Gästinlägg av Sara Norén.
Nu är väl ändå köpfesten över?! Som om det inte räckte med black friday, som egentligen börjar redan på torsdag och sedan fortsätter även lördag och söndag. Dessutom ska vi visst ha cyber-måndag. Som fortsätter i julhandel, som säkert slår rekord i år igen. Sedan är det mellandagsrea långt in i januari.
”Köp, köp, köp. Jag hör inget annat” sa Emil i Lönnebergas pappa.
Kan vi ställa oss några frågor? Vad behöver jag, egentligen? Vad är behov och vad är begär? För vad är det jag arbetar dag ut och dag in? För att konsumera mer? När är det tillräckligt? Hur mycket kan jag klara mig utan?
Mycket vill ha mer. Vi är galet rika i det här landet, använder 4,2 jordar. Det är inte ens fysiskt möjligt, ändå gör vi just det. Lever långt över naturtillgångarna.
I fredags kom beskedet att vi kan ha nått ”point of no return” för klimatet. Tillväxten ska ändå öka i all oändlighet. Vi fortsätter snegla på de ännu rikare, lika mycket som vi undviker att se jordens miljontals fattiga. För det skaver. Gud, vad det skaver.
Låt det aldrig sluta kännas obehagligt, låt mig aldrig slå mig till ro så länge det ser ut såhär! Låt tiggarna fortsätta vara profeter vid portarna till mammons tempel, som talar om för oss vad vi egentligen sysslar med. Göder oss, på bekostnad av de fattiga och naturen…
Hela Pingsten 
Sara!
Vad är behov? Jo det är det man behöver för att överleva-
Om jag har fru och två barn, så behöver inte jag en fyrarummare för 11000, det räcker med en tvårummare för 5000. Barnen kan ha sovrumet och min fru och jag kan sova i en bäddsoffa i vardagsrummet.
Bil behöver jag ju inte, jag kan ju förvisso då inte ta det jobb som jag tror är Guds vilja för mig, arbetsplatsen ligger ca 5 mil från där jag bor. Nej så jag får nöja mig med ett jobb som jag inte trivs med och som jag vet inte är Guds vilja, detta för att följa vad jag endast behöver.
Jag försakar villigt allt för att leva och följa behovets lag, allt där utöver försakar jag. Jag är gärna ledsen och depremerad och låter fru och barn gå igenom massor av kval bara för denna ideologies val.
Kanske du fattar vad jag försöker visa!
Gud är god, han unnar sina tjänare gott och han ger dem vad deras hjärtan begär.
Bb
GillaGilla
Hej Sara,
”Men detta ska du veta, att i de sista dagarna ska det komma svåra tider. För människorna ska då bara tänka på sig själva, vara penningkära, ….”
Fortsättningen på Paulus profetiska tal till sin lärjunge Timoteus finner man i 2 Tim 3.
När man möter en tiggare är det lätt att tänka att hon/han sitter där pga andras självupptagenhet och penningkärlek alternativt att hon/han sitter där som en konsekvens av sin egen självupptagenhet/penningkärlek. Det är nästan omöjligt att veta och jag kan inte ta reda på det utan brukar tänka att hon/han behöver oavsett anledningen till att hon/han sitter där mat, dryck och uppmuntran.
Nog profeterade Paulus rätt? Vi som tror på Bibeln tror ju på allt i den och visst kan vi se att Bibeln stämmer.
GillaGillad av 1 person
Ett problem som nu börjar uppstå pga amoteringskrav är att många hushåll slutar att konsumera och istället sparar.
Om alla gör så skjuts vårt lands ekonomi i sank!
Man borde tycka att sparande och satsning på att bli skuldfri är något bra, men i o m att vårt lands välfärd baseras på folkets konsumtion, så är detta inget bra. Det är bättre att uppmuntra till mer konsumtion, det ger mer till statskassan och välfärden blir bättre.
Bb
GillaGilla
Har inget övers för kollektiv, egendomsgemenskap eller ekonomisk utjämning. Det handlar inte om förakt för de fattiga utan om arbetarens rätt att själv bestämma över sin egendom – hjälpa sin näste eller använda den för egen del. Själv är jag människoskygg och reserverad mot alla utom min egen familj och vänner – jag hatar dem inte – och till skillnad från seden i judendom och tidig kristendom som poängterade gästfrihet så vill jag helst känna den person jag bjuder in på fika eller mat. Jag tycker inte illa om eller föraktar inte någon, men jag litaar defenitivt inte på okända människor.
