Att leva i renhet, frihet och helighet

Foto: Katarina Hedman

Foto Katarina Hedman

Designad för ett liv i Guds närvaro

”Och Herren Gud formade människan av jord från marken och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse.” Första Mosebok 2:7

När vår fantastiska pappa Gud skapade den första människan blåste han sin livsande in i dennes näsa. Anden – själva essensen av den Gud är – gavs till den enda del av skapelsen som formats i Hans avbild. De första människorna levde i en tät och och oförstörd relation med pappa Gud. Han vandrade med dem i Edens lustgård, han var runt dem och i dem. När synden kom in i världen bröts denna symbios, något som Jesus helt och fullt återupprättade för två tusen år sedan.

Frihet, renhet och helighet är återigen tillgängligt för oss! Hur häftigt är inte det?

Det kan då kännas ironiskt att många kristna har problem med just detta. Varför kämpar kristna med beroenden, sår, bitterhet och oförmåga att förlåta? Borde inte allt vara enkelt, nu när allt är återupprättat? Varför är det så svårt att leva i renhet, frihet och helighet?

Bensin fungerar dåligt i en dieselmotor. I likhet med dieselmotorn är vi människor designade för ett specifikt bränsle. Och precis som IKEA bäst vet hur man sätter ihop en billyhylla vet Gud exakt vad vi behöver för att fungera. Utan Guds närvaro – utan den Helige Ande – är det omöjligt att vara den människa skaparen avsett dig att vara. Vi är inte designade att leva i egen kraft, varken i smått eller i stort. Är det då så konstigt att vi känner oss tomma och torra när vi lever ett liv som inte är centrerat runt Hans underbara närvaro? Är det konstigt att vi upplever att vi står och stampar på samma ställe utan att komma någonstans? 

Bara Guds närvaro förvandlar på djupet

Den mental ohälsan har ökat markant de senaste åren. I dess spår kommer oproportionerligt många självhjälpsböcker (eller är det tvärt om?). Självhjälpslitteraturen behöver inte vara något dåligt i sig, dock anser jag att det är ett tydligt symptom på den sjuka narcissism som präglar vårt samhälle. I en tid då vi uppmuntras att vara vår egen Gud är det mer relevant än någonsin att genom handling visa vem som faktiskt är Gud i våra liv (hint: det är varken du eller jag, och hurra för det!)

De senaste åren har jag varit engagerad inom en norsk missionsorganisation, en organisation vars sätt att ära och förvalta Guds närvaro inte liknar något jag tidigare sett. Där är tillbedjan och bön kärnan i allt som händer, och dess resultat har förändrat sättet jag ser på livet som kristen. I tillbedjan skiftar fokus från oss till Honom. Lovsången handlar då inte längre om att vi ska få det vi behöver, utan om att ära konungarnas konung.

”Ändå är du den Helige, den som tronar på Israels lovsånger.” Psaltaren 22:4

Gud tronar på vår lovsång. Där tillbedjan finns byggs en tron till pappa Gud. Vi ärar kungen när vi skapar plats för Honom i våra gudstjänster och i vårt inre. Och då kan vad som helst hända. Renhet, frihet och helighet kommer naturligt där Guds närvaro äras och förvaltas – där Han, vår underbara pappa, är fokuset för vår tillbedjan istället för vår egen prestige och stolthet. Genom att tillbringa timmar vid Jesu fötter i lovsång och bön skapas något helt speciellt. I Guds närvaro blir folk blir fria från depression, porrberoende och människofruktan. En timme i Guds närvaro kan göra mer än en livstid med terapi och självhjälpsböcker.

Det är ingen slump att bibeln är full med lovsång och bön. Tänk att självaste kung David dansade inför Gud i bara underbrallorna! Tillbedjan är lika viktigt för anden som mat är för kroppen. Gud är inte en egoistisk Gud som vill bli beundrad bara för beundrans skull. Men han är värd all vår beundran! Gud uppmanar oss inte att tillbe för vad det gör med Gud (alltså rent tekniskt behöver han inte oss). Han uppmanar oss att tillbe på grund av vad det gör med oss. När vi tillber konungarnas konung, vår pappa, blir vi oss själva. Vi blir de personer vi är skapade till att vara: Människor som lever i radikal renhet, frihet och helighet.

Jag har inga ostiga ”7 Steps to Freedom” eller ”Keys to Overcoming Addiction”. Men det jag vet och själv fått uppleva är att självhjälp sällan fungerar i längden. Bara Guds närvaro förvandlar på djupet.

Katarina Hedman

About Katarina Hedman

Surjämte bosatt i Uppsala. Lever i kommunitet, pluggar historia och lyssnar uteslutande på instrumental musik. Brinner för hållbar livsstil och feminism. Första steget mot att rädda världen är att vi alla blir tokförälskade i Jesus! Driver tillsammans med Sarah Grenholm @jesusfeministpodden som kommer till en poddapp nära dig sommaren 2018!

Posted on 14 februari, 2017, in Bön och tillbedjan and tagged , , , . Bookmark the permalink. 3 kommentarer.

  1. ”18Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. 19Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. 20Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig.” (Rom 7 – 8)

    Gilla

  2. Tack för din post. Jag instämmer i mycket av det du skriver. Härligt att du funnit en gemenskap med stort utrymme för tillbedjan.

    Jag tänker dock som så att det finns utrymme för både självhjälp och tillbedjansaspekten.
    Självhjälp behöver inte vara något negativt. Jag förmår ändå inget utan Honom…

    Jag vill leva mitt liv till Herrens ära. Mer än något annat. Jag har kämpat med depressioner och ångest runt 15 år. Du kan tro att jag ställt många frågor till Herren om detta. Jag trodde att Han på ett mirakulöst sätt skulle låta helandet komma.

    Jag har sökt hjälp hos psykologer, läkare , pastorer och många syskon har bett för mej.
    Jag har läst det mesta jag kommit över på området. Jag har tillbringar så mycket tid vid Herrens fötter, och ropat på hjälp. Ändå har kampen fortsatt.

    Jag är förväntansfull på Herrens verk i mitt liv, fastän det inte har blivit så som jag önskat, och jag kan se hur jag mer och mer får lära känna Honom i det som är.
    Jag tror inte att lidandet har något självändamål, och när vi blir fullkomnade i Herren så kommer vi att bli helt fria från allt som binder.

    Ändå…
    Varje vecka möts vi i en liten församlingsgemenskap, där en större del av skaran har olika former av diagnoser. Och där i sin kropp uppenbarar sig Herren. Vi ger varandra hopp och mod, och vi kan uppmuntra människor som ännu inte mött Herren, för de ser att trots våra egna problem så har vi satt vår tillit till en som är så mycket större.

    Ville bara dela en annan vinkling.
    Allt gott!
    Ester

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: