Trodde de tidiga kristna att Jesus var Gud?

cross-1979473_1920

Det mest revolutionerande ögonblicket i mitt liv var när jag insåg att Jesus är Gud. För mig var det synnerligen dramatiskt då jag hade bett Gud visa sig för mig och jag därefter såg syner av Jesus i ett år, men även om den uppenbarelsen hade uteblivit så är det faktum att Gud blivit människa tillräckligt överväldigande för att fundamentalt påverka min världsbild. Att Jesus är Gud är ingen detalj i kristen tro, det är själva kärnan.

Jag tycker därför vi som är kristna inte ska ta lätt på det faktum att en lärare på en av Sveriges ledande teologiska högskolor argumenterar för att tidiga kristna inte trodde att Jesus var Gud. Om han har rätt bör vi allvarligt se över vår världsbild och teologi – för vilka bättre källor angående Jesu natur har vi än de tidiga kristna? – och om han har fel utbildas pastorer i det här landet av en lärare som öppnar upp för heresi.

Jag har tyvärr inte fått ett så gott intryck av Teologiska Högskolan i Stockholm (THS) av fler anledningar än detta. Ge Baojuan, en kinesisk pastor med stark tro som bevittnat många mirakler, konstaterade med stor besvikelse när jag träffade henne att deras undervisning på masternivå inte alls är bra eller biblisk. En lärare som undervisat på skolan har hånat mig personligen för att jag är evangelikal och har med förakt beskrivit studenter som menar sig ha en relation med Jesus. Jag har flera vänner som uttryckligen sagt att de inte vill studera på THS för att skolan plågas av samma irrationella, naturalistiska filosofi som förstört teologiutbildningarna på de flesta sekulära universitet i Sverige.

Det är med den bakgrunden jag tycker man bör se det THS-läraren Rikard Roitto skriver på läsarna.se i sin kritik av Anders Gerdmar och evangelikal teologi. Jag har förvisso också klagat över att Gerdmar i sin bok Guds Ord räcker mer utgår från den tes som titeln uttrycker snarare än att argumentera för den. Roitto går dock ännu längre och försöker visa att Bibeln inte har någon enhetlig lära för att de nytestamentliga författarna säger mot varandra bland annat om Jesu gudom:

Nya testamentet innehåller flera kristologier och inte alla pekar lika tydligt mot treenighetsläran. I ena änden har vi Markus som berättar att Jesus ropar ”Min Gud, min Gud…” (Mark 15:34) på korset och Paulus som vid flera tillfällen kallar Gud för ”Kristi Gud” (Rom 15:30; 2 Cor 1:3; 11:31). Även om dessa författare har en hög kristologi i bemärkelsen att de ser Jesus som världens frälsare, så ser de inte Jesus som Gud själv, utan Gud är även Jesu Gud. I andra änden har vi Johannesevangeliet där Jesus tydligt är Gud (Joh 1:1; 20:29) och Uppenbarelseboken där Lammet sitter på tronen och tillbeds (Upp 5). (Boktips: James Dunn, Did the First Christians Worship Jesus.)

Roitto skriver alltså svart på vitt att Markus och Paulus inte ser Jesus som Gud. Nå, hans poäng är inte att Jesus inte är Gud – han skriver i en kommentar på Facebook att ”jag tycker att det är självklart [att] vår tids kyrka inte ska överge treenighetsläran” – utan att Markus och Paulus har fel eller åtminstone är oinformerade, och de (senare) kristna röster som menar att Jesus är Gud är de som har rätt. Detta är som sagt en del i en lång argumentation i polemik mot Anders Gerdmar där Roittos huvudtes är att Bibeln säger emot sig själv.

