Är vi beroende av budord?

Vi verkar inte kunna avskaffa vår kärlek till regler och budord. Inte ens i en normkritisk tid. Normkritiken är en postmodern rörelse som marknadsför sig med att sanningen är relativ, eller att den inte finns, och att allt ska ifrågasättas. I Italien gifter sig en kvinna med sig själv. I Skåne kämpar en person för att bli accepterad som häst. Men parallellt med acceptansen för allsköns okonventionaliteter verkar en annan regelbok växa fram. Ungefär som att en sån där blyertspenna med suddgummi i ena änden används, och samtidigt som det ena raderas råkar pennan skriva på ett annat papper.

Förra veckan hade vi en mycket intressant föreläsning om gender och jämställdhet. Det är fruktansvärt hur systematiskt kvinnors prestationer inom akademien nedvärderas. Män med sämre kvalifikationer får pengarna för att de anses ha ’potential’, fastän kvinnor med överlägsen kompetens ansökt om samma finansiering. Men förutom det huvudbudskapet fångade en bisats min uppmärksamhet. Föreläsaren nämnde kort om hur ’lätt det är att säga och göra fel’ inom feminismen, både akademiskt och i vardagslivet. Vilka ord som anses kränkande. Vad som egentligen är feministiskt, förtryckande, befriande, ’empowering’.

Tidigare i veckan hade jag en annan konversation med en något yngre vän som menade att hen skulle bli dumförklarad om hen försvarade konceptet äktenskap som en vettig grej. Eller tron på en Gud.

01102014-JPA_2318 (2)

Det som suddas från intoleransens lagbok blir nya stenstoder med budord. Nya lagar för hur en ska bete sig för att hålla koden. Så blir den nya tidens sociala moralelit en intressant spegelbild av den tradition som ofta anses bekämpas. Allt ska accepteras, förutom det som ansågs vara det enda accepterade förut och en ständigt växande lista av andra saker. Mjölk till exempel.

Vi dras mot moraliska regler, även när vi inte tror på dem. Vi längtar efter rättfärdighet och söker rätt väg, samtidigt som vi förkastar att den finns. Men samtidigt växer en frustration. Inom den rörelsen, som hos min lärare som kämpar med att det är så lätt att göra fel i en rörelse grundad på tanken att ifrågasätta det som ansetts fel, men även utom den, där alternativhögern försöker hitta sin egen identitet. Där kritiseras på ett vis den normkritiska rörelsens normer om att så mycket kan vara kränkande, så istället ska precis allt sägas och ’den lättkränkte’ är problemet (samtidigt som det kombineras med en ofta charmigt självömkande och gnällig ton).

Vi verkar således hitta nya bud, sätt att ’ge tionde av mynta och dill och kummin’, men frågan är hur vi hanterar när vi inte lever upp till lagarna? Antingen kan vi ifrågasätta dem igen. Relativisera eller bagatellisera. Kritisera kritikerna. Eller så kan vi bestraffa oss själva i otillräckligheten. Må dåligt. Men utan en auktoritet bakom lagarna finns det ingenstans att vända sig för verklig upprättelse. Inget sätt att sona sitt brott.

Ja vi verkar inte kunna avskaffa vår kärlek till regler och budord, och de sliter isär oss utan nåden. I kristendomen är fundamentet att lagen är rätt och jag har fel. Utan Gud är vi skaparna av lagarna, så vår strävan blir inte mot rättfärdighet, utan självrättfärdigande. Istället för att enas kring att vi inte räcker till, hitta styrkan och vilan i nåden, och därifrån hjälpa varandra närmare det som är rätt, gör vi oss till laggivare och försöker anpassa vårt samvete efter den.

Det var min djupaste insikt efter att ha varit agnostiker/ateist i ett par månader. Om Gud inte får vara herre i mitt liv, blir jag det. Och jag suger på att vara Gud. Antingen så försöker jag upprätthålla en så hög moralisk standard att jag obönhörligen kommer misslyckas, men utan att kunna vända mig i mitt misslyckande mot Jesus som med genomborrade och utsträckta händer välkomnar mig med kärlek och rättfärdighetens gåva. Eller så anpassar jag min moraliska standard efter min egen förmåga, ett urvattnat och vilset substitut utan den ödmjukhet en auktoritet skänker.

