Idag vaknade jag till morgonandakten på P1. Prästen försökte förklara att vi behöver olika teologier om försoningen. Hon påpekade att varje synd verkligen inte behövde uppfattas som så allvarlig att Jesus måste dö på ett så fruktansvärt sätt, därför kunde man tänka sig olika behov av ”försoning” fast på olika nivåer.
Att Jesu död är fruktansvärd och djupt smärtsam att tänka på är verkligen samt. Samtidigt behöver vi betänka att det var faktiskt nödvändigt för vår frälsning att Jesus av kärlek till mänskligheten valde att lida i vårt ställe under Guds vrede. Paulus säger i 2 Kor 5:21 att Han blev ”gjord till ett med synden för vår skull”. Han bar vårt straff och befriade oss.
Vad säger då Bibeln, som är Guds Ord, om försoningen? Kortfattat:
- Vi människor är skapade av Gud till gudsgemenskap fullt ut. Adam och Evas syndafall skadade oss alla, utan undantag, så att vi därefter bär en skuld, skam och samvetsskada som inte kan läkas utan full försoning med den Levande, Treenige Guden (se Gen 1-3; Rom 1:18-32)
-
Gud har uppenbarat vem Han är: Fader, Son och Helige Ande (se Matt 28:18-20; 2 Kor 13:13; Matt 3:13-17).
-
Gud har uppenbarat att Han är Helig och Kärlek (se tex Jes 6:1-6; 1 Joh 4:8,16)
-
Utan att försoning sker kan inte Gudsgemenskapen återupprättas, (se tex Luk 15; Joh 3:16-17 – att ha evigt liv är att ha full gemenskap med Gud för alltid).
-
Offertemat i GT visar på vikten av offer för att upprätta relationen, (se 3 Mos 1-5).
-
Hebreerbrevets författare visar på hur Jesus, som NTs överstepräst ”en gång för alla” offrat sig själv. När Han dog brast förlåten mellan det heliga och det allraheligaste i templet – nu var försoning skedd för var och en som i tro tar emot Honom, Jesus, som Herre och Frälsare. Det fanns inte längre någon förlåt som skiljde Gud och människan (läs hela Hebreerbrevet Särskilt kap 9 och 10:11-12).
-
Johannes författarskap visar på Jesus som Guds Lamm som borttager världens synd, med Johannes döparens ord. När påskalammet offras i varje judiskt hem då dör Guds påsklamm Jesus Kristus på korset och försoning sker en gång för alla, (Joh 1:29.36; 1 Joh 2:2, 4:10).
-
Matteus, Markus och Lukas pekar på Jesus som den lösen som befriat oss från ”synden, döden, köttet och Satan” – med Martin Luthers ord – Matt 20:28, Mark 10:45. Jesus är också Herrens lidande tjänare i vilken alla profeternas profetior om Messias går i uppfyllelse, till exempel i Jes 53- Han bär syndarnas straff istället för syndarna, se Luk 12:50. – Döden var en nödvändighet i Guds frälsningsplan, Luk 24:26 – Jesus instiftar det nya förbundet i sitt blod, Luk 22:20.
-
Paulus använder två huvudsakliga bilder – Jesus är ”försoningsoffret” för dem som tror, Rom 3:25 (jfr 2 Mos 25:22). – Jesus är Guds påskalamm slaktat för att vi skulle friköpas, se Efes 1:7
Kanske den tydligaste sammanfattande texten om försoningen, och den Gud som givit den, är den som Paulus skriver i 2 Kor 5:11-21. Här ser vi den kämpande Korsfäste Sonen som ”blev ett med synden” – för vår skull.
Vet du, detta är evangeliet om Guds kärlek och helighet som i Sonens unika offerdöd kan sätta varje människa som i tro tar emot Hans kärleksgåva. Paulus säger det som alltid bra i Romarbrevet 5, vi har blivit rättfärdiggjorda genom Jesus, och i 5:10-11 sammanfattar Paulus detta skeende: ”Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv. Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen.”
Kanske du som läser denna enkla bibelutläggning inte känner Gud personligt? I så fall manar jag dig: gör upp sin sak med Gud nu och be om nytt liv genom att ta emot Jesus som Herre och Frälsare! Han älskar dig! Och Han kommer in i ditt hjärta nu om du inbjuder Honom!
Hela Pingsten 
Hej!
