Detta är den sjätte och avslutande delen av sommarens följetong Gud eller Mammon. Följande del av fördjupningsarbetet är personliga reflektioner utifrån det som tidigare skrivits i del ett, två, tre, fyra och fem av följetongen. Texten i sin helhet är skriven 2015 och finns att läsa här.
Avslutning (och en ny början)
Syndabekännelse. Inledningsvis när jag skrivit den här texten har jag känt stor frustration och sorg över mitt liv. Att se diskrepansen mellan mitt liv, mina sammanhang, och Jesu undervisning i Lukasevangeliet måste väcka någonting i mig. Insikten att jag är en farisé som allt för ofta älskar pengar mer än människor skakar mig i grunden. Denna insikt kan dock inte stanna i förkrosselse och skam, utan måste leda fram till en syndabekännelse. När jag lever i orättfärdigt överflöd medan mina syskon inte har sina basbehov fyllda, när jag skadar skapelsen, då har jag inte älskat Kristus över allt annat, inte älskat min nästa som mig själv. I Kristus är vi rättfärdiggjorda och får ta till oss hans uppmaning om att ”gå nu, och synda inte mer.”
Rik i den här världen? Min utgångspunkt i följetongen har varit att jag definierar mig som ”rik i den här världen”. Här kommer någon läsare kanske inte känna igen sig i bilden.Vi läser ibland texter om att ”85 personer äger halva jordens tillgångar” och lägger därmed problemet om global ekonomisk orättvisa utanför oss själva. Men jag har aldrig behövt gå och lägga mig hungrig. Jag har kläder på kroppen och tak över huvudet, jag äger en dator, en kaffebryggare och inte så få böcker. Jag har pengar på banken och i plånboken. Utifrån detta definierar jag mig som rik i den här världen. Att reagera och säga ifrån varje gång någon kallar mig för ”fattig student”, eller de gånger jag själv råkar göra det, har för mig varit viktigt för att inse min privilegierade position i den här världens ekonomiska system.
Att avstå som en kristen princip. Att Jesus ”inte räknade sin jämlikhet med Gud som segerbyte utan utgav sig själv och antog en tjänares gestalt” – vad gör det med mig som säger mig följa Jesus? I min efterföljelse måste det vara en självklar del att avstå från vissa saker. Inte den enda delen – negationer är sällan motiverande – men en viktig del för att kristen tro inte bara ska vara att vi lägger till bibelläsning, bön och lite volontärarbete till våra vanliga livsstilar, utan så att vår tro påverkar hela livet. För alla ser det inte ut som för Franciskus och Klara av Assisis löften om ”fattigdom, lydnad och kyskhet” – men jag tror att det finns mycket inspiration där för ett liv i Jesu efterföljelse. Enkelheten, att lära sig avstå från det onödiga och fasta från nödvändigheter, är en väg framåt. Nåden blir praktisk och får konkreta konturer när vi ger utan att förvänta oss att få tillbaka.
Riktning. ”Lärjungaskap handlar om riktning”, för att citera min bibelskolelärare Magnus. Att följa Jesus är att sträva nedåt, mot att ge mer och leva enklare. ”Tro inte att jag redan nått detta eller blivit fullkomlig” skriver Paulus efter att ha redogjort för hur hans världsliga privilegier inte länge har något värde för honom, ”men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus fått mig i sitt grepp.” Att längta efter att bli mer lika Jesus i allt och rikta våra liv utifrån den längtan är en utmaning för oss. Inte som om att vi redan är där, men för att vi vill följa Kristus med allt vi är och har.
Att ha enkelhet som ideal och samtidigt betona fattigdomsbekämpning? Är jag inte helt inkonsekvent och säger jag inte två helt olika saker med den här texten? Visserligen är tankemässig inkonsekvens något som jag emellanåt gör mig skyldig till, men jag tror inte att det är fallet just här. Jag tänker att en nyckel ligger i att inte skämmas för de privilegier jag har som alla borde få, men att avstå från det ingen borde ha, och även lära mig att ibland fasta från nödvändigheter. Alla människor borde få tak över huvudet, få äta sig mätta varje dag, ha kläder på kroppen, ha tillgång till sjukvård, och leva i en miljö som inte är förorenad. En fråga att ställa sig som utmaning: Vad har jag som ingen människa borde ha? Svaret på denna fråga är för mig en vägledning för vad jag ska avstå, ägandemässigt, konsumtionsmässigt, livsstilsmässigt. Ingen människa borde ha rätt att leva över vad den här jorden klarar av eller leva i en rikedom som förutsätter andra människors fattigdom – ändå gör många av oss västerlänningar just det.
