Hur kan vi få frikyrkan att evangelisera igen?

Jag är väldigt tacksam att än en gång ha fått förtroende från Torpkonferensen att vara med och leda outreach-satsningen Dela Evangeliet, som syftar till att få ut konferensdeltagare i centrala Örebro och evangelisera med Pannkakskyrkan. Tyvärr är det, precis som förra året, väldigt få som följt med oss ut. Av Torps över 10 000 deltagare är det hittills fem personer som hängt med de senaste tre dagarna.

Jag skrev ett blogginlägg efter Awakening Europe om varför de lyckades få ut de flesta av sina tusentals deltagare, medan vi inte lyckats med det på Torp. Det primära anledningarna lär vara att Dela Evangeliet presenteras som ett val av många — vilket det är — och att Awakening Europe hade mobilisation för evangelisation som explicit syfte medan Torp är mer som en retreat för familjer. Få förväntar sig och förbereder sig för gatuevangelisation när de åker till Torp, och därför följer så få med ut även när vi informerar från scenen på kvällsmötet om att det äger rum.

Det här står förstås i kontrast till Torpkonferensen i sin ungdom, när mobilisationen av evangelister och missionärer stod i absolut centrum. Den evangeliserande kultur som byggde EFK:s modersamfund – och de flesta andra frikyrkor för den delen – finns inte på samma sätt idag. Det är ett väldigt stort problem. Som jag påpekar i det senaste avsnittet av Jesusfolket: på Nya Testamentets tid evangeliserade alla kristna offentligt, och det är dags att vi åter betraktar evangelisation som lika självklart och naturligt i det kristna livet som bön, tillbedjan och bibelstudium.

Den ickeevangeliserande församlingen motiveras dock teologiskt ibland. En vän ifrågasatte min tes att alla tidiga kristna evangeliserade och hänvisade till Jim Petersons teori att enbart ”missionerande apostlateam” predikar och evangeliserar offentligt i Nya Testamentet, medan ”vanliga församlingsmedlemmar” inte gör det. Peterson skriver: ”Det förekommer aldrig att de nytestamentliga brevens författare uppmanar de troende att gå tillbaka till synagogan och störa ordningen igen. Inte heller uppmanades de att gå och predika på torget.”

Detta argument från tystnaden är problematiskt, för orsaken till att något inte uppmanas behöver inte vara att människor inte ska göra det, utan att de redan gör det. Jag har aldrig uppmanat mina församlingsmedlemmar att ta med biblar till våra möten, för de gör det redan. Mottagarna av Nya Testamentets brev uppmanas aldrig att be för sjuka. De uppmanas inte heller att samlas på söndagar för Gudstjänst. Det är saker som de redan gör, och därför blir uppmaningar överflödiga.

Det är därtill ett tecken på bias att utgå från att uppmaningarna att vittna, förklara evangeliet och (när det gäller uppmaningar till ledare) förkunna som vi finner i epistlarna, inte syftar på offentliga möten och aktiviteter. Vi tänker oss ofta att den tidiga kyrkan fungerade som våra kyrkor vanligtvis fungerar idag, med möten som nästan uteslutande är interna så att kontakt med icketroende nästan enbart sker i vardagslivet. Men Apostlagärningarna målar en annan bild.

Som jag har skrivit om tidigare hade den apostoliska urförsamlingen i Jerusalem både interna möten i hemmen och evangeliserande möten i templet (Apg 2:46). Att ett av huvudsyftena med mötena i templet var evangelisation framgår tydligt i bland annat Apg 5:20 och 5:42. Och Apg 2:44-46 säger klart och tydligt att ”alla troende” var dagligen tillsammans i templet. Apg 5:12 säger ”de var alla tillsammans i Salomos pelarhall”.

De offentliga, evangeliserande mötena var alltså inte något som enbart ett elitistiskt ”apostlateam” ägnade sig åt. Förvisso stod knappast alla 5000 kristna och predikade i mun på varandra, men de var alla där och hjälpte till. Att ha ett offentligt, evangeliserande möte på en plats med många ickekristna sågs som lika mycket gudstjänst som att ha ett mer internt möte med nattvard i hemmen.

Och innan någon säger att vi inte behöver se ut som den apostoliska urförsamlingen, kontemplera det faktum att människor kom till tro varje dag (Apg 2:47). Akta dig för att se evangelisation som ett hot eller som något negativt. Det är något fantastiskt och underbart som alla kristna får och bör vara med på, för det är det mest effektiva sätt vi kan träna oss i och utföra missionsbefallningen (Matt 28:18-20).

I Apg 19 ser vi på samma sätt att Paulus evangeliserar tillsammans med de andra lärjungarna i Efesus: ”Då lämnade han [synagogan] och tog lärjungarna med sig och höll sedan samtal varje dag i Tyrannus hörsal. Detta pågick under två års tid så att alla som bodde i Asien, judar och greker, fick höra Herrens ord.” (vv. 9-10). Efesus möten skedde både ”offentligt och i hemmen” (Apg 20:20). Det är denna dualitet som kännetecknade den nytestamentliga församlingen: ute och inne, evangeliserande och lärjungatränande.

Jag ser ingen anledning att tro att denna modell inte applicerades i andra församlingar än Jerusalem och Efesus. Som jag skrivit många gånger innan är jag väldigt kritisk till idén att den apostoliska urförsamlingen i Jerusalem skulle vara något annat än extremt normerande för de tidiga kristna, liksom den bör vara extremt normerande för oss idag.

Avslutningsvis tycker jag idén om att endast ”apostlateam” ska evangelisera offentligt är både hierarkisk och otroligt ineffektiv. Varför skulle alla kristna inte evangelsiera. Och om de kan det, varför förbjuda dem? Petersons syfte verkar vara att trösta kristna som tycker offentlig evangelisation är jobbig, med att säga att det ska andra sköta. Men lösningen ligger inte i att rättfärdiga bristande evangelisation, utan att på ett varsamt och responsivt sätt träna lärjungar att evangelisera igen. Många nykristna och många kristna i majoritetsvärlden har inte alls särskilt stora problem att evangelisera offentligt, det vi har att fajtas är ett kulturellt fenomen i väst som hindrar evangeliets framväxt.

Paulus undervisning om tjänstegåvorna i Ef 4 visar att han tänker sig att alla församlingar ska ha apostlar och evangelister, och syftet med dessa tjänster är inte att de ska evangelisera åt försmalingen utan att de ska träna församlingen i att mogna i Kristus, vilket förstås inkluderar evangelisation. Missionsbefallningen gavs till apostlarna men inkluderar orden ”lär dem att hålla allt som jag befallt er”, vilket inkluderar budet att göra lärjungar! Så en gränsdragning mellan vad ”apostlateam” och andra ska göra går inte att göra utifrån Nya Testamentet vad gäller evangelisation.

Att rensa bort dessa teologiska hinder för en evangeliserande kultur är första steget. Nästa steg är att helt enkelt starta regelbunden offentlig evangelisation i församlingarna, och visa att det är något alla bör vara med på genom att ledarna hänger med ut och/eller genom att placera dem på söndagarna. Det här är av högsta prioritet. Så länge vi inte som församling evangeliserar, är vi inte församling på det sätt Jesus vill att vi ska vara det.