Så skapas grogrunden för det skyttegravskrig vi ser idag där det offentliga och privata samtalet förs av högljudda språkrör som vägrar inse sin egen begränsning. Så skapas också grogrunden för psykisk ohälsa. Vi har dels tappat tanken om att vi aldrig kommer kunna prestera oss till vår egen rättfärdiggörelse, så vi försöker förgäves räcka till. Och vi ser förlåtelse som svaghet och behandlar personer av andra åsikter som slagpåsar, inte som andra vilsna får längtande efter sin herde.

Min dröm är en situation där vi ödmjukt enas kring vår bristfällighet, och Guds fullkomlighet. Där vi omfamnar förlåtelsen och älskar Jesus mer än våra budord. Vi suger på att vara Gud, så låt honom vara det.

24 kommentarer

  1. Love it bror, så fint skrivet. Jag märkte det här dilemmat mellan intolerans och fördömande mot de hatande och intoleranta, samt det som förespråkarna av den hårda vägen såg som en dumsnäll legitimering, när jag deltog i Interkulturell mötesplats på Sigtunastiftelsen för ett par veckor sedan. Vi diskuterade hur man bör förhålla sig till SD och Jimmy Åkesson efter att ha sett denna: https://www.youtube.com/watch?v=5Vf6mDsNPDQ och det kändes så uppenbart att bara Jesus kunde överbrygga klyftan. Bara i korset kan vi både fördöma det onda i andra, utan att förhäva oss själva. Bara där kan vi både hata ondskan och med nåd möta människorna som är i den, sträcka ut en hand.

    Gillad av 1 person

  2. Jag vill ställa en praktisk fråga. Vi lever i en värld där vissa tror på Gud och andra inte. Alla som tror på Gud, tror inte på samma Gud. Alla som tror på samma Gud tycker inte likadant. Alla som inte tror på Gud tycker inte likadant. Hur ska vi utifrån dessa förutsättningar kunna leva tillsammans under den kristna gudens auktoritet? Eller snarare: efter de spelregler som du uppfattar att den kristna guden har satt upp. Jag menar att vi är så illa tvungna att hitta spelregler som de flesta kan acceptera. Alla behöver inte älska dem. Men de flesta bör åtminstone tycka att de är okej. Jag håller med dig om att uppgiften inte är alldeles enkel. Men vad är alternativet?

    Gilla

    1. Jag tar mig friheten att ge min bild så får Johannes svara sen om han vill. Jag tänker att som kristna kan vi samarbeta med andra så länge samarbetet inte innebär en kompromiss av vår efterföljelse till Jesus. Och det är kanske inte alltid lätt att avgöra var den gränsen går. Men jag tror det är otroligt viktigt att vi slår vakt om den integriteten, allt arbete måste ske med Jesu vilja och Guds rike för ögonen, samtidigt som vi är öppna för olika former av samförstånd och förståelse. På lång sikt tror jag det är omöjligt att kristna och icke-kristna kommer överens om spelregler alla kan ställa upp på utan att man kompromissar med Guds rättfärdighet. I omvärldens ögon kommer Guds lagar och evangelium alltid att sticka i ögonen på någon punkt.

      Gilla

      1. Tack för ditt svar Jacob. Jag uppskattar din uppriktighet.

        Det jag misstänker är att du identifierar dig som tillhörande en minoritet, som lever i ett huvudsakligen sekulärt samhälle där lagar och regler inte formuleras utifrån vad Gud kan tänkas önska. Och så länge ni är en minoritet, får den integritet du beskriver inga större konsekvenser för oss andra. Även om den givetvis kan vara nog så viktig för den egna gruppen.

        Men hur skulle det bli om ni fick makten? Vad jag förstår är det en värld där alla har blivit kristna som är er dröm? Och för att nå dit måste ni ju först nå en position där ni utgör den bestämmande majoriteten. Du skriver att ni omöjligt kan kompromissa kring sådant som ni anser vara gudagivet. Så vilka skulle konsekvenserna i så fall bli för alla oss andra? Låt säga att ni kommer fram till att det är gudagivet att sexuell samvaro endast får äga rum mellan en man och en kvinna. Vilka konsekvenser skulle det få för de minoriteter som vill leva i andra typer av relationer? Eller låt säga att ni kommer fram till att ateister utgör ett hot mot den gudagivna samhällsordningen. Vad kommer ni i så fall att göra med oss? Kort sagt: hur kommer ni i en sådan situation att hantera de grupper med vilka ni inte anser er kunna kompromissa och som inte verkar passa in i ert gudsrike?