När texten säger flera saker? Att jag emellanåt är inkonsekvent går att leva med, men vad gör vi med bibeltexter som verkar säga emot varandra? Slutar vi att ta till oss Jesu ord om att sälja allt vi äger, när vi läser att Jesu kvinnliga lärjungar hade tillgångar som de använde för att betjäna? Godkänner vi genom de sistnämnda texterna allt vårt jordiska ägande? Lyssnar vi till den befriande röst som kallar oss att sluta samla skatter på jorden, att sluta tjäna Mammon, och i stället vända oss till den levande guden? Fortsätter vi att tro att vår himmelske fader har mer omsorg om oss än vad han har om fåglarna, och att han vill vara även vår försörjare?
Profetiskt liv. Vi behöver reformrörelser. Grupper av människor som lever profetiskt, som franciskaner i en i hög utsträckning mammoniserad kyrka. Gemenskaper som vägrar att tillåta Mammons makt över liv och gemenskaper. Vi behöver våga utmana varandra i att lägga ner allt, inklusive vår ekonomi och våra ägodelar, inför korset och låta dem betjäna andra människor och fylla deras behov. Våga stå till svars för varandra. När jag blev vegetarian var det i en gemenskap som strävade efter en enklare livsstil, där många avstod från kött av miljöskäl. Jag har vänner och förebilder i enkelhet som utmanar mig mycket kring bland annat klädkonsumtion. Vi behöver våga be varandra om hjälp. Låt oss väcka drömmen om att församlingen skulle få vara ljus på berget, grupper av människor som lever annorlunda liv, som följer Kristi exempel att sträva nedåt, mot ett enklare, fattigare, mer hållbart liv.
Provocerande liv. Den fattiga änkan i Lukasevangeliet gav allt hon hade att leva på. Franciskus och Klara av Assisi lämnade välstånd för att tigga ihop sitt dagliga bröd. Johannes döparen levde av gräshoppor och vildhonung. Det profetiska livet och det provocerande livet verkar höra ihop. Hur skulle vi idag se på ett sammanhang som sålde sina gemensamma och individuellt ägda lokaler och gav pengarna till de fattiga, för att sedan själva hamna i ekonomisk knipa? Kan det vara så att vi, om vi lever profetiskt, också kommer att provocera(s av) varandra?
Den världsvida kyrkan. Min kärlek till den världsvida kyrkan och till kyrkohistorien växer ju mer jag läser, och har växt under den här processens gång. Den ande Franciskus och Klara av Assisi levde i, med en kärlek till hela skapelsen, behöver vi låta oss utmanas av, i en tid där vi är medbrottslingar i att skada den här skapelsen på olika sätt. Att låta den världsvida kyrkan och det Gud gör i henne utmana oss. Vi får tacka Gud för att den nuvarande påven är klimataktivist och att han når ut med skarp rikedomskritik till ofattbart många människor. Det är ”tillsammans med alla de heliga” som vi lär känna ”Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap” och som får oss att vilja lägga ner allt för Kristus för att betjäna hans minsta. Enkelheten är inte ett ensamprojekt för svensk frikyrklighet, den är en utmaning till och nödvändighet för hela Jesu kropp.
Identifikation. När vi möter Jesu ord om mal och mask som förstör inser vi att vår materiella rikedom är värdelös när den behålls för oss själva. Jesus uppmanar oss att ge upp allt vårt eget och be Fadern om vårt dagliga bröd. I den bönen identifierar vi oss med de fattiga. Att göra det kommer i sin tur att prägla våra val, vår konsumtion och vår livsstil.
Till tjänst för Guds rike. Jag har själv i denna text gett utrymme för tankar kring att ”låta det materiella tjäna Guds rike” och förvaltarskap av det materiella. Dock vill jag problematisera detta mitt uttryckssätt och ställningstagande. Jesus talar om icke-ägande som tjänst för gudsriket, men det är så mycket svårare för oss att se hur det skulle kunna fungera. Guds rike är annorlunda vårt. Jag har många exempel på hur materiellt ägande på olika sätt tjänar Guds rike. Lokaler för boende, betjänande och gudstjänstfirande, en bil för att åka på teampraktik eller för att hjälpa flyktingar, dator och böcker för att läsa, skriva och genom det bygga upp Guds församling. Så mycket svårare är det att se hur det vi avstår tjänar Guds rike. Ändå är det ju det sistnämnda som Jesus talar och lever ut tillsammans med sina lärjungar. Icke-ägande är ett sätt att tjäna Guds rike. Den tanken utmanar mig. Jag är för egen del inte färdig i hur det kan se ut.
En asketisk framtid? Det är så lätt för mig att tänka att det fungerade för Jesus och hans lärjungar att leva omkringvandrande utan fast bostad eller ägodelar, för att det var en annan tid. På samma sätt frestas jag ibland att tänka på Franciskus av Assisi, jag försöker kontextualisera och gör hans berättelse till något vackert och småmysigt att lära av, något som fungerade på medeltiden men som idag bara är bilder av fåglar och träd. Men den typen av liv har alltid varit annorlunda. Franciskus var rik innan han lämnade allt. Jesus avstod himmelsk härlighet. En bön jag har är att jag aldrig ska låta dessa berättelser bli gulliga historier, utan fortsätta söka Guds rike, att lära mig ge upp allt för Kristus, att förstå vad helig dårskap innebär. Var hamnar jag om jag slutar brottas med mitt ägande, så länge jag äger något? Låt oss be att det inte ska få stanna här, utan att vårt lärjungaskap ska få beröra vårt ägande eller icke-ägande hela livet.
