I en krönika i GP på juldagen, ”Älska dina nära medmänniskor först”, skrev Ann Heberlein om godhet. I sin text raljerar hon över alla de som kämpar för att i sin vardag vara goda medmänniskor:
Jag… anser nämligen att släktskap och närhet räknas. Jag har större ansvar för min dotter än för grannens dotter och jag bör vara mer lojal med min man än med vilken annan man som helst. Liksom omsorgsetikern Nel Noddings menar jag att vi har starkare förpliktelser mot våra närmaste. […] Vi måste helt enkelt göra skillnad på människor.
Hon tycks mena att människan inte har kapacitet att både ta hand om sina närmaste och samtidigt bry sig om andra som har det svårt. Vi tror på en annan väg, där vi tillsammans förändrar världen.
Sverige är ett av världens rikaste länder. Vi har världens sjätte rikaste befolkning enligt Credit Suisse. Nog borde det vara ett skäl till att vi både kan ta hand om våra familjer och andra som på olika sätt behöver vårt stöd, både ekonomiskt och socialt. Otaliga av oss klarar nämligen, tvärtemot vad Heberlein verkar tro, både att hämta barnen på förskolan och att hjälpa andras barn.
Heberlein är teologie doktor och borde vara medveten om att evangeliet till sin natur är gränsöverskridande och att det kristna kärleksbudskapet är universellt. Hon gör en onödig åtskillnad mellan att bry sig om sina närmaste och andra människor. Evangeliets människosyn ger plats för den som är hemlös, den som är på flykt, den som tigger och den som gråter av ångest på nätterna. Den människosynen kallar oss att finnas till för varandra, oavsett släktband.
Heberleins text är individualistiskt skriven, men att leva för fler än vår partner eller dem vi delar DNA med är inte ett ensamprojekt. I en gemenskap kan vi finnas till för fler människor än bara “de egna”. Möjligheten att fira jul med både sin biologiska familj och med den som inte har en sådan är en verklighet på många platser, framför allt i kyrkornas diakonala arbete. Jesus själv uttrycker att “den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” Inte heller han begränsas av jordiska familjekonstellationer.
Valet står inte mellan att älska sin familj eller sin omvärld – valet står mellan att älska eller inte älska. I den större gemenskap som kyrkan är finns kraften att älska varandra, bära varandras bördor och tillsammans förändra världen. Det är verklig godhet.
Emma Andersson och Micael Grenholm, redaktörer för Hela Pingsten
Hela Pingsten 
Utifrån det lilla citatet av Ann så har hon givetvis helt rätt, även med Guds Ord som referens. Givetvis betyder det inte att vi inte samtidigt kan hjälpa andra, speciellt om vi har medel för det. Det ena utesluter inte det andra, vilket är självklart för oss kristna.
”Om någon inte tar hand om sina närmaste, och särskilt sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror.” (1 Tim. 5:8)
GillaGilla
det är väl självklart att vi har en huvudansvar för vår egen familj.
Om någon inte tar hand om sina närmaste, och särskilt sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror. 1 tim 5:8
finns ett bibelord som uppmanar oss att vi särskilt ska hjälpa våra trossyskon. hittar det inte just nu dock.
GillaGilla
ha! 2a på pucken. samma bibelord 🙂
GillaGilla
hon skriver ju ”rädda gärna världen, men se till att ta hand om det som är ditt största ansvar först”
jag ser inte det minsta som är fel med hennes text. var det att hon använde uttrycket ”göra skillnad på människor” som fick dig att se rött?
GillaGilla
jag tycker din tolkning av hennes text är konstig och att du läser in saker som hon inte har skrivit.
GillaGilla
nu hittade jag ordet:
Så låt oss därför göra gott mot alla medan vi har tillfälle, och särskilt mot dem som tillhör trons familj. Gal 6:10
huvudansvar. Gud uppmanar oss att prioritera.
GillaGilla
Det kunde man väl ana att de bibelorden skulle komma på tal. 🙂 1 Tim 5:8 tror jag är ett av modern tids mest felciterade bibelord, för medan Paulus poäng är att de mest nödlidande ska få hjälp används det för att argumentera för att de nödlidande ska ställa sig längst bak i kön medan ens priviligerade släktingar ska få företräde.