        Gilla

        1. Hej Johan! Tack för din fråga.
          Ja det är kluriga frågor som du ställer, som jag väl skulle säga är applicerbara på alla livsåskådningar, hur ska vi hantera vår övertygelse i relation till andra. Det finns mycket nyanser här, men som en kort kommentar skulle jag väl säga att jag inte tror på att tvinga på andra mina övertygelser. Snarare avsäga mig makt än riskera att missbruka den. Jag tror på att vi som kristna är kallade att försöka leva så nära den bibliska visionen som möjligt, försöka övertyga andra, men inte tvinga andra mot den. Hur tänker du kring dina egna övertygelser?

          Gilla

          1. Hej och tack för ditt svar!

            Jag uppfattade i din artikel att du efterfrågade Guds auktoritet, inte bara i privatlivet utan även i samhället. Men av ditt svar förstår jag att du inte tycker så, vad gäller samhället i stort. Bra!

            Som jag ser det, innebär detta att vi måste klara oss utan Gud, så fort vi börjar röra oss på den arena som vi alla delar. Alltså ungefär som vi gör idag. Vi väljer våra ledare, utan att ge Gud veto. Vi stiftar våra lagar, utan att ge Gud veto, etc.

            Jag håller helt med dig om att vi inte bör tvinga på någon våra egna övertygelser.

            Mvh Johan

            Gilla

        2. ”Vad jag förstår är det en värld där alla har blivit kristna som är er dröm?” Ja, i viss mån. Vi tror inte att alla kommer att bli kristna, men i slutet, när Jesus är tillbaka, kommer alla att erkänna honom som den ende Herren. Vissa med glädje, andra måttligt lyckliga… Vår dröm är att de glada ska vara överväldigande många, de olyckliga så få som möjligt.

          ”Och för att nå dit måste ni ju först nå en position där ni utgör den bestämmande majoriteten.” Nej, inte alls. Det som krävs är att alla har hört evangeliet och tagit det till sig så att de valt att följa honom. Vi vet att OM VI skulle få för oss att BESTÄMMA att nån ska följa Jesus så blir det…obra. Närmaste exemplet är väl ”korståget” till Finland. Kommer också att tänka på Karl den store i Tyskland.

          Kristna eftersträvar inte makt. Kristna ställer sig under den makt som är god (den enda av det slaget), makten som bär namnet Jesus Kristus.

          Gilla

      2. Guds lagar sticker redan ordentligt i ögonen på dom som hamnat under IS kontroll.
        Diktatur och förtryck är några av dom mer uppenbara farorna med extremt troende och jag tvivlar faktiskt på att ni skandinaviska extremister, som tror på andar och demoner och t.om ”vet” vad demonerna tycker om yoga, är så mycket bättre än jihadisterna om ni fick chansen till makt och sedan blev utmanade.

        Religion och makt tillsammans är ett av historiens farligaste gift som måste bekämpas med näbbar och klor. Redan Thomas Jefferson och Benjamin Franklin var på det klara med det och vi har all anledning att följa den linjen.

        Gilla

        1. Hej Anders! Jag hänvisar dig dels till mitt svar till Johan här ovan och dels till 1900talet där sekulära ideologier skapade historiens största blodbad. Extremism är inte enbart ett religiöst problem 🙂

          Gilla

          1. Sekulariteten hade inte ett skvatt med blodigheten att göra. I själva verket hade dom ideologier du tänker på starka religiösa drag. Hitler, Stalin och Mao gjorde medvetet sig själva till gudalika figurer och hade t.ex. Stalin levt för 2000 år sedan och segrat, så är risken stor att både du och jag hade varit tillbedjande stalinister idag.

            Christoffer Hitchens sade en gång att Nordkorea var det mest religiösa land han någonsin hade besökt och det säger oss att dyrkan är den ingrediens som diktatoriska makthavare eftersträvar. Det är dyrkan som förhindrar tankens frihet och gör människor till lydiga knähundar. Om dyrkan kommer i form av religioner eller personkulter är mindre viktigt, bägge har religionernas attribut.

            Idag ser vi tydligt att dom mest sekulära länderna också är dom fredligaste och mest demokratiska, vilket tvärtemot vad du insinuerar visar på ett samband mellan sekularism och fredlighet.

