I förrgår publicerades en artikel av mig på Svenska apologetiksällskapets blogg som har mötts både av uppmuntran och kritik. Inlägget handlade om hur apologetik inte kan frikopplas från etik, dels för att biblisk apologetik ska vara etisk och dels för att vi inte kan stänga av våra hjärnor när vi resonerar kring etik lika lite som när vi resonerar kring filosofi och teologi.
Vissa moraliska ställningstaganden kräver långt sämre argument och logiska resonemang än de mest skrattretande argumenten mot Guds existens, och det blir inkonsekvent av oss att omfamna sådana moraliska ställningstaganden.
Som exempel på dessa gav jag den främlingsfientliga etiken som propageras av Trumprörelsen och Sverigedemokraterna, och baserat på min tes om att apologeter bör vara etiskt bibliska kritiserade jag apologeter jag stött på som hyllar Donald Trump.
Kritik som missar målet
Kritiken mot mitt inlägg handlade framför allt om att jag tog politisk ställning och att det är skillnad på apologetik och politik. Men en sådan respons är inte så konstruktiv, det är ju enbart att upprepa tesen som jag argumenterar emot.
Hela mitt blogginlägg gick ut på att ge skäl för varför idén om politiskt neutral apologetik i Trumperan vare sig är möjlig eller eftersträvansvärd. Att bemöta det med ”apologetik har inte med politik att göra” är lite som att efter att mödosamt försöka beskriva ett Gudsbevis få höra ”men det finns ju inga bevis för Guds existens”.
Dock kan jag se att mitt blogginlägg var för kort och förutsatte att en hel del skulle vara underförstått, varför det förmodligen var otillräckligt för att övertyga dem som är övertygade om att apologeter kan och ska vara apolitiska. Så här kommer ett lite längre försök! Jag kommer även att argumentera för att effektiv apologetik och evangelisation inte bara behöver vara etisk, utan även karismatisk.
Vad jag argumenterar för
Först ett förtydligande. Min tes är inte att apologetik ska handla om politisk påverkan, så att apologetiska organisationer och företrädare byter ut försvaret av den kristna tron mot att enbart kritisera politiker. Nej, min tes är att vi är inkonsekventa som försvarare av den kristna tron om vi vid sidan av vårt apologetiska arbete stödjer och hyllar idéer som strider mot biblisk etik och som inte bärs av hållbara argument.
Min tes är vidare att vi inte nödvändigtvis gör något fel om vi i illustrativa exempel till vår apologetik anmärker på den moraliska status som finns även hos aktuella politiska rörelser, precis som vi ofta gör med historiska politiska rörelser (vanligtvis nazister och kommunister).
I blogginlägget hänvisade jag till hur 1 Petr 3:15-16 gör tydligt att etik är relevant för apologetik. Där skriver Petrus att vårt försvar för tron ska ske med respekt och ett rent samvete så att vi inte kan anklagas för ett ont levnadssätt. Även Stefanus är en förebild – som fylld av Helig Ande blev han utvald att hjälpa de fattiga, och medan han delar ut mat till änkor försvarar han den kristna tron (Apg 6:9-10).
Betänk därtill hur det moraliska Gudsbeviset är ett av de populäraste som används idag, hur kritik mot kristendomen ofta uttrycks moraliskt och hur etiska frågor om abort, dödshjälp, sexualmoral med mera ständigt dyker upp i apologetiska diskussioner från båda sidor, och det framstår tydligt att apologetik inte kan undvika etik.
Oetisk politik
Men hur är det då med politik? Är det inte en skillnad mellan att ha en tydlig etisk ståndpunkt och att ta politisk ställning? Intuitivt är det lätt att tycka så, men tänk efter. Är det rimligt att å ena sidan säga att det är horribelt ondskefullt att svälta människor och vägra låta dem uttrycka sin åsikt, men å andra sidan vägra säga att Kim Jong Un gör något fel eftersom han är politiker? Är det ens möjligt?
Jag efterlyser att vi är konsekventa. Och jag kan hur mycket jag än anstränger mig inte se något annat än en fruktansvärt instabil, kroniskt ljugande och djupt omoralisk person i Donald Trump. Och då har jag studerat honom en hel del de senaste två åren. Att å ena sidan försvara Jesu Kristi lära och värdera biblisk etik, och å andra sidan vägra konstatera att Trump är en person vi inte bör stödja, blir otroligt inkonsekvent i mina ögon.