Jag skriver om detta i Jesus var också flykting, ss. 177-178:
Framför allt är det en feltolkning att dessa bibelord [1 Tim 5:8 och Gal 6:10] skulle handla om att prioritera kristna eller familj när andra är mer nödlidande. I och med att alla människor är skapade till Guds avbild och att Jesus undervisar att kristna till och med ska älska sina fiender (Matt 5:40) och lyfter fram den högst icke-kristne (och icke-judiske) samariern som ett exempel på barm- härtighet och hjälp till främlingar oavsett deras etnicitet och tro (Luk 10), så är det orimligt och obibliskt att argumentera för att kristna eller den egna familjen ska ha det bättre än andra.
Paulus säger i Filipperbrevet: ”Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva. Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var” (Fil 2:3-5). Istället för att sätta kallelsen till att älska och hjälpa sina kristna syskon (vilket denna passage förmodligen syftar på enligt vers 2) i kontrast till att älska och hjälpa icke-kristna, sätter Paulus det i kontrast till att sätta sig själv högre än andra och se till sitt eget bästa. Fienden är inte att hjälpa muslimer, utan fienden är egoism.
Därmed blir det naturligt för Paulus att både älska och hjälpa kristna och icke-kristna: ”Må Herren låta er växa till och överflöda i kärleken till varandra och till alla människor, så som även vår kärlek till er gör” (1 Tess 3:12). ”Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva i stället alltid efter att göra gott mot varandra och mot alla människor” (1 Tess 5:15).
När Paulus i Gal 6:10 talar om att vi ska göra gott ”framför allt mot dem som delar vår tro”, handlar det därför knappast om att hjälp till andra skulle vara dåligt eller att kristna ska ha det bättre än andra, men att det är en naturlig utgångspunkt utifrån dem som man har närmast att hjäl- pa. Urkyrkan byggde upp ett biståndsnätverk mellan församlingarna som Paulus själv var en nyckelperson i – han hade ett stort engagemang för att administrera en frikostig gåva till de fattiga i Jerusalem. I den utsatta, förföljda situation som rådde under de tidiga åren var det inte många andra som hjälpte kristna, och än idag anser jag att kyrkan har ett särskilt ansvar att hjälpa våra bröder och systrar som lider i krigens Kongo och Irak. Än idag kan kyrkan snabbt vara på plats när det sker humanitära katastrofer för att vi genom missionen har ett välfungerande internationellt nätverk som finns i alla världens länder.
Men denna solidaritet med våra syskon bör inte sättas i kontrast till att hjälpa hinduer eller ateister, utan i att enbart tänka på sig själv. Exakt samma sak gäller Paulus ord om att hjälpa sin egen familj i 1 Tim 5. Bakgrun- den är att Timoteus församling hjälpte ett stort antal änkor, där vissa inte hade några arbetande släktingar alls och var helt beroende av församling- ens stöd, andra hade arbetande släktingar som struntade i dem – kristna dessutom! Paulus ber Timoteus säga åt dem att de är värre än de som inte tror om de inte hjälper mamma/mormor utan överlämnar det ansvaret till församlingen som då får mindre resurser att hjälpa de sant nödlidande.
Paulus poäng är alltså att vi ska fokusera församlingens hjälp på de mest nödlidande. Hur kan man då få denna text till att handla om att vi ska prioritera bort de mest nödlidande för att istället ge förmåner åt dem vi är släkt med? Förmodligen för att man inte läst vad som står utan läser in det man vill att det ska stå.
GillaGillad av 1 person
Får jag i anslutning till dessa Bibelcitat fråga hur du läser Matt 15:24, som också berör frågan om vilka som ingår i omsorgscirkeln och vilka som står utanför?
GillaGilla
Om jag uppfattar dig rätt så har du tolkningsföreträde framför Guds Ord, kan det verkligen vara så, Micael?