Trots att jag tror på Jesus reser sig mina nackhår i avsky mot skyldigheten att vara tjänare åt nästan. Inte mot att hjälpa/älska utan mot skyldigheten. Genorositet/barmhärtighet är gott så länge den utövas frivillig men tvånget att tjäna medmänniskan är inget annat än slaveri. Omskrivningarna plikt och skyldighet är bara andra ord för slaveri. All form av tvång och slaveri måste bekämpas.
Alla människor har rätt att leva fria som de önskar med vilka värderingar de än önskar ha så länge de inte skadar sina medmänniskor, försöker påtvinga dem sina värderingar med våld eller hot och följer de lagar som finns till för att skydda människors rätt till liv och frihet. Alla har rätt att få del av de mänskliga fri- och rättigheterna, som åsiktsfrihet, yttrande-och tryckfrihet, religionsfrihet.
Varje människa äger sina tillgångar – om de förtjänats ärligt – och sin tidsanvändning och får använda dem efter behag så länge de inte använder dem till synd eller till att göra ont. Ingen annan har rätt att göra anspråk på eller kräva det vi arbetat/fått i pension för eller fått som gåva av någon annan. Tankesättet att vi begår stöld eller mord om vi inte ger bort våra tillgångar till de fattiga är absurd – de har ingen äganderätt till det och kan inte hävda att de välbärgade har skyldigheter mot dem – då menar man att de som har det gott är skyldiga att vara slavar åt de som lider nöd. Det är lika fel att förtrycka de fattiga genom att plundra dem på det lilla de väl äger som att tvinga de rika att ge bort sin egendom som de arbetat för/tillskannat sig ärligt. ”Det är den som brukar jorden som äger den”. Bonden äger ensam den gröda han bärgar, gruvarbetaren ensam guldet han bryter, företagaren vinsten företaget gör – varje krona är deras om de förtjänat dem med ärliga medel. De bestämmer ensamma vad som skall göras med dem – om de skall brukas för uppehället, användas till rekreation, av barmhärtighet avhjälpa behövande medmänniskor nöd, har till och med rätt att kastas bort. Att dela med sig av sin egendom måste ske frivilligt, annars är det inte annat än slaveri. Fattigdomshjälp – som inte bör ske av annat skäl än barmhärtighet mot de arma och aldrig bör vara någon skyldighet – bör ske genom att alla medborgare hjälper till med en liten slant. Sker också bäst genom att köpa vår medmänniskas tjänster och varor. Så länge vi vill ha saker och köper det kommer det finnas jobb för de som säljer det, om vi slutar handla försvinner jobben och de blir utan inkomst – vilket leder till att de själva blir fattiga.
Alla människor har sitt värde som enskilda människor och inte som en del av en grupp. Individen är en egen person med eget ansvar för sitt liv, sin lycka och sin framtid. Om någon vill leva i gemenskap så låt den göra det, men om någon vill leva helt själv fokuserad på sina egna projekt och inte värdesätter gemenskap med andra människor särskilt högt så måste han också ha rätt till det.
Livet på jorden har ett egenvärde och syfte och måste levas för sin egen skull. Evigheten bör vi ta ställning för men man får inte ge det större värde än den nuvarande livet. Det finns inget som kan vara viktigare än nuet och det liv som finns nu. Sann lycka får man genom upplevelser – inte genom relationer eller pengar – även om relationer kan leda till bra upplevelser eller du kan köpa dem för penningar.
Alturismen skyldigheten att tjäna vår medmänniska är inget annat än slaveri. Om någon tjänar sin näste måste det ske frivilligt. Erkänner till fullo att jag avskyr alturismen med hela min varelse för dess tvång då den säger att man är skyldig att tjäna andra. Egoism där man sätter sig själv först och därigenom aktivt skadar sina medmänniskor är självklart av ondo, men betraktar tvånget (skyldigheten att tjäna sin näste, osjälviskhet) som ännu ondare – Om vi var tvungna att välja mellan en tillvaro som var rättvis men styrdes av tvång och en tillvaro som var orättvis men baserades på frihet så är mitt val iallafall klart – inget kan rättfärdiga tvång eller slaveri, inte ens rättvisa och barmhärtighet. Vet inte heller hur det ska gå till i praktiken då jag är en som mest håller mig för mig själv och skyr sociala sammanhang i stort.