Min vän Peter Berndtsson fyller i på Facebook vad han tror att Roitto menar, en kommentar Roitto därefter gillar och kallar för ”ypperlig sammanfattning”:

Om jag ska gissa på vad Rikard försökte förmedla, kan jag redogöra för vad jag uppfattat som James Dunns’ tolkning av dessa delar av NT:s kristologi. Tanken är att Markusevangeliet och Paulus visserligen ser på Jesus som ”gudomlig”, och som någon som uppenbarar Guds väsen. Pre-existent, Messias, insatt att ärva allting, osv. Men Dunn hävdar ändå att det i detta skede inte är självklart för de kristna att dyrka Jesus, att tillbe honom såsom Gud själv. Snarare dyrkar man Gud ”genom” Jesus. Enligt Dunn såg därför de första kristna Jesus som den ”ikon” genom vilket människor kunde nå Gud. Om du faktiskt noterar hur 99% av alla böner i NT är formulerade, kan du se det här mönstret: till Fadern, i Anden, genom/på grund av Jesus. Så ock i senare kristna liturgier.

Med andra ord erkänner Dunn typ 90% av det många människor tänker när de säger att Jesus är Gud – men han har svårt att säga att NT:s författare hade gått hela vägen till niceansk, homoousiansk trinitarism, där Jesus är ”av samma väsen” som Gud Fadern. Han skulle nog snarare säga att Jesus enligt dessa texter är någon slags pre-existent, inkarnerad super-ängel ”genom vilken allting är skapat”, osv. Semi-arianism, kanske?

Det finns en rad problem med detta. För det första är Roittos argumentation inkonsekvent. Hans bevis för att Paulus och Markus inte skulle tro på Jesu gudom är att Jesus ropar ”min Gud” på korset i Markus och att Paulus kallar Gud för ”Kristi Gud”. Men Johannes, som Roitto menar ”tydligt” bekänner Jesu gudom, beskriver hur Jesus säger ”Tro på Gud och tro på mig” (14:1), ”detta är det eviga livet: att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus” (Joh 17:3), och till och med”Jag far nu upp till min Fader och er Fader och till min Gud och er Gud.” (Joh 20:17). Hur skiljer sig detta från att Gud beskrivs som Jesu Gud av Markus och Paulus? Inte alls, vad jag kan se.

Lars Gunther frågar i en kommentar till Roittos inlägg vad han gör av Romarbrevet 9:5: ”från dem har Kristus kommit som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet. Amen.
” Roitto svarar: ”Ang. Rom 9:5 så står ‘theos’ utan bestämd artikel, vilket gör det mest naturligt att tolka ‘theos’ som en kvalite. Jesus är av gudomlig kvalite, men identifieras inte med ‘ho theos’, Gud.” Varav Gunther svarar:

Frågan om ”theos” i Rom 9:5 begriper jag inte riktigt ditt svar på. Vad är ”gudomlig kvalite”? Jag antar att du ser en hög kristologi i Johannessevangeliet, med dess applicerande av JHWH på Jesus genom alla ego eimi-utsagor, preexistens, Tomas bekännelse, etc. Ändå står det bara att Jesus var ”theos” i prologen och att Jesus var hos ”ho theos”. Jag vill inte jämka över Johannes kristologi på Paulus, men använder detta som exempel på att grekiskan torde tillåta att ”theos” utan bestämd artikel kan åsyfta att Jesus därmed kallas Gud. Återigen undrar jag om din tolkning av Rom 9:5 inte beror på att du till varje pris (?) vill undvika att säga att Jesus här kallas Gud? Det vore kanske en anomali för din övergripande tolkningsmodell?

Roitto och Dunn kanske har ännu fler argument i rockärmen, men de som Roitto hittills fört fram visar inte alls att Paulus och Markus skulle ha särskilt annorlunda teologi än Johannes.

För det andra är det inte särskilt sannolikt att Markus och Paulus skulle ha ”semi-ariansk” teologi även om man skulle gå med på idén att de inte säger att Jesus är Gud, vilket jag tycker de gör (se Mark 2:7-12 och Fil 2:6-11). Med tanke på att Roitto medger att en johannesisk teologi som bekänner Jesus som Gud kommer kort därefter blir det krystat att med så lite bevis tänka sig att Markus och Paulus, likt den långt senare Arius, menade att Jesus var Guds Son, pre-existent, ja rentav gudomlig, utan att vara Gud. Arianismen är inte särskilt logisk, verkligen inte judisk, och då den saknas i övrigt i det historiska materialet från den här tidsepoken så blir det mer fiktion än fakta att tillskriva den till tidiga lärjungar som Markus och Paulus.