            Sedan hade inte spelat någon roll om du hade haft rätt heller, för en extremism tar inte bort en annan, snarare tvärtom. Därför är ditt försök att bortförklara den religiösa extremismen med en annan extremism grundläggande ohederligt och dessutom mycket oroande. Det reser misstanken att du inte alls har något emot extremism så länge den är religiös.

            Gilla

            1. Ojoj. Jag kan inte skaka av känslan av att du inte riktigt försöker förstå mig.

              Jag ämnade enbart nyansera din bild lite grann. Jag är lika mycket emot religiös extremism som sekulär extremism och som jag skrev så är jag inte för tvång på något vis.

              Den bilden skulle jag också vilja nyansera. Exempelvis att samma länder nästan uteslutande kommer från en protestantisk tradition. Och experimentet med demokrati och alltmer sekulär befolkning aldrig testats. Demokratin känns ju inte direkt på frammarsch idag där sekulariseringen är som starkast.

              Dessutom känns det intressant hur begränsad du verkar i din tanke när du avfärdar alla ideologier med inslag av tillbedjan/dyrkan när nästan 90 procent av världens befolkning associerar sig med en religion. Får det ju nästan att kännas som att det är du som har extremistiska åsikter, inte jag.

              Gilla

              1. ”experimentet med demokrati och alltmer sekulär befolkning aldrig testats” Det testas mitt framför näsan på dig i vårt eget land.
                Graden av demokrati beror naturligtvis på massor av olika faktorer. Den största orsaken till vår demokrati är arbetarrörelsens kamp för ekonomisk rättvisa. I den kampen har kyrkan hela tiden befunnit sig på överhetens sida.
                Idag ersätts successivt arbetarklassen av robotar och datorer och arbetarrörelsen syns vi inte mycket till längre. Spelplanen har ändrats till överhetens fördel och det har återverkningar på demokratin. Demokratin har trots det sina starkaste fästen i dom mest sekulariserade länderna.

                Ideologier med inslag av tillbedjan/dyrkan som kommit till makten har i princip alltid resulterat i diktaturer av olika grad. Det betyder inte att människorna i dessa länder är extremister, dom är istället oftast offer för extremismen.
                Att välden är full av religiösa människor betyder inte att 90% av alla människor är för religiös diktatur.
                Du kör en fuling här minlund, när du buntar ihop alla religiösa med religiösa ideologier och insinuerar att jag påstår att alla religiösa är extremister.
                Dom som tror på demonutdrivning i det upplysta landet Sverige och dessutom, som t.ex. herr Schönning antyder att landet skall styras efter hans guds lagar ÄR extremister.
                En vanlig människa i det fattiga Afghanistan som tror att Muhammed flög till himlen på en bevingad häst måste inte alls vara extremist och dom allra flesta religiösa människor tror på det dom gör för att dom vuxit upp i en kontext där detta är norm.

                Gilla

                1. Är då demokrati per automatik bra? Det kan vara det bästa alternativet för att styra en stat, men är demokrati reellt bra? Tvekar…Hitler kom till makten mha ett demokratiskt förlopp, som verkar vara å färde att repeteras i stora delar av Europa, inkl Sverige, och i USA.
                  Religion är inte heller bra, eftersom det i sig är ett styrmedel som används av präster. En del med en agenda som följer deras religion, andra som använder trossatser för att bygga en religion för sina syften. Låter lite politiskt, eller hur?

                  Tron på Jesus är av en annan art. Den får politiska resultat, eftersom den bryr sig om de mindre bemedlade. Men den är areligiös, apolitisk, offensiv men inte aggressiv och fokuserad på en arelativ sanning. En sanning som vi bara vet en spillra av, men som vi söker i varje andetag. Sanningen måste vara gigantisk, för den sanning vi vet är redan den stor…

                  Gilla

                  1. Jag kan hålla med om ditt första stycke. Demokratin har sina brister, även den har, trots tillfälliga eftergifter, hittills varit ett instrument för överhetens vilja, men dom försök till alternativ vi har sett har varit ännu sämre.
                    Du har också helt rätt i att den nuvarande utvecklingen med nya rasist och fascistpartier på tillväxt nästan överallt är klart oroande och att religion vid makten har visat sig katastrofalt.

                    Tyvärr har dom som tror på Jesus nästan alltid stått på överhetens sida och knappt några krig har förts utan att kyrkan hejat på sitt eget lands mördare, så påståendet att tron är apolitisk saknar stöd i verkligheten.