Att enbart poängtera hur Trump kastar saker som sanning och logik överbord och vill bomba civila och strunta i att åtgärda klimatförändringar utan att fälla någon normativ kommentar kring detta – att det är fel och ont – tycker jag inte är värdigt en seriös apologet.
Det blir som när Lewi Pethrus konstaterade att han läste Mein Kampf för att det var en intressant inblick i en stor ledares tänkande, utan att direkt ta avstånd från Hitler (något Stefan Swärd beskriver i Jesus var också flykting). Jag ser inget ärorikt eller Jesuslikt i en sådan politisk neutralitet.
Och jag tror inte någon konsekvent kan hålla en sådan linje. För vem har inte kritiserat åtminstone forna dagars nazister, kommunister, romerska kejsare eller människooffrande hövdingar? Idén om att människor som begår onda handlingar ska undslippa kritik så fort de sätter på sig en politikerhatt är både obiblisk och ogenomförbar.
Exemplet Duterte
Ta en politiker som få i Sverige än så länge stödjer: Filippinernas president Rodrigo Duterte. Han skryter om att han personligen har dödat missbrukare, han uppmanar polisen att döda missbrukare och tusentals fattiga – missbrukare och andra – har mycket riktigt dödats sedan han blev president.
De flesta av oss är förhoppningsvis överens om att kristna inte bör stödja och hylla en person som håller på så där. Eller hur? Hans beteende är ett ondskefullt beteende, vi skall icke mörda.
Så om det av någon anledning gått någon förbi: den främlingsfientliga rörelsen som sveper över Västvärlden, där Trump, SD, Front National med flera ingår, är fruktansvärt extrem och onormal. Att ge dem moralisk immunitet och vägra kommentera de fruktansvärda projekt de bedriver för att göra livet hemskt för ickevita och andra minoriteter, är inte att vara en biblisk apologet. Som Jesu lärjungar måste vi stå upp för både det som är sant och gott, och då åker främlingsfientligheten rakt ut genom fönstret.
EKA
Med detta sagt så kan vi naturligtvis ta lärdom av andra som inte delar våra uppfattningar när vi exempelvis utvecklar ett argument eller hänvisar till någon annan tänkare. Därför kan jag samarbeta med andra apologeter oavsett vad de tänker om etik och politik, precis som jag kan samarbeta med folk som inte är kristna. William Lane Craig hämtade sitt välkända Kalamargument från islamsk filosofi, och jag har lärt mig en hel del av Bill Johnson trots att jag inte gillar hans stöd för Trump och hans promotande av framgångsteologi.
Men det jag eftersträvar är effektiv och biblisk apologetik, och den blir allra bäst om den är bibliskt etisk. Jag resonerar på samma sätt när det gäller karismatik. Det är möjligt att bedriva apologetik som cessationist, det vill säga att tro att Andens mirakulösa gåvor upphörde med apostlarna. Faktum är att många välkända apologeter är just det.
Men apologetiken blir ännu bättre om vi inte är det utan tror likt de flesta kristna i världen att Gud gör mirakler idag. Då kan vi exempelvis använda oss av nutida medicinskt verifierade mirakler som Gudsbevis och för att legitimera Bibeln som en trovärdig källa och gå emot metodologisk naturalism i historieforskningen, såsom Craig Keener försöker göra i sitt 1200 sidor tjocka verk Miracles.
Den mest effektiva apologetiken är därmed en EKA: etisk, karismatisk apologetik. En sådan förening av olika aspekter av det kristna livet, i sann Hela Pingsten-anda, gör att apologetiken kommer mycket närmre det den första kyrkan ägnade sig åt, och vi står bättre rustade att försvara tron och dekonstruera andra världsbilder.
Hela Pingsten 
Jag känner inte igen den kritik du pratar om från Svenska Apologetiksällskapets blogg?
GillaGilla
Hej Johan! Den uttrycktes primärt i Svenska apologetiksällskapets interna forum.
GillaGilla
Det var min misstanke. Bör inte intern kritik besvaras internt? Vi som inte kan ta del av den kritik som framförts mot dig, får bara höra din sida av saken. I mina ögon framstår det inte som rent spel, varken mot oss oinvigda eller mot dina kritiker.