För det tredje tycker jag att Roitto beter sig väldigt godtyckligt om han nu menar att de tidigaste lärjungarna till Jesus förnekade Jesu gudom, och ändå bekänner den själv. Joel Halldorf, som ansvarar för sidan läsarna.se, nämner i en Facebookkommentar att detta enbart blir ett problem om man tror på Sola Scriptura. Det vill säga, att vissa bibelförfattare inte trodde på Jesu gudom är inte ett problem för den som tycker att senare tradition har auktoritet vid sidan av Bibeln.

Men vi kommer aldrig ifrån att NT är närmast Jesus och apostlarna tidsmässigt och geografiskt. Om man kan visa att de tidigaste kristna var arianer som vägrade be till Jesus så räcker det inte med att säga ”men men, senare tradition sa hur det verkligen var”. Då behöver man förklara varför Jesus och apostlarna inte undervisade sanningen och varför traditionen har mer, inte bara samma, auktoritet än Bibeln.

Det blir väldigt godtyckligt om man är övertygad att de tidiga kristna förnekade Jesu gudom men ändå tror på den för att senare kristna gjorde det. Varför välja de senare, varför ställa sig bakom Nicaeas fördömande av arianismen? Det mest ärliga är att faktiskt själv bli arian om man menar att de tidigaste lärjungarna var det. De torde ju ha bättre koll på vad Jesus undervisade och vem han var än de som kom senare.

Jag ser dock som sagt inga hållbara argument för att Markus och Paulus skulle förneka Jesu gudom. Det jag ser är en teolog som för att han vill göra en poäng om en motsägelsefull Bibel sprider dåligt underbyggda tvivel på kristendomens mest centrala doktrin. Hade han varit ateist eller muslim hade det inte varit förvånande, men nu är han ordinerad pastor, och därför vill jag uppriktigt uppmana honom till att tänka om vad han håller på med.

6 kommentarer

  1. Eftersom bibeln är Guds ord, och Gud inte säger emot sig själv, så betyder det att om man hittar motsägelser (vilket vi människor ofta gör) så har man missförstått vad Gud har sagt.

    Sedan kan jag tycka att det är högmod när vi människor, som inte kan genomskåda vår egen natur fullt ut, ändå menar oss kunna genomskåda Guds väsens hemlighet. Visst jag följer treenighetsläran och jag skriver därför ibland ”Bibelns Jesus Kristus Gud Sonen, som dog för våra synder” men är inte säker på att jag har mer rätt än de som skriver ”Guds son” i stället för ”Gud Sonen” för att de är tveksamma till om Gud dog på korset.

    Kanske borde vi alla, vara mindre säkra på om att det är just vi, som tolkat. Guds ord rätt

    Gilla

  2. Tack för citatet (även om jag lyckades hitta ytterligare ett språkfel i min text nu när jag läste den citerad…)!

    Jag tänkte ”bara” här bemöta ditt andra argument, eftersom det är det jag känner mig mest påläst att säga något om. Det tog dock lite tid, och jag har mer att säga, då detta är en mångfacetterad diskussion, som jag dock är glad att du tar i!

    Du skriver:
    ”För det andra är det inte särskilt sannolikt att Markus och Paulus skulle ha ”semi-ariansk” teologi även om man skulle gå med på idén att de inte säger att Jesus är Gud, vilket jag tycker de gör (se Mark 2:7-12 och Fil 2:6-11). Med tanke på att Roitto medger att en johannesisk teologi som bekänner Jesus som Gud kommer kort därefter blir det krystat att med så lite bevis tänka sig att Markus och Paulus, likt den långt senare Arius, menade att Jesus var Guds Son, pre-existent, ja rentav gudomlig, utan att vara Gud. Arianismen är inte särskilt logisk, verkligen inte judisk, och då den saknas i övrigt i det historiska materialet från den här tidsepoken så blir det mer fiktion än fakta att tillskriva den till tidiga lärjungar som Markus och Paulus.”