För en tid som denna. Klimat-, global- och fattigdomsperspektiven gör att rättvisefrågorna blir större än att dela syskonligt på kladdkakan på bibelskolan. Frågor om rättvisa är inte mindre viktiga än i Jesu och den tidiga kyrkans samtid, om något tror jag att de blir allt mer avgörande. Att inte vara som den rike i berättelsen om Lasaros är för mig en utmaning både till mig som individ och till västvärlden som helhet. Jesu ord är inte mindre skarpa idag. Vi behöver arbeta för att alla människor ska ha tillgång till sjukvård och utbildning samt att få sina grundläggande behov fyllda. Vi behöver främja rättvis och rättfärdig handel, främja rättfärdiga arbetsvillkor och löner som går att leva på. Vi behöver arbeta för att den här jorden ska gå att leva på under många år framöver, i omsorg om vår nästa. Om någon ur en kommande generation påverkas av mina val, är också hon min nästa som jag har ansvar för. Och vi behöver göra allt detta, hjälpas åt i dessa stora frågor, och samtidigt, som individer och som gemenskaper, ge till människor som sitter utanför våra portar och tigger.
Var inte rädd, du lilla hjord. När Jesus utmanar oss att ge upp vår rikedom, att inte ha vår trygghet i det materiella, så har han inte lämnat oss ensamma i det. Fadern har beslutat att ge oss riket och vi är adopterade in i en familj där vi får sörja för varandra, där vi liksom Nya Testamentets församlingar behöver utmanas att dela med oss till varandra. Vi är inbjudna till att få följa Jesu ord om befrielse från oro, girighet och materiella bekymmer, och i stället söka Guds rike.
Tacksamhet. En process under skrivandets gång har för mig varit en rörelse från frustration till tacksamhet; från hopplöshet till längtan efter agerande. Frustration kan vara förlamande, då vi ser på oss själva och blir förtvivlade. ”Tacksamhet är aktivism” för att citera Alice Hägg, student och aktivist. Påven lyfter den helige Franciskus vördnad för skapelsen. Tacksamhet är en förvandlande kraft, en kraft till förändrade liv. Tacksamhet till Gud för skapelsen och dess skönhet får oss att behandla den väl. Tacksamhet över andra människor får oss att leva rättfärdigt gentemot varandra. En tacksam människa nöjer sig med vad hon har och begär inte att ständigt ha mer. Kan vi lära oss att leva varje dag i tacksamhet till den som föder allt levande, och nöja oss med vad vi har, då blir uppgivandet, givandet och enkelheten en naturlig konsekvens, och vi inser att de gåvor vi fått att tacka Gud för måste få komma fler till del.
Hela Pingsten 
Emma,
En mycket bra avslutning där du trycker på något som många glömmer, tacksamheten till vad Gud givit oss. Vi har allt att tacka vår Skapare för, allt han har gjort, gör och kommer att göra för oss. De som har fått mycket kan också hjälpa mycket och de som tilldelats lite kan ändå hjälpa lika mycket.
Du nämner själv den fattiga änkan som Jesus sa skänkte mer än alla de andra. Så vad betyder det i praktiken? Den är ju uppenbart att hon inte skänkte mera antalsmässigt än de andra, men eftersom Jesus inte kan ljuga så kan det bara betyda en sak, att det är inte antalet som räknas utan istället var och ens uppoffring, dvs andens frukt. Paulus skriver vidare ”Var och en ska ge vad han har bestämt i sitt hjärta, inte med olust eller tvång, för Gud älskar en glad givare.”
Vad kan vi utläsa av detta? Jo, låt inte det materiella bli till ett tvång i någon riktning. Var tacksam över det Gud givit och dela med er frikostigt efter andens ingivelse. För betänk också; hur skulle ni känna er om ni givit någon med kärlek och sedan lämnar mottagaren bara ifrån sig objektet med motiveringen att den inte är värda det, eller att någon annan behöver den bättre?
GillaGilla
Hej Thomas! Tack för din kommentar.
I fallet du skriver i slutet så tror jag inte att givande handlar om att ge för att vi själva inte är värda något, utan om att låta generositet få vara ett uttryck för Guds kärlek genom oss. Det kan ju innebära att vi ger bort något vi fått för att någon annan behöver det bättre. ”Ge som gåva vad du fått som gåva” är en fantastisk princip, att tillämpa på allt från nådegåvor till pengar till tid 🙂
Allt gott! Emma
GillaGilla