Kommunismens ide att skapa ett gemensamt ägande av produktionsmedlen och ett klasslöst samhälle där allt ska delas och ingen har rätt till mer än någon annan är ont rakt igenom. Ett sådant samhälle är inte rättvist för de som jobbar hårt för sin inkomst. Hyser personligen motvilja mot kommunitetsliv och egendomsgemenskap – vilket utgår från min avsky mot kommunism och socialism i alla dess former pga dess onda metoder och ovilja att acceptera andra levnadssätt. Frivillig egendomsgemenskap må – trots personlig skepis – vara tillåten, men att mena att man måste leva så är inget annat än en form av slaveri. Även om jag motvilligt skulle gå med på att ge bort mina tillhörigheter om gud gav mig en direkt befallning – så finns det inget som skulle få mig att leva i en kommunitet eller egendomsgemenskap – hellre döden dör jag.
Asketismens försakelsen av jordiska och äktenskapliga bindningar och även asketismens upphöjandet av lidandet som något gott och ett självändamål är absurda läror. Det är inte av ondo att njuta av Guds goda gåvor och glädja sig över livet. Betraktar förakt mot Guds goda skapelse – allt det av det här livets goda som inte är syndigt – som förakt mot Gud själv. Lidandet kan luttra och forma oss men i sig själv är det ont och får inte glorifieras.
Påverkats av en bokserie som brännmärker den tvingande alturismen och all form av kommunistliknande verksamhet som ond då de använt hot, våld och tortyr.
”Every person’s life is theirs by right. An individual’s life can and must belong only to himself, not to any society or community, or he is then but a slave. No one can deny another person their right to their life, nor seize by force what is produced by someone else, because that is stealing their means to sustain their life. It is treason against mankind to hold a knife to a man’s throat and dictate how he must live his life. No society can be more important than the individuals who compose it, or else you ascribe supreme importance, not to man, but to any notion that strikes the fancy of that society, at a never-ending cost of lives. Reason and reality are the only means to just laws; mindless wishes, if given sovereignty, become deadly masters.
*”They (the communist group) says that no individual should have the right to achieve something on his own, to accomplish what someone else cannot. They say that accomplishment is corrupt because it is rooted in the evil of self-interest, therefore the fruits of that accomplishment are tainted by its evil. This is why they preach that any gain must be sacrificed to those who have not earned it. They hold that only through such sacrifice can those fruits be purified and made good. We (the freedomloving side) believe, on the other hand, that your own individual life is the value and its own end, and what you achieve is yours. Only you can achieve self-worth for yourself. Any group offering it to you, or demanding it of you, comes bearing chains of slavery.
*”Generosity is fine, if it’s by your free choice, but a belief in the primacy of self-sacrifice as a moral requisite is nothing less than the sanctioning of slavery. Those who tell you that it is your responsibility and duty to sacrifice are trying to blind you to the chains they are slipping around your neck”.
Jag läste en gång en historia i en historia om en flicka som växte upp i ett hem med föräldrar som hade helt olika värderingar. Vad anser ni vare rätt när ni läst detta. Jag håller på familjefaderns syn.
Nicci’s father was wealthy. Worse, to Mother’s way of thinking, he wasn’t morseful about it. Mother explained that self-interest and greed were like the eyes of a monstrous evil, always looking for yet more power and gold to feed its insatiable hunger. ”You must learn, Nicci, that a person’s moral course in this life is to help others not yourself,” Mother said. ”Money can’t buy the Creator’s blessing.” ”But how can we show the Creator we’re good?” Nicci asked. ”Mankind is a wretched lot, unworthy, morbid, and foul. We must fight depraved nature. Helping others is the only way to prove your soul’s value. It’s only true good a person can do.” Nicci’s father had been born a noble, but all his adult life he had worked as armorer. Mother believed that he had been born with comfortable wealth, and instead of being satisfied with that, he sought to build his legacy into a shameless fortune. She said wealth could only be had by fleecing it from the poor in one fashion or another. Others of the nobility, like Mother and many of her friends, were content not to squeeze an undeserved share from the sweat of the poor. Nicci felt great guilt for Father’s wicked ways, for his ill-gotten wealth. Mother said she was doing her best to try to save his straying soul. Nicci never worried for her mother’s soul, because people were always saying how caring, how kindhearted, how charitable Mother was, but Nicci would sometimes lie awake at night, unable to sleep with worry for Father, worry that the Creator might exact punishment before Father could be redeemed.
His work kept him busy most of the time. Mother said it was a sign of his barren soul that he spent so much of his time at building his riches-taking from people, she often called it-rather than giving of himself to people, as the Creator meant all men to do. Many times, when Father came home for dinner, while servants scurried in and out with all the dishes they’d prepared, Mother would go on, in tortured tones, about how bad things were in the world. Nicci often heard people say that Mother was a noble woman because of how deeply she cared. After dinner Father would go back to work, often without a word. That would anger Mother, because she had more to tell him about his soul, but he was too busy to listen.