                    Gilla

                    1. Nej.
                      Trons koppling till politik (dvs statsstyrning odyl) finns inte belagd någonstans.
                      Den ”kyrka” som Konstantin gjorde till en politiserad religion och som blev tradition i hela Europa och business i USA har inte bara stått på överhetens sida utan ofta varit överheten.
                      Tron på Jesus, däremot, har ofta stått emot nämnda överhet, eftersom den står på de svaga och medellösas sida, och varit apolitisk i så motto att den inte ställt sig i något system. Men visst, politisk i så motto att allt som trons folk har sagt och gjort har haft påverkan på sådant som vi slarvigt kallar politik – eftersom trons folk ställer sig på de svagas sida och själva gör sig svaga för Jesus skull. Sånt uppskattar ju inte överheten.
                      (PS Överheten är f.ö. inte definierad som ”statsstyrande politiker”, utan som ”den norm som gäller i världen”. T.ex. ”den absoluta toleransen” och ”normen att bryta normer”. DS)

                      Gilla

                    2. ”Trons koppling till politik finns inte belagd någonstans”!!!!
                      Finns det ens något bättre belagt än trons koppling till makten? Du belägger den ju själv i meningen efter!
                      Konstantin och alla andra kristna makthavare har naturligtvis antingen trott på Jesus själva eller iallafall använt tron för sina syften.
                      Det går bara att hitta ett fåtal krig där inte religionen stått på härskarnas och krigsgalningarnas sida. Huvudregeln är att den alltid gör det.
                      Att man sedan kan hitta religion även på förlorarnas sida ändrar inget av detta.
                      Religion är ett redskap för begränsning av tankens frihet och kontroll av människor, både härskare och oppositionella använder sig av den i det syftet.

                      Gilla

                2. Jo, absolut, men det är sett ur ett historiskt perspektiv ett oprövat koncept. Nu lever vi fortfarande i förra generationens paradigm på ett vis. Tron till demokratin minskar.

                  Där har du helt enkelt fel. Den frikyrkotradition som jag tillhör var en oerhört tongivande del i att demokratisera Sverige, läs på!

                  Fundamentet här verkar ju vara att du läser in i min text att jag eftersträvar någon form av teokrati eller diktatur, det är helt fel. Du läser även Schönning fel. Snarare argumenterar vi för det du eftersträvar, nämligen delar av befolkningen som inte ‘lydigt’ böjer oss för vad överheten säger, för här är vi troende ju definitivt i minoritet. Därmed inte sagt att vi därmed söker trycka på våra åsikter på någon annan. Försök faktiskt förstå oss. Du beter dig som den med det stängda sinnet.

                  Så din uppenbara sekulära hållning kommer då från din sekulära kontext också då antar jag? Och vi är extremister helt enkelt för att vi sticker ut i Sverige? Så då är du extremist i Tanzania?

                  Gilla

                  1. En frikyrka brukar inte betraktas som en ideologi om den inte eftersträvar politisk makt.

                    Det är mycket bra om ni inte strävar efter teokrati, men det framgick inte påfallande tydligt i det ni skrev.

                    Man är inte extremist för att man är ovanlig, man blir däremot extremist om man vill påtvinga andra en extremt ovanlig åsikt.

                    Naturligtvis beror min sekulära hållning på att jag aldrig hjärntvättats med religion. Hade jag växt upp i Tanzania med religiösa föräldrar så hade jag troligen varit religiös.
                    Allting har en materiell förklaring minlund.
                    Kontexten i sig säger dock ingenting om sanningshalten i det man råkar tro på, det ger bra en rimlig förklaring till varför man tror och det blir speciellt intressant i fråga om religion, då vilken av alla gudar just du råkar tro på i första hand beror på geografi.
                    Det i sin tur borde generera lite mer ödmjukhet inför det faktum att dom flesta religiösa människor genom historien måste ha valt fel gud och det reser då frågan om inte alla gudar kan vara fel.
                    Hur sjutton vet du att just du har valt rätt gud minlund?