    När jag beskrev Dunns gestaltning av Markus och Paulus kristologier som ”semi-arianism?” så var frågetecknet mycket medvetet. Det är en slarvig och något anakronistisk beskrivning av den mer nyanserade kristologi han försöker beskriva. Och utan att i detalj ta ställning till hur väl han argumenterar för detta i ”Christology in the Making” och ”Did the First Christians Worship Jesus?”, vill jag dock bemöta tanken på att något som liknar ”semi-arianism” inte skulle vara särskilt judisk.

    Det saknas nämligen inte alls en sådan tanke i det historiska materialet. Ja, den gängse bilden av ”judiskt” och ”kristet” i äldre forskning är att judarna står på ena sidan och var strikta monoteister, medan de kristna för sin del plötsligt påstår att Jesus var Gud, och att denna tanke dessutom var radikalt ny i den judiska tankevärlden. Problemet är att det historiska materialet ger väldigt tydliga bevis för en slags gråskala mellan dessa två extremer, och det är just denna gråskala Dunn försöker visa på.

    Två exempel på judiska texter som har varianter på hyfsat hög ”kristologi”. Först några smakprov ur 4 Esra (c:a 70-100 e.Kr.)

    ”For my son the Messiah shall be revealed with those who are with him , and those who remain shall rejoice four hundred years. And after these years my son the Messiah shall die, and all who draw human breath.”
    (4 Esra 7:28-30)

    ”this is the Messiah whom the Most High has kept until the end of days, who will arise from the posterity of David, and will come and speak to them;”
    (4 Esra 12:32)

    ”this is he whom the Most High has been keeping for many ages , who will himself deliver his creation;” (4 Esra 13:26)

    ”Just as no one can explore or know what is in the depths of the sea, so no one on earth can see my Son or those who are with him, except in the time of his day.” (13:52-3)

    Den här texten ger ett hyfsat ”ortodox” judisk tolkning, sett från ett modernt judiskt perspektiv.

    En annan judisk text, ”The Parables of Enoch”, en del av 1 Enok skriven c:a 40 f.Kr – 70 e.Kr., ger dock uttryck för en ganska annorlunda kristologi…

    ”In that place I saw the spring of righteousness, and it was
    inexhaustible,
    and many springs of wisdom surrounded it;
    And all the thirsty drank from them and were filled with
    wisdom;
    and their dwelling places were with the righteous and the
    holy and the chosen.

    And in that hour that Son of Man was named in the presence
    of the Lord of Spirits,
    and his name, before the Head of Days.
    Even before the sun and the constellations were created,
    before the stars of heaven were made,
    his name was named before the Lord of Spirits.
    He will be a staff for the righteous,
    that they may lean on him and not fall;
    He will be the light of the nations,
    and he will be a hope for those who grieve in their hearts.
    All who dwell on the earth will fall down and worship before
    him,
    and they will glorify and bless and sing hymns to the
    name of the Lord of Spirits.

    For this (reason) he was chosen and hidden in his presence,
    before the world was created and forever.
    And the wisdom of the Lord of Spirits has revealed him to
    the holy and the righteous;
    for he has preserved the lot of the righteous.
    For they have hated and despised this age of unrighteousness;
    Indeed, all its deeds and its ways they have hated in the
    name of the Lord of Spirits.
    For in his name they are saved,
    and he is the vindicator a of their lives.”
    (1 Hen 48:1-7)

    James Waddell sammanfattar Book of Parables syn såhär:

    ”The fact that a human messiah figure, which in itself was not unprecedented in the literature, is now also a preexistent heavenly being who from the throne of the divine figure presides over the eschatological judgment, causes the resurrection of the dead, and is worshiped by humans—this is a striking development of Second Temple period Jewish messianic thought.” (s. 202-3)

    Om jag förstått Rikard Roitto rätt, så hävdar han dock inte själv exakt det som Dunn hävdar, utan snarare bara att det inom vissa tidiga kristna texter finns tendenser åt det håll som sedan blir ”subordinationism”, vilket alltså innebär en slags ”rangordning inom gudomen”. Den tanken behöver inte nödvändigtvis innefatta vad Dunn påstår, nämligen att dessa kristna inte tillbad Jesus.

