Lovsång som aktivism

Under min barndom sjöng jag psalmen ”Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig” och det är en sång jag levt med sedan dess. När jag var tonåring så lärde jag mig att ”lovsång inte är en musikstil utan en livsstil” och det perspektivet har alltid funnits med mig. Att vi med våra liv får vi visa på Guds godhet och kärlek.

Så varför ska vi då sjunga sånger? Gör det oss inte det bara passiva när vi myser med tända ljus och bra musik? Borde vi inte göra något mer aktivt och aktivistiskt?

För egen del förstod jag nog inte lovsången som något aktivt och aktivistiskt förrän jag gick bibelskola. Visst, sjunga tycker jag om och spelat piano har jag gjort sedan jag var liten – men sprängkraften i tillbedjan i form av musik upptäckte jag först när jag lärde mig mer om Uppenbarelseboken, och läste Tellbes Lammet och odjuret.

När jag läste den så fick jag upp ögonen för att Uppenbarelseboken är den bok i Bibeln som tydligast proklamerar Jesus som Gud i lovsången till Lammet (Lammet = Jesus.) Jesus äras på samma sätt som Fadern.

Den som sitter på tronen,

honom och Lammet tillhör lovsången

och äran och härligheten och väldet

i evigheters evighet.

(Upp 5:13b)

Uppenbarelseboken är också politiskt sprängstoft. I Romarriket fanns under den här tiden en kejsarkult, där kejsarens tillbads som Gud. Men i Uppenbarelseboken är det Lammet som lovsjungs – inte kejsaren. Den här boken måste varit så otroligt provocerande för statsmakten i den tid den skrevs.

I det romerska imperiet fanns det kejsare som kallades för Dominus et Deus noster – alltså ”Vår Herre och Gud”. Kejsaren kunde också kallas för ”Morgonstjärnan”. Men i Uppenbarelseboken är det Jesus, och bara han, som är ”vår Herre och Gud” och ”den strålande morgonstjärnan.”

I lovsången så får vi lyfta blicken och fästa den på Jesus. Luther kallade människans tillstånd för ”incurvatus in se”, att hon är inkrökt i sig själv, och att vi behöver bli befriade ifrån detta. Lovsång är en väg att gå. I lovsången vänder vi oss bort från oss själva, men det är inte ett tomt vakuum som vi vänder oss till. Magnus Malm har beskrivit detta med orden: ”Att bli en Jesu lärjunge är inte att vända ryggen till världens lidande för att leva ett smärtfritt liv med Gud. Det är att förenas med Jesus och hans intressen i världen.” I tillbedjan av Jesus formar han oss att sätta andra före oss själva och att engagera oss för det som hans hjärta längtar efter.

I lovsången säger vi, med samma ande som den tidiga kyrkan som vägrade att tillbe kejsaren, att det finns något större än den här världens system. När vi säger ja till att tillbedja och lovsjunga Jesus så säger vi också nej till att tillbedja annat som pockar på vår uppmärksamhet: om det så är politiska härskare och system, kärleken till pengar eller våra egna egon. Ingen annan än Jesus är värd lovsången.

Lovsången är också en kraftkälla att protestera mot mörkret. Den ökar vår vetskap om att Kristus sitter på tronen, att en dag kommer ljuset slutgiltigt besegra mörkret och att Gud alltid är större.

Ingen annan är värd att besjungas
Endast Du, Herre, äger min sång
och i himmelens gyllene salar
skall jag prisa dig evighet lång

Jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig
där var ton skall en hyllning till dig bära
och i dagar av glädje och dagar av sorg
vill jag leva var dag till din ära.