Jag är kanske en av dem som du riktar dig till på slutet. Jag känner inte Gud personligen och tror inte att han finns. Tyvärr måste jag säga att din text inte gör mig det minsta intresserad av Gud. Varför kan en kärleksfull Gud inte komma på något annat sätt att försonas, än genom blod, våld och död? Du hänvisar till 3 Moseboks offerlagar, där det sägs att djur ska slaktas för att försona synder som människor gjort. Varför ska de som är oskyldiga dödas? Vad är det för bra med det? Vad är det för bra med en Gud som låter sitt eget barn bli slaktat som ett lamm? Lyckligtvis vet jag att det finns kristna som tänker på ett helt annat sätt. I detta forum blir jag bara mer och mer beklämd.
Mvh Johan
GillaGilla
Hej!
Det bibelställe som du hänvisar till i punkt 5 är fullkomligt vidrigt, blodigt och riktigt sjukt. Hur kan du prata om kärlek och försoning och hänvisa till detta plågande, dödande där blodet bokstavligt skvätter?
Vänligen,
Annie Svensson
GillaGilla
Det är vi människor som bär på syndigt hämndbegär och kräver att vi ska bli straffade, Gud är den syndfria och rättvisa domaren, som säger att enligt lagen har våra medmänniskor rätt utkräva hämnd. Bibelns Jesus Kristus Gud Sonen tog på sig straffet. Men då måste vi själva avstå från krav på hämnd vi måste efterskänka våra medmänniskors moraliska skuld till oss och Han som mitt under dödlig tortyr sa ”Fader förlåt dem” är beredd att hjälpa oss att göra det.
”14Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er.” (Matt 6:14)
En del upplever det som om de, här på jorden, blivit orättvist behandlade av Gud, och de behöver därför också förlåta Gud. Det är Gud som tagit initiativet till försoning och dött i vårt ställe.
GillaGilla
Hej!
Jag håller med dig om att vi bör avstå från privat hämnd. Men jag håller inte med dig om att vi måste efterskänka våra medmänniskors moraliska skuld. Varför måste vi det? I det vardagliga går det säkert bra att försonas i de flesta fall, exempelvis om någon glömt att diska sin kaffekopp på jobbet. Men om någon utsätter mig för grovt våld? Om någon dödar hela min familj? Kort sagt: om det verkligen gäller något som är allvarligt, ska vi då sätta press på brottsoffret och kräva att denne måste försona sig med förövaren? I ett civiliserat samhälle kan vi kräva att ingen tar ut privat hämnd. Men därutöver bör vi rikta allt ansvar mot förövaren. Om brottsoffret vägrar försoning måste detta respekteras.
Du skriver att Gud förlåter på villkor att vi förlåter de människor som gjort överträdelser. Betyder det att exempelvis en våldtagen kvinna som vägrar att förlåta gärningsmannen aldrig kommer att få Guds förlåtelse? Och kan gärningsmannen i detta fall få Guds förlåtelse även om kvinnan inte har förlåtit? I så fall hamnar vi i en situation där Gud och gärningsmannen blir åklagare, och brottsoffret hamnar på de anklagades bänk. Uppochnervända världen.
Mvh Johan
GillaGilla
Jag menar inte att vårt samhälle, där vi ju har religionsfrihet, ska kräva av brottsoffer att de ska efterskänka förbrytaren dennes moraliska skuld. Men jag menar att det är, enligt bibeln, Guds villkor för att förlåta.
Eller hur tolkar du Matt 6:14-15?
Det kan vara svårt, men Gud är villig att hjälpa oss att göra det. Å andra sidan är det frivilligt att lita på att Gud talar sanning, jag tror på Gud men ingen är tvingad att göra det.
GillaGilla
Säg att du möter en kvinna som lever med en man som regelbundet misshandlar henne. Skulle du säga till henne att hon efter varje misshandel måste förlåta sin man? Jag skulle inte göra det. Jag menar att vi inte bör leva efter Matt 6:14-15. Varken på samhällelig eller privat nivå.
GillaGilla
Eftersom jag står fast vid att hata synden ( i det här fallet hustrumisshandel) men älska syndaren, kommer jag alltid att ifrågasättas av dem som följer tidsandan (vill inte påstå att det är vad du gör) tidsandan gör nämligen aldrig skillnad på synden och syndaren. Vissa perioder (oftare i vissa länder än i andra) dömer man varken hustrumisshandlare eller hustrumisshandel andra perioder är det tvärtom.
I Ceasars och Augustus Rom ansågs det vara ett tecken på civilisation att det ansågs vara en mans ensak om han misshandlade sin fru till döds, de folk som hade en annan syn på saken räknades som barbarer. Detta var inget nytt då man under Alexander den stores tid hade samma kvinnosyn i både Makedonien och Aten.