    I min mening ger mitt exempel från Henok ovan uttryck för en HÖGRE kristologi än många av evangelierna gör, i alla fall på det explicita planet. Jag lämnar det öppet om huruvida de ”egentligen” menade att göra det.

    Min bedömning av judendomen omkring Jesus och evangelisternas tid är att det fanns en hel uppsjö uppfattningar av hur den mänskliga och den himmelska världen överlappande, samt hur Messias, Människosonen och liknande figurer kunde passa in i dem. Det fanns både hög och låg kristologi. Det finns ingenting som i sig kräver att det nödvändigtvis måste ha varit en gradvis utveckling som skedde i kristologin hos de tidiga kristna, på det sätt som Dunn och äldre forskning verkar förutsätta. Dock håller jag med Waddell om att den enokiska materialet har förbisetts om man tror att tron på en ”andra gud” eller Messias med gudomliga förtecken, eventuellt värd tillbedjan, skulle vara unikt för den tidiga kyrkan, även om det eventuellt var en marginell tanke.

    Jag håller framför allt med Roitto om det mer grundläggande metodologiska frågorna kring hermeneutik, samt hans grundläggande poäng att NT-materialet inte är helt entydigt i den här frågan.

    Allt gott, broder!

    Gilla

  3. Jag tror att varken Arius eller Anathasius hade rätt, jag tror att det är mer ”annorlunda än så”.

    I Nt så finns det utsagor av Jesus där han säger sig vara ett med Fadern , men också ställen där han gör skillnad: ”Men om den dagen och den stunden vet ingen något, icke änglarna i himmelen, icke ens Sonen — ingen utom Fadern.”

    Gilla

    1. Hej Klaus! Det är precis det treenighetsläran förklarar: hur Jesus kan vara Gud utan att vara identisk med Fadern. Fadern är Gud, Sonen är Gud och Anden är Gud, men Fadern är inte Sonen, Sonen är inte Anden och Anden är inte Fadern.

      Gilla

  4. Hej Micael!

    Du skriver om ”en lärare som undervisat på THS” och som har ”hånat” dig för att du är evangelikal och ”med förakt beskrivit studenter som menar sig ha en relation med Jesus”. Jag blir väldigt bekymrad över det du skriver. Nu har vi två program på skolan, ett program i mänskliga rättigheter och ett i teologi, och vi har många fast anställda lärare och många timlärare, och det blir därför lite svårt att bemöta det du skriver.

    Men själv har jag varit anställd som lärare på THS sedan starten och innan dess på Teologiska seminariet på Lidingö. Jag vet att ”evangelikal” är ett ord som går att definiera på olika sätt, men jag har alltid sett mig som evangelikal och jag menar mig ha en relation med Jesus. Men jag har aldrig blivit utsatt av någon lärarkollega på det sätt som du beskriver. Självklart har vi olika uppfattningar i olika frågor, men jag har aldrig upplevt förakt eller hån.

    Som kontaktlärare för Equmeniakyrkans pastorskandidater ordnar jag regelbundet kvällssamlingar, helger och retreater och det är viktigt att se dessa moment som delar av kyrkans pastorsutbildning. Andlig vägledning, bibelstudier, förbön, lovsång, nattvard och god förkunnelse är självklara delar i detta. Pastor Ge har jag stor respekt för och hon har nyligen presenterat mig för en man som hon gärna vill ska läsa på THS.

    Allt är förstås inte bra på THS. Men tillräckligt för att jag i snart 25 år har kunnat vara en del av THS, trots att jag är evangelikal och tror på treenigheten, Jesu uppståndelse och Andens verk genom historien och i nutid.

    Jag kan inte förneka det du skriver, men jag hoppas att du vid tillfälle ska kunna lära känna THS lite bättre. Hör av dig om du har möjlighet så kan vi sitta ner och samtala och be tillsammans.

    Gilla

Vad tänker du?