Kritiken av Juluppropet faller platt till marken

Jag vet inte hur din familjesituation ser ut men jag hoppas att du har några närstående som du älskar och som älskar dig. En make eller maka, barn, syskon, föräldrar… Hur skulle det kännas om du inte fick träffa dem på ett år? Eller vad sägs om fem år? Hur skulle det kännas om du aldrig skulle få träffa dem igen?

Välkommen till flyktingarnas värld.

I onsdags uppmanade ledarna för Sveriges största kristna samfund oss att skriva på juluppropet, en kampanj som pressar politiker att garantera asyl för skyddssökande barn samt återförening av familjer. Det är en kritik av Sveriges extremt hårda migrationspolitik och en profetisk handling utifrån att vi kristna ska stå för barmhärtighet och gästfrihet samt har ett bibliskt mandat att kritisera makthavare som gör det onda. Över 20 000 har hittills skrivit på, inklusive partiledarna för V, FI, C och KD. Jag själv var snabb på att skriva på uppropet och vill naturligtvis rekommendera er att göra detsamma.

Det har dock riktats kritik mot juluppropet, dels rasisters sedvanliga skrikande om landsförräderi och folkmord på vita förstås men även lugnare kritik från exempelvis den kristne Uppsalapolitikern Stefan Olsson som nyligen fått medhåll från teologen och författaren Olof Edsinger. De menar båda att uppropet är ogenomtänkt, att det strävar efter en återgång till den ”förra” generösare migrationspolitiken vilket de menar skulle bli för dyrt och inte hjälpa dem i störst nöd. Teologen Ann Heberlein menar ”att återgå till en generösare invandringspolitik ter sig förödande” och tycker att juluppropet har en naiv intention snarare än att ta hänsyn till konsekvenserna.

Men det som dessa kritiker verkar missa är att kärnan i juluppropet är att familjer ska återförenas och att barn inte ska utvisas till krig, fattigdom och förföljelse. Barn. Som de Matilda Brinck-Larsen skriver om i en otroligt gripande debattartikel:

Jag kan bara konstatera fakta. Folk gör som de blir tillsagda, planet lyfte, det hände, det händer nu. Jag trodde inte det, jag och mina kollegor har ofta undrat hur det skulle gå att genomföra, deporteringen av ungar, till ett land som befinner sig i krig. Man kan ju inte skicka ungar till fara, inte Sverige, inte vi. Aldrig.

I dag vet jag att det gick. Att livet inte riktigt blir sig likt igen. I alla fall inte för mig och mina nära.

Den som hävdar att vi inte har kapacitet att låta bli att tvångsutvisa barn till krig, förföljelse och fattigdom, eller att det vore ”förödande” att låta bli att arrangera sådana tvångsutvisningar, har fel. Det är både moraliskt och faktamässigt inkorrekt. Det moraliska felet är uppenbart, det sakmässiga verkar vara svårare att övertyga folk om men det handlar om inget mer okomplicerat än att Sverige är ett av världens rikaste länder, vilket gör att vi har mer kapacitet att hjälpa flyktingar än de allra flesta andra länder.

Paniken som uppstod förra året angående överfyllda flyktingboenden och stressade handläggare handlade inte om bristande kapacitet utan dålig planering. Sverige har inte blivit ett utvecklingsland på grund av flyktingarna, tvärtom har svensk ekonomi en stadig tillväxt på grund av dem. Enligt Global Wealth Report 2016 är vi världens 19:e rikaste land.Om vi menar oss vara inkapabla att se till att barn får träffa sina föräldrar eller slipper utvisas till krig, hur kan vi då arrangera melodifestivaler och slå rekord i julhandel? Ja, svaret är förstås att vi inte alls är inkapabla, vi bara struntar i att prioritera det.

Heberlein säger att vi ska tänka igenom konsekvenserna av moraliska ställningstaganden och jag håller med henne. De potentiellt negativa konsekvenser av att ta emot hundra tusen eller en miljon flyktingar till Sverige – integrationsproblem, brott, slitningar i samhället, allt det SD brukar rabbla om – kommer alltid vara mindre problem än de problem som drabbar flyktingarna om de är kvar i misären i sina hemländer eller undermåliga flyktingläger. Den som hävdar något annat vet inte vad hon eller han pratar om. Heberlein kanske tänker sig att vi bara ska fokusera på konsekvenserna för infödda svenskar, men det lämpar sig inte som någon legitim grund för ett etiskt ställningstagande – i synnerhet inte om det ska ha något med kristendom att göra.

