Hej alla män!
Jag tänker på det flera av er skrivit om era reaktioner på alla som skriver #metoo, om hur fruktansvärt det känns, hur chockerande det är och hur berörande det är, och det ledde till att jag funderade över min egen, ganska likgiltiga reaktion över samma sak.
Att det knappt ens berör, eller jo, det ger mig en millisekund av ilska, men framför allt bara en trötthet inför att vi än en gång måste liksom ”bevisa” för män att detta är ett strukturellt problem.
Så jag känner inte alls igen mig i er reaktion.
Jag kom fram till att förklaringen till varför jag inte känner samma äckel och lika berörd som ni är för att för mig är det vardag. Det har hänt så otaligt många gånger både för mig och för kvinnorna runtomkring mig att jag aldrig blir förvånad längre, att det nästan normaliserats till ett självklart inslag i livet som kvinna.
Ett oacceptabelt inslag, men lika fullt självklart.
Jag blir snarare förvånad över de kvinnor som inte skriver en metoo-status (även om jag respekterar dem som inte vill berätta). Det gör mig riktigt chockerad och jag måste hindra mig själv från att direkt skriva till dem och fråga vad hemligheten är.
För mig är det otänkbart.
Och jag tror att de flesta kvinnor har varit med om det en massa gånger, det är bara det att det är så normaliserat och att man snarare lär sig att ”ta det som en komplimang”.
Från tidig ålder har vi fått lära oss att det är den typ av uppmärksamhet som synliggör oss, bekräftar oss och gör oss till det vi är.
Kvinnor.
Objekt.
Flickor lär sig det och pojkar lär sig att det ”tjejer gillar” är när du tar dig rätten till hennes kropp.
Och det som egentligen var sexuella trakasserier eller kanske till och med regelrätta övergrepp, faller in i facket ”komplimang” och glöms med tiden bort tills den dagen en med nytt ljus kan titta på händelsen och säga högt att det beteendet inte var okej.
Det värsta är kanske just det, att många av de övergrepp denna kampanj uppmärksammar var tänkta som just ”komplimanger” påhittade av hjärnor perverterade av patriarkatets skruvade människosyn, där kvinnor är något att ta för sig av. Och de gillar det.
Jag delar en längtan med er, ni män som är chockerade, och det är längtan efter en värld där detta inte förekommer. Men samtidigt med denna längtan möter jag också stor förvirring bland män kring deras roll i processen, hur de faktiskt kan hjälpa till.
Jag tror att det finns många olika svar på var männen bäst behövs i denna kamp, men jag kan bara ge min syn på saken. Många män har liksom lite av den här ”beskyddarinstinkten” som just ger dem en längtan att ”agera när de ser något hända”.
Och det är ju bra och så. Men jag tror att om det är det enda män vill göra så blir energin felriktad och till ett passivt väntande istället för att faktiskt förändra. Ofta sker det så pass subtilt att omgivningen inte märker eller så är det så obehagligt att man blir förlamad av rädsla och inte kan signalera till omgivningen vad det är som händer, vilket gör att omgivningen med bästa vilja i världen ändå inte kan göra något åt det.
Dock har kvinnor egna röster och kan berätta om dessa situationer efteråt och på så sätt uppmärksamma och göra en skillnad i efterhand.
Däremot är det extremt svårt för oss att göra en skillnad när det kommer till det som leder fram till sexuella övergrepp och trakasserier, det som kallas ”rape mentality”.
Där anser jag att ni män behövs allra mest! I de sammanhang där vi kvinnor inte är, där vi inte kan försvara oss. På mansdominerade arbetsplatser, i ”killgrupperna” i kyrkan, med grabbgänget som tittar på fotboll eller dricker öl på krogen, eller i samtalen i omklädningsrum osv.
Där har inte vi makt att förändra, men det är ofta dessa platser som är grogrunden som leder till kvinnoförakt, objektifiering, sexualisering och i slutändan kvinnohat.
Att som man inte skratta åt sexistiska skämt, säga ifrån när män pratar om kvinnor på ett objektifierande eller förminskande sätt, tillrättavisa killen som bestämt sig för en tjej trots att hon tydligt sagt nej, inte acceptera porrkonsumtion och framför allt läsa på och lära sig se de strukturer som är roten till denna epidemi. Googla, till exempel.
Det är mitt svar. Där behövs ni verkligen och kan göra stor skillnad!
Hela Pingsten 
Jättebra skrivet och det förtjänar en betydligt större publik än den som läser den här lilla bloggen. MEN Sarah, det 10 budet ”Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom.” Här blir du jämställd med oxar och åsnor och beskrivs som mannens, dvs. Micaels egendom. Den texten har bidragit till formandet av dagens kvinnosyn i vårt land sedan vikingatiden.
Vad jag förstår så godkänner du den jämförelsen, eller har jag fel?
GillaGilla
Vilka strukturer?
