med nåden, att Gud älskar oss oavsett vart vi hamnar i livet och hur snett vi än må gå, men sen har vi det där med att växa och förvandlas, att faktiskt bli mer lik Jesus och lägga det gamla livet bakom oss.

Kan vi inte bättre? Kan vi inte lära oss av det förgångna, genom att titta tillbaka på historien och förstå att vi inte borde göra si eller så. Tänk om denna kropp, med alla dess kroppsdelar skulle lägga ner all ondska, och istället ta upp kärleken. Tänk hur attraktiv Jesus då skulle bli för alla de som endast har haft kristna som referenspunkt till vem han är. Vi skulle bli som Usain Bolt på dopingpreparat, och som Paulus uttrycker det, springa med segerkransen som aldrig vissnar.

Med detta sagt så vill jag inte avsluta med en cynisk ton, eller få det att låta som att alla kristna, inklusive jag, är kassa. Som jag beskrev tidigare så är Kristi kropp också fantastisk.  Jag vill bara vädra mina tankar om min stora dysfunktionella familj.

Amen.