Vi tror ock på Jesus Kristus,
Guds enfödde Son, vår Herre,
som är avlad av den Helige Ande,
född av Jungfru Maria,
pinad under Pontius Pilatus,
korsfäst, död och begraven,
nederstigen till dödsriket,
på tredje dagen uppstånden ifrån de döda,
uppstigen till himmelen,
sittande på allsmäktig Gud faders högra sida,
därifrån igenkommande till att döma levande och döda.
(Ur Den apostoliska trosbekännelsen)
…och lär dem att hålla alla de bud jag gett er.
(Jesus i Matt 28:20)
I en kommentar till ett blogginlägg om asylfrågor mötte jag uppfattningen att kristen tro inte handlar om omvärldsfrågor eller etiska ställningstaganden, utan enbart om ”Jesus död på korset.”
Det här är tyvärr en vanlig uppfattning. Tron reduceras till något privat, en hjärtesak mellan mig och Gud som inte har med någon annan att göra. Församlingen blir på sin höjd en plats för att stärka min egen personliga tro, inte en gemenskap som förändrar världen. Den här världen och det här livet blir enbart en väntan på livet efter döden.
Den här uppfattningen ligger ganska långt ifrån hur jag tror Gud tänkt med livet.
I den här synen blir Jesus liv bara en parentes, hans undervisning och gärningar på jorden en transportsträcka fram till korset och uppståndelsen. Bekännelsen tycks enbart handla om att säga att man tror på Jesus död och uppståndelse, inte en bekännelse genom livets alla handlingar. Det blir som att Jesus kroppsliga liv glöms bort i kommatecknet mellan ”född av jungfru Maria” och ”pinad under Pontius Pilatus.” Missförstå mig rätt, jag tycker väldigt bra om den apostoliska trosbekännelsen, men nog fattas det någonting där?
Jag är många gånger tacksam för min älskade hemförsamling där jag växte upp. I den fanns, och finns, en sådan Jesusfromhet. Jag är uppvuxen med berättelserna om Jesus, evangeliernas berättelser är inbyggda i mig, och jag är så tacksam för det. Jesus liv, handlingar och undervisning är centrala för efterföljelsen, för lärjungaskapet.
En kompis sa en gång att han tycker om söndagskola för barn, ”för där pratar man om Jesus”. Någonting i det uttalandet tar tag i mig. Ibland blir vi vuxna så upptagna med allt annat att vi glömmer det centrala, att vi glömmer att tala om Jesus.
Korset och uppståndelsen är centralt i kristen tro. Men korset handlar också om att det går att förlåta dem som står i skuld till oss. Uppståndelsen handlar om att döden inte får sista orden, att det finns hopp in i alla situationer och att det går att förändra den här världen, ”med Guds hjälp och efter bästa förmåga”. Och efterföljelsen handlar om Jesu liv, att han har gett oss ett exempel att följa.
Dietrich Bonhoeffer, tysk teolog och martyr under andra världskriget, myntade i sin bok Efterföljelse begreppet ”billig nåd”. En nåd som inte kostar, en nåd som inte handlar om efterföljelse, är billig nåd, som i själva verket inte alls är någon nåd. Nåden är dyr, den har kostat Gud allt, och det är nåden som kallar oss in i efterföljelsen.
Utifrån den här förståelsen av kristen tro så handlar livet inte bara om att ha det rätt ställt med Gud på insidan, utan om att livet med Jesus måste synas utåt, få konkreta konsekvenser. Då berör det också frågor om hur vi bemöter flyktingar och utsatta människor, hur vi hanterar miljön, om vi förlåter dem som skadar oss, vad vi gör med de pengar som vi kallar våra och allt som hör till livet.
Sedan barnsben har jag varit scout. Något som jag gillar med scouting är att det finns ett helhetsperspektiv på livet. Förra terminen fokuserade vi på ett särskilt sätt på att vara vänner med Gud, med varandra och med naturen. Så enkelt och självklart. Följande bön är jag uppvuxen med, och den vill jag skicka med er. Det finns ett gott fokus på efterföljelse i den.
Gud min fader, du är nära
Vart jag går så är du med
Utav dig vill jag få lära
Sanning, rättvisa och fred
Tack för livet som du ger mig
Rymd och skogar, jord och hav
Gör mig sådan du vill ha mig
Använd mig varenda dag
Amen
(UV-scoutbönen. Text: Margareta Melin)
Framför allt är efterföljelsen ingen lära, ingen doktrin. Efterföljelsen blir vi aldrig färdiga med. Den är ett liv som vi kan få leva ut, ett liv i Jesu efterföljd.
Hela Pingsten 
Emma!
Du skriver: Och efterföljelsen handlar om Jesu liv, att han har gett oss ett exempel att följa.
Helt rätt, men frågan är vilket, eller vilka exempel han gett?
Du skriver även: utan om att livet med Jesus måste synas utåt, få konkreta konsekvenser.
Jo visst kan man tycka det och är man född på nytt syns det och får konkreta konsekvenser, men kanske inte sådana konsekvenser som du, eller många andra förväntar sig.