När (där?) jag växte upp fick vi med all grundlig noggrannhet lära oss att män bråkar inte med kvinnor. Inte på något sätt. Tvärtom, att där alla människor har ett okränkbart och lika värde har kvinnor ett ännu okränkbarare och likare värde (jo, jag är medveten om att de begreppen inte finns, men det var ändå så).
Men snart såg jag hur den strukturen bröts sönder, med början under 70-talet. ”Jämställdhet” hette ”jämlikhet” då, och alla skulle vara lika. Manrollen föll i smågrus på bara några år. Bland de män som fötts efter 1970 är det få som fått del av den mansroll som fanns innan dem, och för oss som hann ta del av den är det svårt att inte påverkas. Den mansroll som unga idag matas med, ifall de alls får någon, är en mischmasch av könsbytesfeminism och marknadsekonomi, o.dyl.
Vi behöver komma tillbaka till den typ av respekt som avkrävs oss av Gud: att hålla fingrarna borta från det som inte är vårt. I just detta sammanhang, att hålla fingrarna borta från det som inte vår respektive hustru ger oss.
Jag är inte längre ung och vet inte om någon jargong bland yngre. Har ingen större koll på porr genom tiderna, eller andra förnedrande media. Osv. Kanske är det en del av lösningen, att bryta åldersmurar, så vi gamlingar har mer kontakt med yngre?
Tyvärr måste vi också begära hjälp från spinnsidan: utan er insats kommer inte mansrollen att kunna återupprättas. Skillnaden mellan man och kvinna måste erkännas och belysas för att rollerna (identiteten) ska kunna stabiliseras på rätt sätt – och därmed ett respektfullt och samverkande beteende.
GillaGilla
Du äger inte din hustru. ”Hålla fingrarna borta från det som inte är vårt” antyder att du ser kvinnor som ägodelar. Samiskan säger så bra ”mus lea” hos mig är… i lokativ, ett mycket bättre uttryck än genitiv som leder tanken helt fel. Kvinnor ägs av ingen och män ägs av ingen. Respektera ett nej därför att du har fått ett nej av en männsika , en jämlike, en Guds skapelse och avbild.
Och du har helt fel i att det var bättre förr. Det var mycket värre förr men det är inte bra nu heller. Gamla strukturer som säger ”min hustru” på samma sätt som ”min bil” är orsaken. Och ja, BIbeln är full av den mentaliteten-men Jesus är inte det och den första kristna församlingen sa att ”här är inte kvinna eller man-alla är vi ett i Kristus.”
Det är ett omstörtande av den onda patriarkala världsliga struktur som gör att 100% av alla kvinnor varit med om metoo-incidenter och ännu värre övergrepp. Ja, en del kvinnor tillåts inte ens födas eller överleva sina första timmar i livet så de kan berätta om de övergrepp de uttsatts för.
Så sluta tala om ”din hustru” och ”förr var det så bra”. Ta reda på hur världen ser ut och vänd om till det Kristus friköpt oss till: fullständig likhet inför Gud.
GillaGilla
Var det bättre förr? Där jag befann mig när jag växte upp var det bättre, vilket jag försöker poängtera i början av inlägget.
Min hustru är min hustru, exakt på samma sätt som min arm är min arm. På samma sätt är jag min hustrus man och därför är min arm även min hustrus arm! Vi är inte lika, vi är ETT till kropp och själ. Jesus säger inte emot det – han betonar det. Liksom Paulus, vid ett flertal tillfällen.
Så, min hustru och jag är fullständigt lika – fullständigt lika eftersom vi är samma. Fast jag må tillstå att hon är litet mer lika än jag…
GillaGilla
Vad kan vi vänta oss i ett land där alla har vänt Gud ryggen och spottar på Hans bud? Vi (kristna) tillåter att det perversa hyllas och att skolorna förbjuder vår tro, det enda som kan rädda oss från fullständig moralisk utplåning.
Jesu sa: ”…teach all nations…Teaching them to observe all things whatsoever I have commanded you…”. Men, det gav vi upp utan strid och istället låtit Satans lakejer få fritt spelrum så att det är Djävulens lära som de unga får lära sig, inte Jesus!
Uppförsbacken är nu mera som en rak bergvägg och det kommer att kosta mycket blod och tårar om vi ska kunna återupprätta en kristen moral i landet. Jesus säger också: ”Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner.” och det är nog bokstavligen så!
GillaGilla
Kan du specificera vad du menar när du skriver ”det kommer att kosta mycket blod”.
GillaGilla
”Blod, svett och tårar” är ett talesätt, Johan. Googla på det, eller bättre gå en distanskurs i svenska eller nåt.
GillaGilla
Churchill menade vad han sa.
GillaGilla
Ja, fast själv levde han inte efter det måttot. Så, fort han fick rapport om inkommande tyska bombplan då lämnade han London för att återkomma när de återvänt. Detta berättade hans chaufför om långt efter kriget. En gång så återkallades bombplanen och när han fick veta det så åkte han tillbaka till London och braverade över sin egen tapperhet. Nej, Churchill var verkligen inte den person som man kan läsa om i historieböckerna…
GillaGilla