Nytt avsnitt av Jesusfolket! I november 2014 intervjuades Micael i Valsätrakyrkan i Uppsala på temat ”min andliga resa”. Han fick berätta om hur han kom till tro på Jesus, om mirakler han har erfarit och om varför han började engagera sig för fred och rättvisa.
Podcasten Jesusfolket hittar du här eller varhelst podcastar finns. Du kan även prenumerera på YouTube. Gilla gärna Jesusfolket på Facebook!
Hela Pingsten 
Hej Micael!
Tack för dina synpunkter på tiggares situation. Jag har stor respekt för kristna som omsätter sina ord i handling. Som jag ser det finns det inget annat alternativ.
Funderar också över rädslan för döden. Detta är något som många som sedan blivit frälsta berättar att de upplevt. Och att mötet med Jesus tar bort denna rädsla.
Frågan jag vill ställa är följande: Skulle du klara av att leva med döden för ögonen, som ateist. Att allt ska tas ifrån dig och att döden är slutet är ett faktum som ateisten får acceptera. Det behöver inte leda till andra livsval än dina som troende. Finns det bara ett liv här på jorden, så mycket angelägnare att värna om att alla får det bra. Det finns ingen andra chans.
Om man klarar av att leva med döden och livet för ögonen, och värna om medmänniskor och medvarelser, vad blir då poängen med att söka Gud? Jag kan inte se att något skulle ändras i ens beteende, eller dess konsekvenser. Det går lika bra att värna om nästan – som troende eller ateist. Och har man väl accepterat ett ofullkomligt liv med döden som slutpunkt så sänks motivationen att söka religiösa förklaringar och världsbilder.
Det viktiga är vilken sorts liv vi väljer att leva och hur vi förhåller oss till andra – det är så jag ser det. Troende eller ateist, det spelar ingen roll.
Vänligen,
Annie Svensson
GillaGilla
Hej Annie! Tack för att du lyssnade och tack för din uppmuntran!
Du undrar om jag skulle ”klara av” att leva med en ateistisk världsbild där allt kommer dö, och jag skulle nog klara av det i bemärkelsen leva vidare (jag skulle ju inte vara sugen att dö direkt). Men det är betydligt trevligare att leva med övertygelsen att det finns hopp bortom graven och ett evigt liv i lycka med honom som skapat mig. Ateismen utlovar fullständig förintelse inte bara åt mig och alla jag känner utan allt levande som någonsin finns till. Kristendomen utlovar liv i överflöd. Det i sig bevisar inte att ateismen är falsk, men jag har svårt att se att någon skulle VILJA att ateismen är sann snarare än en världsbild där det finns hopp bortom graven.
Faktum är att när jag levde som ateist i mina yngre tonår så hanterade jag övertygelsen om att allt tar slut vid döden genom att undvika att tänka på det och kväva min dödsångest genom att distrahera mig med underhållning sena kvällar (när tankar om döden tenderade att infinna sig). Mitt sätt att finna frid handlade om att blunda för konsekvensen av min livsåskådning. Som kristen finner jag istället frid genom att påminna mig om min livsåskådning – att jag genom Guds nåd är odödlig och att vad som än händer exempelvis min fästmö vad gäller sjukdom och död kommer vi alltid leva i lycka.
Du undrar vad som är poängen med att söka Gud om man ändå kan leva ett gott moraliskt liv som ateist. För det första får man som sagt ett evigt liv om Gud finns och söker honom, man kan återse nära och kära som dött före en, och istället för att vara bunden till detta bristfälliga liv med lidande och smärta så väntar en en evighet i lycka. För det andra kan Gud göra mirakler i våra liv som effektiviserar vårt engagemang för vår nästas välbefinnande, jag har skrivit om det här: https://helapingsten.com/2014/08/06/karismatisk-aktivism-genom-kyrkohistorien/ För det tredje så finns det ett egenvärde att ha en sanningsenlig världsbild: jag kan nog klara mig genom livet om jag tror att vi alla är strutsar på planeten Jupiter, och kan nog leva ett gott liv likväl, men vore det inte bättre om jag trodde att vi är människor på jorden då det är det vi är?
Allt gott!
Micael
GillaGilla
Hej!
Jag håller verkligen med dig om att vi är människor på jorden. Det är ju det som är min poäng. Sanningen är att vi föds här, vi dör här, och sedan blir vår kropp åter jord. Är det något i detta påstående som du uppfattar som osant?
Att bli troende för att få evigt liv, slippa det bristfälliga i livet och döva rädslan för döden, det kan givetvis upplevas som lockande. Att du och din fästmö får leva i lycka hoppas jag givetvis också. Men vad händer om en av er dör och den andra lever vidare, och att denna under sin livstid här på jorden träffar en ny person att dela livet med? Ska ni tre då leva tillsammans för evigt?
Angående strutsar på Jupiter, så antar jag att det är mer din avdelning än min. Jag håller mig på jorden och har liten kännedom om himlarymderna. Och jag vill inte göra som strutsen – stoppa huvudet i sanden. Även om det skulle vara bekvämt ibland. Jag skulle inte kunna inbilla mig att det finns ett evigt liv. Någonstans inom mig skulle jag ändå alltid veta att det är osant.
Vänligen,
Annie Svensson
GillaGilla
Hej igen Annie! Uppskattar verkligen din vänliga ton 🙂
Jag förstår att min kommentar om människor på jorden som tror att de är strutsar på jupiter kan ha varit lite förvirrande! Min poäng är att vår tro bör överensstämma med verkligheten. Även om någon som tror något heltokigt, såsom att hen är en struts på jupiter eller en kaktus i Ankeborg, kan leva ett gott liv så vorre det bättre om hens tro stämde överens med verkligheten. På samma sätt: om Gud finns vore det bästa om alla insåg det, även om de som inte tror på honom kan leva goda liv. Därtill går de inte heller miste om mirakler och Himlen om de vänder sig till honom, så det finns många skäl att tro på Gud om han finns.
Din fråga om vad som händer när någon varit gift flera gånger ställdes till självaste Jesus för 2000 år sedan:
Samma dag kom det fram några sadduceer till Jesus – de påstår att det inte finns någon uppståndelse – och frågade honom: ”Mästare, Mose har sagt: ”Om någon dör barnlös, skall hans bror gifta sig med änkan och skaffa barn åt sin bror.” Nu fanns det bland oss sju bröder. Den förste gifte sig och dog, och då han inte hade några barn, lämnade han sin hustru efter sig åt sin bror. På samma sätt gick det med den andre och den tredje och till slut med alla sju. Sist av alla dog hustrun. Vem av de sju skall hon vara hustru till vid uppståndelsen? Alla var ju gifta med henne.” Jesus svarade dem: ”Ni tar fel och förstår varken Skriften eller Guds makt. Ty vid uppståndelsen gifter man sig inte och blir inte bortgift, utan man är som änglarna i himlen. Men när det gäller de dödas uppståndelse, har ni inte läst vad Gud har sagt till er: ”Jag är Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud”? Han är inte en Gud för döda utan för levande.” – Matt 22:23-32
Alltså kommer jag och Sarah inte vara gifta i himlen. Däremot ser jag fram emot att vara med henne och miljarder andra som nära, nära vänner i Guds omedelbara närvaro.
Jag förstår att paradisets existens kan kännas ofattbar i en så ateistisk kultur som vår, och det är bara bra att du är ärlig. Man ska inte tro något annat än det man tror! Men ibland så ändras vår världsbild. Jag själv var ateist innan jag blev frälst, och det var verkligen omvälvande. Jag hoppas du får uppleva samma sak!
Allt gott!
GillaGilla