Tankar inför ett äktenskap

Imorgon gifter jag mig med Sarah. Det har varit en fantastisk resa med stora emotionella kurvor som tagit oss till den här punkten. Och resan har ju bara börjat. Det känns glädjefyllt men också lite läskigt.

I min familj har äktenskap ofta slutat i skilsmässor, och därför har jag betingat, som psykologer säger, äktenskap med att till slut få en kraschad relation. Och det vill jag ju inte ha med Sarah. Mycket av vår tid tillsammans har gått ut på att låta Gud hela inre sår i oss, så att vi i frihet kan bygga något vackert tillsammans i överlåten gemenskap.

Paradoxalt nog har jag länge varit rätt ensam i mitt förespråkande för gemenskap: mot individualism och egoism, för ekonomisk utjämning och kärlek. Inte främst i bemärkelsen att jag varit singel, för jag tror att man absolut kan leva i celibat och praktisera överlåten gemenskap. Se bara på klosterrörelsen. Utan jag har varit en singel som saknat en hängiven kommunitet och dessutom slarvat på att vårda mina vänskapsrelationer.

Något av det viktigaste Sarah har lärt mig och fortsätter lära mig är att vara en sann vän. Hon värderar vänskap otroligt mycket, och hon är en fantastisk vän för alla som vill lära känna henne. Hon släpper allt för sina vänner. Och nyckeln till att få så starka band med andra människor är förstås att prioritera dem och spendera tid med dem, som Jesus spenderade tid med sina lärjungar för att sedan säga ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” (Joh 15:13). En kärlek som han sedan demonstrerade för dem, och som de kom att demonstrera för honom senare i sina liv.

Sarah släpper allt när hennes vänner behöver henne, och hon kan med helt ärligt hjärta säga att hon skulle kunna dö för dem. Den radikaliteten och den Jesuslikheten är något som jag verkligen önskar att få smittas av som hennes bästa vän. Det nytestamentliga liv jag alltid har drömt om i karismatiska kommuniteter kräver djup vänskaplig kärlek. Den träningen som Sarah påbörjat i mitt liv är faktiskt av lika stor vikt som den romantiska kärleken.

Igår kväll kollade jag på The Bible Projects video om Höga Visan, eller Sångernas sång som jag tycker alla bibelöversättningar bums borde återgå till att kalla den (seriöst, Höga Visan låter ju som någon Bellman- eller Cornelislåt). Videon innehåller många bra poänger, bland annat varför texten själv visar att den inte är skriven av Salomo utan snarare ingår i hans vishetstradition.

Något som särskilt slog mig var dock att boken har ett öppet slut. Efter att kärleksparet funnit varandra och poetiskt sammanfattar kärlekens väsen (8:6-7) återgår de till att springa och leta efter varandra – the end. The Bible Project poängterar att det är ju så kärlek är, den har inget definitivt slut. Den är stark som döden.

Detta gör att det är så betydelsefullt att mitt och Sarahs äktenskap välsignas av Gud. Det är bara han som kan göra det till något djupare än en socialt konstruerad parningsritual. Det är bara han som kan ge det evigt värde. Inte för att vi kommer vara gifta i himlen (Matt 22:30). Utan för att den evangelisation, lärjungaträning och kärleksspridning som vårt äktenskap förhoppningsvis leder till alltid kommer bestå.