Tidsandan skiljer sig åt i tid och rum men Kristus är en och den samme, han var och förblir syndares vän, men inte syndens, och han är mitt föredöme.
GillaGilla
Eftersom jag hatar synden i det här fallet hustrumisshandeln (som bevisar att mannen brutit sitt äktenskapslöfte om att älska sin hustru i nöd och list) så kan man nog se det som nummer ett att bryta misshandeln och det kan betyda att kvinnan för att få samhällets hjälp med detta att hon måste polisanmäla honom. Men som nummer två måste hon, om hon vill ha Guds förlåtelse, avstå från en önskan om att Gud ska straffa honom.
GillaGilla
Jag håller med dig om att situationen måste brytas och att mannen ska polisanmälas. Men min fråga handlade om kvinnans plikt att förlåta sin man. Och om jag tolkar dig rätt håller du fast vid Bibelordet som säger att kvinnan har denna moraliska skyldighet.
Jag menar att detta leder oss fel av två skäl.
Dels menar jag att det är respektlöst att kräva förlåtelse och försoning från den part som blivit illa drabbad. Att exempelvis kräva att en våldtagen kvinna ska förlåta gärningsmannen är i mina ögon att begå ytterligare ett övergrepp mot kvinnan. Att kräva att den drabbade parten alltid förlåter sin plågoande kan dessutom medföra att skadliga beteenden inte bryts utan upprätthålls. I mitt exempel med den misshandlade kvinnan kan ett ständigt förlåtande medföra att situationen förlängs, vilket för henne kan få ödesdigra konsekvenser.
Och dels menar jag att hela detta moralkomplex vilar på en föreställning om världen som inte är sann. Jag älskar inte alla människor och minst av allt mina fiender. Och jag vill påstå att detta är fallet även med Jesus. Han älskar inte heller alla människor och absolut inte sina fiender. Han liknar vissa av sina medmänniskor vid ”ogräs” som bör eldas upp i en ugn. Så låt oss därför inte hålla fast vid moralprinciper som ingen kan leva efter. Utmaningen är inte att älska och förlåta alla människor. Utmaningen är att bygga ett samhälle där vi kan leva tillsammans i fredlig samexistens, trots att vi kanske inte alltid gillar varandra. Lyckas vi med detta har vi kommit väldigt långt.
GillaGilla
Olika teologier om försoningen. OK! Jag har en:
Gud, Herren, Kristus blev ett med synden, då han förnekade GT’s synder. Exempel på sådana är äta fläsk, inte vara omskuren, umgås med hedningar, syndare, publikaner och andra orena, vara arkeolog som samlar på sig orena ting från hednatempel m.m.
För att upprätthålla respekten för Guds Lag tog de fromma Herren till Pilatus. Genom att uppstå upphävde Herren domen och Lagen. Han frälste oss från synder som att äta fläsk och vara oomskurna.
Det är sådana synder, som härrör från vår kamp med oss själva om vad som är rätt och fel och Guds vilja. Synd är alltså att vara i konflikt med Gud, att kämpa med Gud, att vara en israel. Sådana var ju de Paulus hedningar, vars tankar anklagade varandra.
Om vi har ett samvete, har vi som det heter Herren i oss, och kan strida med Honom. Har du inget samvete (ande) är du död. Då kan du inte synda och inte försonas. Men du kan begå ogärningar. Men alltså inte få förlåtelse. Först måste du leva.
GillaGilla
Hej!
Jag anser inte att jag har Herren i mig, eftersom jag inte tror att det finns någon Gud. Menar du att jag därmed är död?
Mvh Johan
GillaGilla
Tvärtom! Det är samvetet som är den tydligaste indikatorn på s.k. andligt liv. Det kan vara så, att det är ditt samvete, som upprörts av en oacceptabel gudsbild.
Salig pastor primarius Ludvig Jönson blev känd för sitt svar till en ateist: ”En sådan gud tror inte heller jag på!” För den som tror på en sådan Gud, var givetvis denne kände gudsman en ateist.
För övrigt presenterar jag inte främst mina osäkra övertygelser, utan jag försöker utröna hur myter och texter rimligen bör tolkas. Då kommer jag ibland med förslag.
Men att tolkningen är rimlig innebär ju inte att jag har hittat Sanningen. Däremot har jag säkert hittat en lögn, om jag läser en tolkning som är orimlig.