Once, when he asked her how much she wished him to contribute, she shrugged and said, ”I don’t know. What does your conscience tell you, Howard? But, a man of true compassion would do better than you usually do, considering that you have more than your fair share of wealth, and the need is so great.” He sighed. ”How much do you and your friends need?” ”It is not me and my friends who need it, Howard, but the masses of humanity crying out for help. Our fellowship simply struggles to meet the need.” ”How much?” he repeated. She said, ”Five hundred gold crowns,” as if the number were a club she had been hiding behind her back, and, seeing the opening she had been waiting for, she suddenly brandished it to bully him. With a gasp, Father staggered back a step. ”Do you have any idea of the work required to make a sum of that size?””You do no work, Howard-your slaves do it for you.” ”Slaves! They are the finest craftsmen!” ”They should be. You steal the best workers from all over the land.” ”I pay the best wages in the land! They are eager to work for me!” ”They are the poor victims of your tricks. You exploit them. You charge more than anyone else. You have connections and make deals to cut out other armorers. You steal the food from the mouths of working people, just to line your own pockets.” ”I offer the finest work! People buy from me because they want the best. I charge a fair price for it.” ”No one charges as much as you and that’s the simple fact. You always want more. Gold is your only goal.” ”People come to me willingly because I have the highest standards. That is my goal! The other shops produce haphazard work that doesn’t proof out. My tempering is superior. My work is all proofed to a double-stamp standard. I won’t sell inferior work. People trust me; they know I create the best pieces.” ”Your workers do. You simply rake in the money.” ”The profits go to wages and to the business-I just sank a fortune into the new battering-mill!” ”Business, business, business! When I ask you to give a little something back to the community, to those in need, you act as if I wanted you to gouge out your eyes. Would you really rather see people die than to give a pittance to save them? Does money really mean more to you, Howard, than people’s lives? Are you that cruel and unfeeling a man?”
In her work on the streets, Nicci came to understand the needs of many of the people there. Their problems seemed insurmountable. No matter what she did, it never seemed to resolve anything. Brother Narev said it was only a sign that she wasn’t giving enough of herself. Each time she failed, at Brother Narev’s or Mother’s urging, Nicci redoubled her efforts. One night at dinner, after being in the fellowship several years, she said, ”Father, there is a man I’ve been trying to help. He has ten children and no job. Will you hire him, please?” Father looked up from his soup. ”Why?” ”I told you. He has ten children.” ”But what sort of work can he do? Why would I want him?” ”Because he needs a job.” Father set down his spoon. ”Nicci, dear, I employ skilled workers. That he has ten children is not going to shape steel, now is it? What can the man do? What skills has he?” ”If he had a skill, Father, he could get work. Is it fair that his children should starve because people won’t give him a chance?” Father looked at her as if inspecting a wagonload of some suspicious new metal, Mother’s narrow mouth turned up in a little smile, but she said nothing. ”A chance? At what? He has no skill.” ”With a business as big as yours, surely you can give him a job.” He tapped a finger on the stem of his spoon as he considered her determined expression. He cleared his throat. ”Well, perhaps I could use a man to load wagons.” ”He can’t load wagons. He has a bad back. He hasn’t been able to work for years because of his back troubling him so.” Father’s brow drew down. ”His back didn’t prevent him from begetting ten children. Nicci wanted to do good, and so she met his stare with a steady look of her own. ”Must you be so intolerant, Father? You have jobs, and this man needs one. He has hungry children needing to be fed and clothed. Would you deny him a living just because he has never had a fair chance in life? Are you so rich that all your gold has blinded your eyes to the needs of humble people?” ”But I need-” ”Must you always frame everything in terms of what you need, instead of what others need? Must everything be for you?” ”It’s a business-” ”And what is the purpose of a business? Isn’t it to employ those who need work? Wouldn’t it be better if the man had a job instead of having to humiliate himself begging? Is that what you want? For him to beg rather than work? Aren’t you the one who always speaks so highly of hard work?” Nicci was firing the questions like arrows, getting them off so fast he couldn’t get a word through her barrage. Mother smiled as Nicci rolled out words she knew by heart. ”Why must you reserve your greatest cruelty for the least fortunate among us? Why can’t you for once think of what you can do to help, instead of always thinking of money, money, money? Would it hurt you to hire a man who needs a job? Would it Father? Would it bring your business to an end? Would that ruin you?” The room echoed her noble questions. He stared at her as if seeing her for the first time. He looked as if real arrows had struck him. His jaw worked, but no words came out. He didn’t seem able to move; he could only gape at her. Mother beamed. ”Well . . .” he finally said, ”I guess . . .” He picked up his spoon and stared down into his soup. ”Send him around, and I’ll give him a job.”