1Ko_7:17 Må allenast var och en vandra den väg fram, som Herren har bestämt åt honom, var och en i den ställning vari Gud har kallat honom. Den ordningen stadgar jag för alla församlingar.
Efterföljelse är att vandra den väg fram som Herren har bestämt och den vägen är inte lika för alla. Problemet är att många tyckare tycker och uttrycker vad de tycker i efterföljelsefrågan, vilket gör att de som hör vad andra tycker och börjar vandra efter dessas tyckande, hamnar på fel väg.
1Jh_2:6 Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv så vandra som Han vandrade.
Denna vers sätter allt på pränt, fundera på den och på hur Jesus vandrade så kanske du får en annan bild av efterföljelse.
Bb
GillaGilla
Hej Björn!
Jag tänker absolut att efterföljelsen kan få många olika konsekvenser i olika människors liv, i och med olika kallelser osv. När jag läser evangelierna så ser jag med vilken kärlek Jesus bemötte utsatta människor, och hur han förlät och upprättade. Jag ser också att han levde enkelt och satte andra före sig själv. Det är ett par av de sätt jag tror efterföljelsen blir konkret. Men så klart: Guds kärlek har många uttryck och vi har olika gåvor.
Allt gott! /Emma
GillaGilla
Hej Emma!
Vi har ju tidigare pratat om hur Jesus behandlar den kanaaneiska kvinnan. Nu skriver du att Jesus bemötte utsatta människor med kärlek. Det skulle vara intressant att höra hur du läser Matt 15:22-28.
Du skriver också att han förlät och upprättade. Hur menar du att han förlåter och upprättar de människor som han kallar ”ogräs” i Matt 13:37-43?
För övrigt tror jag att du är inne på rätt spår. Jag vill gå ett steg längre. Jag tror att Jesu liv och förkunnelse var det centrala för de tidiga kristna, och att hans död och uppståndelse kom in i bilden först senare.
Mvh Johan
GillaGilla
Hej Johan!
Du tar upp svåra texter och jag ger ett par korta svar som är att betrakta som ett work in progress.
Min arbetshypotes kring berättelsen om den kanaaneiska kvinnan i Matt 15 är att Jesus säger att han först sändes till det judiska folket för att uppfylla judiska profetior etc, men i förlängningen gäller ju evangeliet även oss hedningar 🙂 Han helar ju faktiskt kvinnan efter ett samtal som kanske är till för att utmana henne?
Matt 13-texten är en text om den yttersta domen. Det korta svaret är att jag tror att det krävs någon slags dom för att inte ondskan ska få fortsätta härja i all evighet. Jämför den frustration många idag upplever av att det är så svårt att få till fällande domar i t.ex. våldtäktsmål. Det provocerar oss när det inte kommer en dom. Därav Jesu hårda ord.
För mig är Jesus någon som lever idag. Utan det perspektivet, utan korset och uppståndelsen, så är han inte mer än en klok person och ingen som är värd att ge sitt liv för. Jag tror att Jesus är mer än en vis lärare. Och jag tror inte att de tidiga kristna hade velat ge sitt liv för någon som de inte trodde levde. Paulus säger vid ett tillfälle att ”det är för hoppet om de dödas uppståndelse som jag står anklagad” och Petrus skriver att Gud har ”fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.” Oavsett datering och författarskap så är de att betrakta som den tidiga kyrkans texter.
Allt gott & Guds fred,
Emma
GillaGillad av 1 person
Tack för din respons!
Jag kanske uttryckte mig lite väl drastiskt när jag skrev att hans död och uppståndelse inte ens var med i bilden. Jo, de var säkerligen med i bilden. Men jag tror inte att detta var det centrala. Jag tror att Guds rike (här på jorden) var det centrala. Och vägen dit.
Mvh Johan
GillaGilla
Vad konkret är det som du skulle vilja lägga till vad du anser saknas i trosbekännelsen, Emma? I övrigt bra skrivet.
GillaGilla
Hej Tony!
Nog är det vanskligt att vilja lägga till någonting i en 1600 år gammal trosbekännelse 😉 Det jag saknar är bekännelsen av Jesu liv och ett uttryck för att vilja leva i hans efterföljelse.
”Vi tror på Jesus Kristus, som upprättar, helar och förlåter
och så som han levde, vill vi också leva”, så kanske jag hade uttryckt det idag?
(Men så kan man också komma ihåg att trosbekännelserna är från en tid där vissa läror var viktiga att bejaka, till exempel treenighetsläran och Jesu gudomlighet, och då återspeglar också trosbekännelserna just dessa läror.)
På slutet av blogginlägget skickar jag med en av mina favoritböner av Margareta Melin, där ett par rader är:
”Utav dig vill jag få lära, sanning, rättvisa och fred
[…]
Gör mig sådan du vill ha mig, använd mig varenda dag.”
Den bönen uttrycker ganska mycket av det jag längtar efter 🙂
Allt gott! Hälsningar Emma
GillaGillad av 1 person