GillaGilla
Jag uppskattar att du inte har en tvärsäker hållning i dessa frågor. Själv utesluter jag inte att Gud finns, men har hittills inte funnit några belägg eller argument som övertygat mig om hans existens. Om jag tolkar dig rätt säger du att själva det faktum att jag upprörs över Gud (i den våldsamma variant som framträder i artikeln) är en indikation på andligt liv. Därmed skulle alltså ”Herren vara i mig”. Men om du skriver in Guds närvaro som en förutsättning för att överhuvudtaget kunna värdera en Gudsbild, så har du ju redan avgjort saken på förhand. Jag skulle kunna be dig att värdera Allah, och i samma ögonblick du förnekar honom säga att själva det faktum att du i ditt inre ägnade dig åt frågan indikerar att Allah finns i dig. Jag misstänker att du inte skulle köpa detta.
GillaGilla
Jag förstår att du har någon sorts ”gudsbild”, som det kallas. Jag ansluter mig till dem, som säger ”Gud är annorlunda”.
En bild jag gillat är Gud som ett hav av medvetande. Den bilden finns i många religioners myter. Denna Gud/hav skapar människor av sina droppar. Står inte något sådant i Koranen? Efter 70-80 år återvänder dropparna till Havet och blir ett med det. Ja, inte de som förgasas av skammens hetta, när de blir ett med all kunskap och insikt.
GillaGilla
Ja, Gud som hav är en bild som jag inte har något större problem med. Bra mycket bättre än den blodsfixerade typ som Hans Sundberg verkar tillbe. Tillsammans med andra i detta forum, vad det verkar. Havet är ju också det som finns från allra första början, redan innan Gud börjar skapa världen – i alla fall enligt de bibelforskare som menar att den traditionella översättningen av Genesis 1:1 är missvisande.
GillaGilla
Men detta är väl inte Gud? Inte bibelns gud iallafall. Jag fattar faktiskt inte varför man alls skall prata om gudar, annat än i syfte att försöka tolka texternas verkliga innehåll eller den historiska bakgrunden till att religionerna uppfanns.
Gudar känns som kraftigt utdaterade begrepp med ursprung från en tid då makten började forma sina trupper för att skaffa mer makt och då som makthavarnas nödvändiga redskap för att lura sina folk och kontrollera sina armeer.
I moralens, utvecklingens och fredens intresse borde vi väl istället arbeta oss bort ifrån detta som bidragit till så oändligt mycket lidande.
GillaGilla
Anders, som jag ser det finns det stora problem och mindre problem. Om alla människor som nu tillber en gud som kräver blodsoffer övergår till att tro på en Gud som är som ett hav så är mycket vunnet. Jag tror inte att det finns någon Gud alls, inte ens i form av ett hav. Men om den gudsbilden skulle ersätta den våldsbejakande gud som nu dominerar så återstår för oss alla ett mycket litet problem i stället för ett mycket stort.
GillaGilla
Joho du! Det är Bibelns Gud! Om du läser Genesis, så har vi Djupet. Gud skiljde vattnet ovan från vattnad nedan med ett himlavalv. Enligt den egyptiska teologi Moses fick undervisning i var himmelshavet och himmelsguden identiska.
Himmelsguden hette Nun och finns på Wikipedia. I GT nämns mer än 30 ggr att Josua, Mose efterträdare, var Nuns son. Bibeln upprepar sådant som är viktigt. När de semitiska namnen Josua, Mirjam och Kefas översätts till grekiska blir det Jesus, Maria och Petrus.
Himmelsguden Nun kastade för övrigt ned sin son, solguden Ra till underjorden genom en avgrund i väster, när denne ljusbärare (Lucifer) hade klättrat upp och satt sig över Nun. Det måste han göra varje dag, eftersom den envisa djävulen har hittat en väg i öster, där han kan klättra upp igen.
Solguden Ra är/var f.ö. ett med sin son farao, denna världens härskare. Ramses är en sammandragning av Ra och moses, som är det fornegyptiska ordet för son. Jag har skrivit mer detaljerat om saken bl.a. här:
https://christerbroden.wordpress.com/2014/01/22/den-ohangde-sonen/
GillaGilla
OK Christer, jag kollar lite på din blogg ibland och fattar att du har grävt väldigt mycket djupare i detta än vad jag någonsin kommer att orka, så jag litar på vad du säger.
Vad tror du om det som en del påstår att den bibliska Jesus egentligen är ett hopkok av gamla egyptiska solgudar?
GillaGilla
Det är en alltför förenklad bild. Men jag tror också att den traditionella bilden av en himmelsk monarki med kung och kronprins är en närmast hädisk förenkling. Det är en mycket djupare innebörd bakom detta. Den når man bara genom ett intensivt sökande och ”bultande på porten”.
Jag brukar i stället tala om Vägen. Har den något slut? Kan man nå fram själv, eller måste man hämtas med ambulansheli-kopter, då man stupat?