Den mest extrema delen av mig som fläckad av min onda inneboende egoism kommer fram när jag betänker kommunismen är att de starka inte har någon som helst skyldighet mot de svaga (i extremaste fall att jorden och tillgångarna tillhör den som är stark nog att gripa tag in dem och hålla dem kvar och att jorden bör styras av de starkares rätt). Idag med överbefolkningen på jorden och därmed – tror jag – att jordens resurser inte skulle räcka även om alla nöjde sig med det nödvändigaste är den tyvärr oundvikligt att de svaga lämnas utanför och rensas bort – inte å att vi aktivt ska utplåna dem – men i det att jordens resurser måste kämpas om – och de faller dde som inte är starka nog bort.
Vissa kristna och bibelord tyder på att måste ge annars går man förlorad, medan andra säger att det är frivilligt och att det är fel att ge om man inte vill det utan bara gör det av olust och tvång. Vet inte vad som är rätt och har dessutom praktiska problem. Jag har inte mycket och därför behöver jag det själv (inte fattig i jämförelse med de fattiga i fattiga länder, men enligt svensk standard har jag det knappt med stora räkningar och skulder och min gode man förbjuder det. Jag får kämpa för att få det att gå ihop och ligger ofta efter med skulder). Jag är även emot det då min övertygelse är den att den människa som får lön eller pension/gåvor ensam har rätten att bestäma över dem, och dessutom är jag rädd att det är meningslöst då vissa menar att gör man det inte med glädje utan av tvång så är det till ingen nytta. Självklart bör man hjälpa de i nöd men det skall genomföras av alla i samhället så ingen behöver avstå allt den arbetat för. Har de som menar att vi kristna måste ge tionde och allmosor rätt – ja då kommer jag gå förlorad – för det är en praktisk omöjlighet för min skrala ekonomi. Jag är motvilligt bered att ge – men vet inte hur ja ska klara det rent praktiskt.
Jag tror på Jesus men motsätter mig dessa delar av hans lära. Kan inte annat då dessa värderingar är en del av min person. Betraktar friheten som det högsta värdet, konkurrens om jordens tillgångar och kommersialism som naturligt och nödvändigt och slaveri och tvång enbart som onda ting. Bered att ändra mitt handlingssätt i dessa värderingar då Gud kräver det – men vet inte hur det ska göras rent praktiskt. Kan ändå inte göra annat än stå för det jag tycker och är bered att dö i frihetens försvar – annars skulle jag ljuga och till ingen nytta för Gud skulle se rakt igenom mig.
Sjunker allt djupare ner i förtvivlan och hopplöshet – resignerat och godtagit – inte med glädje utan med förtvivlan – att jag kommer till helvetet. Vänt åter till de synder i orena och ondra tankar och fantasier som jag vet att Gud förbjudit då jag inte ser det som någon mening att vända sig bort från en synd om jag samtidigt lever kvar i tio andra och inte orkar kämpa emot köttet när jag är uppgiven och förtvivlad. Frossar i de mest ondskefulla, syndiga, orena, lustfyllda, sexuella tankar och fantasier med tillhörande pornografiska syndiga bilder och texter, även funderat på handlingen till sex utanför äktenskapet om tillfället uppenbaras. Ibland har jag i förtvivlan funderat på självmord – för om jag ändå ska till helvetet är det lika bra att komma dit nu än att först leva i kanske åttio år av ständig skräck. Det enda som hindrar mig från att skära halsen av mig är att jag vet att då är jag i helvetet innan ugglan vaknar den kvällen och jag tror och hoppas fortfarande att Jesus kan rädda mig och att någon ska kunna bringa klarhet i den oreda om vad som är sant och falskt och leda mig in på livets väg.
Såvida jag inte misstolkat allting och Gud upplyser mig om vad tron verkligen innebär eller det är sant och Gud förändrar både min vilja och handlingssätt så får jag finna mig i mitt öde då jag betraktar skyldigheten att tjäna/älska som det ondaste av allt ont. Förtvivlan och skräck har ersatts av en molande resignation inför att jag kommer hamna i helvetet.
Snälla svara tobiasgottfridsson@outlook.com. Behöver råd.
Tobias
GillaGilla