GillaGilla
Jag hör att du anser att det finns en objektiv moral. 🙂 Jag har besvarat kritiken internt redan, men som sagt så kände jag ett behov av att utveckla mina tankar i en längre text. Eftersom jag inte namnger eller citerar någon kan jag inte se hur detta skulle vara fult spel mer än att inleda en text med ”jag har fått flera frågor via mail om…” eller ”flera personer har ifrågasatt min syn på…” Texten står sig ju även om jag utelämnat detaljen om att jag fått kritik för en tidigare text, och om jag gjort så hade du då haft något att klaga på?
GillaGilla
Min moral står inte och faller med ett gudomligt subjekt, så om du uppfattar ett objektivt drag i den så kan det kanske bero på denna frånvaro av gudomlig subjektivitet.
Jag menar bara att artiklar som säger sig ”bemöta kritiken” blir svåra för oinvigda att förhålla sig till, om kritiken som bemöts bara finns tillgänglig för de invigda.
GillaGilla
Hur skulle det vara om du istället kommenterade den den kritik du fått i verkligheten och då lämpligtvis på den bloggen där du fått den?
Du har en ful ovana att kasta ur dig dumheter och sedan lämna över ansvaret för dom till Martin Wallden på SAS.
GillaGilla
”Men apologetiken blir ännu bättre om vi inte är det utan tror likt de flesta kristna i världen att Gud gör mirakler idag. Då kan vi exempelvis använda oss av nutida medicinskt verifierade mirakler som Gudsbevis och för att legitimera Bibeln som en trovärdig källa och gå emot metodologisk naturalism i historieforskningen, såsom Craig Keener försöker göra i sitt 1200 sidor tjocka verk Miracles.”
Om Gud gör mirakler så ha du ingen grund att stå på för att dra induktiva slutsatser. Därmed drar du undan mattan för rationalitet inom den kristna världsbilden.
”Betänk därtill hur det moraliska Gudsbeviset är ett av de populäraste som används idag, hur kritik mot kristendomen ofta uttrycks moraliskt och hur etiska frågor om abort, dödshjälp, sexualmoral med mera ständigt dyker upp i apologetiska diskussioner från båda sidor, och det framstår tydligt att apologetik inte kan undvika etik.”
Det moraliska guds””beviset”” är roligt eftersom så fort ni apologeter öppnar käften om moral och etik så måste ni parasitera på icke-naturalistisk och icke-teistisk värdrealism.
Ergo, Grenhom & Co. måste stjäla koncept från min världsbild så fort de argumenterar för deras världsbild.
Mina artiklar: https://www.facebook.com/notes/johan-karlsson/contra-apologetica-artikelindex/1025193017612312/
GillaGilla
Tyvärr är det enbart tomma ord igen, Johan. Du kan förneka att Gud skapat dig, precis som du kan förneka att din mor fött dig, men tror du att dina ursäkter kommer att hjälpa dig den dagen då du står framför Jesus?
Nåd och frid i Jesu namn.
Thomas
GillaGilla
En gud som dömer dig till evigt bestraffning för att du inte tror på honom måste vara en psykopatisk sinnessjuk gud. Ingen människa vid sina sinnens fulla bruk skulle bestraffa någon för att den personen inte tro på hen. Verkligen tur att vi människor har en evolutionär moral som under normala omständigheter gör oss förlåtande och toleranta mot varandra.
GillaGilla
Hej Anders! Jag håller med om att enbart icketro på någons existens är en legitim grund för bestraffning. Att däremot begå onda, egoistiska handlingar som skadar och dödar andra, är det. Det är det Bibeln lär: vi blir bestraffade för våra synder, vi kastar oss själva in i helvetet. Det som kan rädda oss är inte gärningar utan Jesus försoningsverk på korset. Det förutsätter naturligtvis att du tror på Jesus. Den tron leder till nåd som leder till paradiset. Du är varmt välkommen att pröva!
GillaGilla
Jag gissar att du glömde ett ”inte” i första meningen.
Vad jag minns från min bibelläsning så handlar den väldigt mycket om Guds vrede över dom som som inte tror på honom.
GillaGilla
Anders, du minns rätt, det är för vår otro som domen består. Det är därför det är helt avgörande att vi undervisar våra barn och barnbarn om det glada budskapet. Något som Adam och Eva alltså misslyckades med och vidare Noahs efterkommande.
