När mörkret sluter sig kring dig

För några veckor sedan skulle NMR demonstrera i Göteborg. Det skrevs mycket om det, och likt de flesta fick det mig att känna en hel del. Min första reaktion var chock. Det kanske låter naivt, men jag trodde inte att det fanns så många som sympatiserade med nazistiska idéer idag. Någonstans tänkte jag att NMR nog var en moderniserad, förklädd variant av nazism – något slags nazism light där man måste gräva åtminstone lite för att hitta de där riktigt tydliga nazistiska idéerna.

Så snubblade jag över en artikel om NMR som hänvisade till deras valmanifest. Efter att ha läst igenom några av punkterna satt jag tyst. Det lilla hopp jag haft om att det kanske inte var så illa låg som en punkterad ballong i mitt inre. Det var nazism i ren form, öppen för världen att beskåda, utan ens ett försök att maskera sig som något annat.

Sedan dess har jag funderat av och till. Hopplösheten har hela tiden lurat runt hörnet och försökt dra ner mig i sitt lömska gap. Hopplösheten över polariseringen, över brustna förtroenden för politiker, över sinnen som hårdnar. Utan att jag märker det har hopplösheten obemärkt ändå lyckats smyga sig in, tätt följd av frustrationen, vanmakten och till sist – cynismen. Stenhjärtat.

Älska era fiender och be för dem som förföljer er.

Orden står där. Stirrar mig i ansiktet. Orubbliga.

Som en galenskap vid första anblick. De knuffar en obarmhärtigt framåt tills man står där, vid gränsen till sin egen kapacitet, och stirrar ner i avgrunden. Omöjliga att nå. Omöjliga att leva upp till. Omöjliga att leva upp till – utan Gud. Och precis där tar dom oss tillbaka till kärnan som vi så lätt sveper förbi: det handlar inte om oss.

Jag påminns om historiens israeliter som hade levt som slavar i Egypten i 400 år. Hur det ska ha känts att leva i ett samhälle byggd på det slaveri du föds in i från det ögonblick du ser dagens ljus. Generation efter generation. Vilken vanmakt de måste ha känt.

Hopplösheten måste ha funnits med redan i bröstmjölken. En verklighet vars existens måste ha känts som urminnes tider. Orubbligt. Tanken att allt det skulle kunna raseras, att det man levt med sedan urminnes tider en dag skulle kunna kollapsa, den tankebyggnaden måste ha varit otroligt svår att rymma. Men slaveriet föll och det som hade varit omöjligt visade sig vara möjligt.

På samma sätt måste det vara för oss. Om Gud verkligen är densamme igår, idag och i evighet måste allt det vi läser, ser och hör omkring oss och som verkar orubbligt i själva verket vara raserbart. Det tar udden ur hopplöshetens mörker och förvandlar vanmaktens fula tryne till en harmlös fis i rymden. Det pekar på makten bakom bön.

Bön är inte ett tandlöst vapen. Det är inte en världsfrånvänd verklighetsflykt sprungen ur hopplöshet. Det är ett vapen som raserar murar som ingen trodde skulle kunna falla. För bakom bönen står en Gud som har makt att omintetgöra 400 års slaveri. Däri ligger kraften. Därifrån får vi styrkan att inte bemöta hat med ännu mer hat. Ingenting är hopplöst.

Ljuset lyser starkare än mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.