Förfäderna var hedningar. De talade ”hedniska”. Om sanningen uppenbarades för dem, var de tvungna att beskriva den med sitt hedniska språk. De hade inget annat. Men de ändrade innebörden. Men för att förstå dem, måste man ända lära sig den gamla ”hedniskan”.
GillaGilla
Ja förståelsen av den gamla ”hedniskan” är säkert oerhört svår att få ordning på.
Man kan tänka sig att dom ”heliga” skrifterna till att börja med är behäftade med ett antal rena översättningsfel, sedan har olika härskare redigerat dom efter eget gottfinnande och nu skall dessa dunkla texter med alla sina brister och även utan brister mycket svårbegripliga innebörd tolkas av folk med viljestyrd agenda, varav en del är 100% tvärsäkra på att varje kommatecken är guds eget.
Hoppas att ditt och andras bultande på porten kan sprida lite mer ljus över den verkliga innebörden i dessa gamla skrifter.
GillaGilla
Hej!
Jag bär varken på hämndbegär eller vill att någon ska bli straffad. Och det gäller både andra och mig själv.
Jag motsätter mig också både djuroffer och människooffer. Detta strider mot en icke-våldslig livshållning.
Vi kan välja att göra bra saker för våra medmänniskor och medvarelser. Är det inte det som är viktigt? Varför är det så viktigt att människan känner sig syndig och usel? Borde inte det bero på vad vi gör?
Vänligen,
Annie Svensson
GillaGilla
Helt rätt, Annie: det beror på vad vi gör! Nämligen att vi gör oss till våra egna gudar och vänder oss bort från den ende sanne Guden. Eller går emot, öppet och rakt på trotsar Honom. Det är det som är synd: att välja att göra något som inte är Hans väg, att välja bort gemenskapen. Det är vad Adam och Eva gjorde, det som deras barn gjorde och så vidare till oss. Vi föds syndiga, vi lever syndigt, tills vi ger upp oss själva under Jesu död. Hans som tog all Guds vrede och sorg på sig, så att vi kan bli fria till att leva i Herren.
Det vi kallar ”kristendom” lär oss att inte offra djur. människor eller andra ting, eftersom Jesu offer är universellt. Ingen ska dödas med avsikt av en som underordnat sig Kristi offer. Enligt Bibeln.
Men för att vi skulle kunna bli fria från det straff som vi ådragit oss i och med att vi satt oss upp mot Gud, måste något ges. Nämligen Jesu blod.
Det var världens hat och våldsamhet som krävde att någon tog straffet. Gud älskade världen så att han lät sig komma i människogestalt och ta världens straff – av världen. Men det går ju inte att hålla Gud död, så han uppstod och tog oss med, som ger oss till honom.
OK, det är inte gulligt. Inte alls rart med all smärta. Men det behövdes för att befria människorna. Jag vet inte hur du tänker, men som ett exempel:
Tycker du att det är fel, det sätt som Gud valde för att befria dig? Är inte det att sätta sig upp mot Gud och mena att han tänkt fel? Alltså synd?
Du kan göra bra saker. Men det är inte det som spelar roll, utan att du gör bra saker för Jesu skull och med honom. Att du lever med och för honom, helt underordnad och helt omsluten av verklig kärlek.
GillaGilla
Hej!
Som svar på din fråga: Jag skulle aldrig drömma om att tillåta att någon spikades upp på ett kors för ”min befrielse”. Vi behöver inte befrielse, vi behöver samarbete och tillhörighet. Ansvar inför alla andra som våra handlingar berör.
Det är självklart att det spelar roll hur vi behandlar varandra.
Jämlika som vi är, och inte underordnade. Bara i en jämlik relation med kärlek på lika villkor finns det möjlighet till någon sorts befrielse – i detta resonemang finns nämligen ingen synd.
Vänligen,
Annie Svensson
GillaGilla
Vi har som väl är religionsfrihet, själv tror jag att bibelns Gud talar sanning, men jag förstår att många svenskar står närmare Mazdaismen som, om jag har fått lära mig rätt, räknar med tre utgångar, ett paradis fyllt av liv och glädje för dem som ställt upp på det godas sida, ett plågsamt helvete för dem som ställt sig på det ondas sida, samt ett grått totalt ständigt händelselöst apatiskt helvete för de som inte tagit ställning. Zarathustras Mazdaistiska ”väckelse” började med en reaktion mot misshandel av kor, han var sin tids djurrättsaktivist.
Själv föredrar jag kristen tros betoning av ömsesidig förlåtelse, kärlek och försoning.
GillaGilla