Bl.a. Romarbrevet beskriver det i klartext. Här är några verser, men läs gärna igenom hela Romarbrevet för djupare förståelse:
”Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. Det man kan veta om Gud är uppenbart bland dem, Gud har ju uppenbarat det för dem. Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt. (Rom 1:18-20).
och vidare:
”För vad säger Skriften? Abraham trodde Gud, och det räknades honom till rättfärdighet.” (Rom 4:3).
GillaGilla
Och slutsatsen blir……Gud ÄR psykopatisk och sinnessjuk!
GillaGilla
Bäste Anders, du skriver själv ”Gud ÄR”, vilket är precis vad Gud namnger sig själv:
”And God said unto Moses, I Am that I Am: and he said, Thus shalt thou say unto the children of Israel, I Am hath sent me unto you.” (2 Mos 3:14).
Vi har inte valt att bli födda på den här jorden under gällande fysiska och andliga lagar, men nu är det så och då är det bara att gilla läget. Så Anders, enklast är att acceptera, anpassa och gå vidare, hur svårt kan de va?
GillaGilla
Bye bye till den objektiva moralen som Grenholmspojken svamlar om således.
Att gud framstår som en maktgalen kejsare från bronsåldern skulle också kunna bero på att han är skapad av människan till sin avbild, eller hur Thomas?
Kanske är det t.om. den enda riktigt sannolika förklaringen.
Annars är det spännande detta att Gud kan bli arg. Han beskrivs som allsmäktig med kunskap om allt som hänt och kommer att hända och när det då händer som han alltid har vetat skulle hända så blir han arg!! Om du medvetet skulle släppa ett kristallglas på ett stengolv och det går sönder, blir du arg då Thomas?
Människor med sjukligt bekräftelsebehov eller maniskt maktbegär verkar bli arga mycket lätt. Nästan alla psykopatiska diktatorer vi känner till tycks ha detta gemensamt.
Således har vi här ännu ett mycket tydligt tecken på att Gud är ett mänskligt påhitt som fått sig sina egenskaper påklistrade av dom som skapat honom. Guds skapare är med stor sannolikhet kungar, kejsare eller några av deras medlöpare. Maktens män behövde helt enkelt Gud för att kontrollera sina undersåtar och kanske framför allt sina soldater.
Ni religiösa slösar bort era liv på en utdaterad sagofigur. Lägg ner det och lägg er energi på att leva era liv nu istället. Ni får ingen mer chans!
GillaGilla
Tack för dina kommentarer, Anders!
Ja, att Gud blir arg är väl ett gott tecken på att han älskar oss. Det står ju skrivit att han har gjort oss till sin avbild och då kan man förmoda att han även har gett oss samma känslor som han har.
Personligen tycker jag att det bevisar Guds existens, för även om vi vet hur andra kommer reagerar så står inte heller vi likgiltiga inför dem vi älskar. Alltså att man vet utgången är inte samma sak som likgiltighet och ett kristallglas som splittras mot ett stengolv är inte relevant som exempel. Ta istället en nära vän som är missbrukare av någonting; du vet att han faller tillbaka i sitt missbruk, trots försäkran, men nte står du då likgiltig inför din väns öde?
Gud är en kärleksfull Gud, men kärlek kräver ömsesidighet. Det finns många lagar, både fysiska och andliga som vi inte känner till i sin sanna natur. Gud som själv inrättat dem, begränsar sig själv till dem, för hur skulle han annars kunna säga att han är rättfärdig?
Människans hela existens är en konsekvens av hans rättfärdighet. Ytterst skapades vi för att bevisa hans rättfärdighet.
GillaGilla
Logik har aldrig varit din starka sida Thomas, men ett gott skratt kan du iallafall ge oss.
GillaGilla
Fast, det är just logik som är mitt yrke sedan knappt 40 år.
🙂
Nåd och frid.
Thomas
GillaGilla
Ok, och du verkar ha en ovanligt bra förmåga att skilja på jobb och fritid också.
GillaGilla
”Ok, och du verkar ha en ovanligt bra förmåga att skilja på jobb och fritid också.”
LOL! Klockren kommentar!
GillaGilla
Falsk analogi + ad baculum.
GillaGilla