                    Gilla

                    1. Hej Anders!

                      Jag är förvånad över att du inte tycker det är tydligt att vi inte förespråkar teokrati. Du kan se vad Hela Pingsten står för här: https://helapingsten.com/vision/

                      Att prata om att folk skulle trott annorlunda om de var födda någon annanstans är ett genetiskt felslut: https://en.wikipedia.org/wiki/Genetic_fallacy Det slår som sagt tillbaka på dig själv – det kanske är ateismen som är hjärntvätten, medan sanningen finns i en annan världsbild? För att komma fram till vilken världsbild som är sann räcker det inte med att peka på att vi förmodligen skulle haft det ena eller andra världsbilden om vi var födda i Tanzania, det är irrelevant. Det relevanta är argumenten för våra olika världsbilder, och de argument vi använder är bland annat kosmologiska, moraliska och mirakulösa argument samt argument för Jesu gudomlighet och uppståndelse.

                      Det är på det sättet jag blivit övertygad om att den kristne Guden är den som finns. Hur vet du att gudar inte finns, Anders?

                      Gilla

                    2. Det är inget mot hur förvånad jag blir över att du inte ens läser texten innan du kommenterar. The genetic fallacy handlar om värdering av argumentens trovärdighet.
                      Om du hade läst hade du sett det här ”Kontexten i sig säger dock ingenting om sanningshalten i det man råkar tro på”.

                      Om du tänker förneka geografins och kulturens inflytande över valet av religion så lycka till, men du kommer sannolikt att bli rejält utskrattad när du gör det.

                      Du kan dock aldrig slinga dig ifrån att historien är full med olika gudar och att det inte finns mer bevis för din gud än för någon annan. Alla gudar är därför exakt lika sannolika. Ingen av dom kan varken bevisas eller motbevisas.
                      Därför är det på sin plats att ställa samma fråga till dig som till minlund.
                      Hur sjutton vet du att just du har valt rätt gud?

                      Teokrati eller ej blev motsägelsefullt och tveksamt genom Schönnings och minlunds skriverier, men vad jag förstår och till all lycka så var det en missuppfattning.

                      Gilla

                    3. Nu har det gått 10 dagar sedan jag skrev detta och inget svar. Vi kan därför konstatera att varken Minlund eller Grenholm har en aning om varför dom tror på just den kristne guden.

                      Gilla

                    4. Hej Anders!

                      Jag har redan svarat på den frågan: ”de argument vi använder är bland annat kosmologiska, moraliska och mirakulösa argument samt argument för Jesu gudomlighet och uppståndelse.” Om de håller pekar de på en enda religion: kristendomen.

                      Gilla

                    5. Det räcker inte långt Micael. Alla religioner gör liknande påståenden och om du vill hävda att just din gud är mer sannolik så måste du refutera deras påståenden.
                      Om inte påstår du ju att t.ex. Hinduer inte begriper detta lika bra som folk i kristna länder och vad har vi då Micael? Jo The genetic fallacy!

                      Gilla

  3. Viktig insikt. Vill dock påpeka att detta inte är något nytt som växer fram först nu, ”inget nytt under solen”. Läser vi Bibeln ser vi det hela tiden, människan står som fånge under synden, och vårt sätt att försöka ta oss ur det är att försöka förtjäna Guds kärlek genom laggärningar, alltså som du säger, vi blir vår egen Gud (eftersom att vi sätter lagarna).

    Sen finns det ett annat dike, att Gud förlåter allt, så det är bara att kasta sig på honom. Men om vi faller i samma ”synd” gång på gång, är det ändå något som är galet. Lagen är fullkomlig och god och Gud kräver att vi håller den till punkt och pricka. Det låter hårt, det kan vi väl inte? Nej, precis. Det är just därför vi behöver en frälsare, alla rätta svar i söndagsskolan, Jesus. För som Paulus skriver till bland andra, församlingen i Filippi, ”Han var lydig, ända till döden, döden på ett kors”. Han fullbordade lagen, Han tog all världens synd, Han gör oss rena inför en Helig Gud, Han… Man kan fortsätta hur länge som helst, det handlar om Honom, och vad Han har gjort (och gör), inte något annat. Och det är först efter den insikten (vilket är ett övernaturligt ingripande från Gud), som vi kan börja leva efter lagen. Inte genom oss själva, utan genom Honom. Så länge vi lever på jorden kommer vi dock falla även då, men när vi har rätt ordning (frälsning först, lag sen, aldrig tvärtom), då är nåden helt ofattbar. Avslutar denna alldeles för långa kommentar med Guds löfte i och med det nya förbundet (som gäller idag), som förmedlas genom Jeremia:

    ”Jag ska lägga min lag i deras inre och skriva det i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga: ”Lär känna Herren!” Ty alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, säger Herren. Ty jag skall förlåta deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg”.

    Gilla

Vad tänker du?