Olof Edsinger poängterade i en debattartikel som jag tycker var väldigt bra att Europa har en väldigt problematisk självbild som gör att vi exempelvis vägrar upprätta flyktingläger här. Vi skulle naturligtvis kunna hjälpa många fler då (för att inte tala om rika, privilegierade européer flyttade ut i tält!) men vår bild av läger och nödproviant är att sådant hör hemma i utvecklingsländer vilket gör att vi hellre låter flyktingar dö i medelhavet än att garantera asyl. Nu är Europa så kopiöst rikt att flyktingläger inte hade behövts för att husera alla världens 60 miljoner flyktingar inom EU:s gränser, men Edsingers poäng kvarstår ändå.

I sitt senaste inlägg tycker jag dock att Olof Edsinger hamnar snett. Han menar att vi hellre ska flyga hit fattiga malawier än att afghanska pojkar tar sig på livsfarliga sätt till Sverige för att sedan få hit sina familjer. Men fler malawier kommer inte komma för att vi tvångsutvisar de afghanska pojkar som satsat allt för att få ett bättre liv. Biståndet till Syrien har inte ökat för att Europa har stängt gränserna, som Joel Halldorf påpekade för inte så länge sedan. Han konstaterade:

De öppna gränserna var det enda sättet att göra den humanitära katastrofen kännbar också här – och därmed det enda sättet att tvinga fram politisk handling.

Föreställningen om att Europa skulle stänga sina gränser för att därefter lägga all politisk kraft på att lösa de problem som gett upphov till flyktingströmmarna, den var naiv. Så länge vi inte har flyktingar som strömmar över våra gränser, kommer vi inte heller ha den politiska viljan att lösa de problem som driver dem från sina hem.

Talet om att ”hjälpa på plats” är en skenhelig låtsas-anledning för att stänga gränserna som sedan glöms bort. Faktum är att om vi inte har flyktingar här tenderar vi att knappt tänka så mycket på omvärlden utan vältra oss i vår egen lyx och underhållning ännu mer. Därtill är det en falsk dikotomi utifrån att invandring leder till mer bistånd till flyktingläger i och med att invandrarna själva skickar pengar, som jag har skrivit om här.

Bibeln är solklar: vi ska älska varje människa som oss själva och behandla dem som vi vill bli behandlade (Matt 7:12). Om du levde i fattigdom och tog dig till ett rikt land för att få en bättre framtid, skulle du vilja bli avskiljd från din familj för all framtid trots att landet har kapacitet att ta emot dem? Skulle du vilja bli tvångsutvisad? Naturligtvis inte.

Det iskalla resonerandet om att vi inte skulle ha råd eller kapacitet att se till att barn kan få en trygg framtid och leva med sin familj är inte särskilt baserad i biblisk, kristen etik. Därtill är det fullständigt frikopplat från verkligheten eftersom, och detta tycks inte kunnas sägas nog många gånger, Sverige är ett av världens absolut rikaste länder. Juluppropet är helt realistiskt, och till skillnad från vad Edsinger verkar tro så är det konkret — han tycks inte ha läst fliken på juluppropet.se där de specificerar vad deras önskemål innebär i praktisk politik.

När jag för två år sedan argumenterade på debattplats för att romska barn ska få gå i skolan i Sverige kände jag att det var en absurd debatt som egentligen inte skulle behöva föras. Så känns det även nu när barns rätt till sina föräldrar ifrågasätts — till och med av kristna! Dels måste vi gå tillbaka till ett noggrant studium av Bibelns etiska undervisning (vilken jag tycker är solklar som sagt men när ens etik influeras av politiska opinionsbildare och medial påtryckning kan ens bibelläsning grumlas), dels måste vi få en korrekt verklighetsuppfattning som tar hänsyn till hela klotet — inte bara Sverige!

Den som hävdar att Sverige inte har råd eller kapacitet att hjälpa kan knappt ha någon bra koll på hur det ser ut i resten av världen, inklusive de länder dit människor flyr (87% av flyktingar tar sig till utvecklingsländer). Så med Bibeln i högra handen och bildning i den vänstra bör vi be om den Helige Andes kraft att hjälpa så många som möjligt med Jesu kärlek i våra hjärtan.