Personligen brukar jag utgå från Bibeln och då inte lösryckta verser, utan Skriften i sin helhet. Det som är skrivit i 1 Tim. 5:8 är solklart och stöds av Bibeln i sin helhet.
Din argumentering om att andra nödlidande skulle gå framför egna familjen är enbart din egen uppfattning som du heller inte kan stödja med bibliska fundament. Men, som jag skrev så ska vi givetvis hjälpa andra i mån av egen förmåga och samtidigt; Tror du inte att Gud är tillräckligt stor för att räcka till för alla nödlidande om det är hans vilja?
Inte heller verkar du ha full förståelse för vad som populärt brukar kallas bergpredikan. Kontexten är att den predikades för judar och som vi kan följa genom hela Skriften så var just fiendskapen ett stort sorgebarn för Jakobs söner.
Intressant är att du nämner den barmhärtige samariten som så väl belyser hur universell äkta kärlek verkar, men den har inget med prioritering att göra. Samariten hjälpte därför att han bar på den kärleken, vilken saknades hos dem som borde haft den. Samma kärlek är det som upprätthåller banden till de närmaste, precis som Gud upprätthåller banden till sina barn, dvs oss, Guds barn. Är det inte vi som har evigt liv? Inte för att vi förtjänar det, utan för att vi har fått nåden att bli just Guds barn. Det finns massor av andra människor som mycket bättre förtjänar det ur ett jordiskt medmänskligt perspektiv och det finns också massor av nödlidande som mycket bättre behöver det välstånd som Gud givit till sina barn.
Därför faller dina argument platt och det hjälper inte att du försöker skriva om Paulus missionsresor till någon form av socialt utvecklingsprojekt. Uppdraget är och har alltid varit att sprida det glada budskapet om evigt liv genom Jesus Kristus. Lyckades vi med det som kommer allt det andra av sig själv.
”Fråga inte vad ni ska äta och dricka, och oroa er inte. Allt detta söker hedningarna i världen efter, men er Far vet att ni behöver det. Nej, sök hans rike, så ska ni få detta också.” säger Jesus precis innan han uppmanar att sälja vad de har och ge till de fattiga, men de verserna brukar du ju utelämna Micael.
Här är några andra verser som jag väljer att ta med även om de egentligen inte är relevanta: ”Det var en grekisktalande kvinna av syrisk-fenicisk härkomst. Hon bad att Jesus skulle driva ut den onda anden ur hennes dotter. Jesus sade till henne: ”Låt först barnen få äta sig mätta. Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” (Mark 7:26-27)
Men, de som har fått ett kall att hjälpa de nödlidande med all sin kraft, den ska givetvis följa Guds vilja och det är kanske ditt kall, Micael.
Gud välsigne dig, broder!
Thomas
GillaGilla
Intressant diskussion,
Visst är det så att många kristna kanske borde prioritera om och ge mer till behövande och skära ner lite på det man ger till sin egen familj. Detta ska vi ta med i bönekammaren.
Tänkte också på en sak, kanske Gud har lagt en särskild barmhärtighet i dig och en specifik kallelse för att hjälpa fattiga, så det är en hjärtefråga för dig.
Dina utläggningar om de två bibelorden uppfattade jag som långsökta, jag ska läsa igen och begrunda.
Allt gott
GillaGillad av 1 person
Falafel,
Absolut är det så att kristna i gemen borde ägna mycket mer, både av sin dötid och sitt överflöd, till de behövande. Det borde också vara ett sätt att förändra alla uttjatade gudstjänsterna med tillhörande kafferep till något gott. I varje församling finns det t.ex. många fattiga och sjuka äldre som inte längre orkar komma till kyrkorna, så varför inte försöka nå dem i större utsträckning?
Men, den här diskussionen handlade om Ann Heberleins uttalande om att egna familjen är viktigare än andras, där Emma och Micael anser att så inte är fallet. Visst det kan man väl tycka, men det har givetvis ingen biblisk grund. Tvärtom, så utgör familjen grunden för att kristet liv ska överleva till nästkommande generationer. Det var just detta misstag som israeliterna gång på gång föll på. Samma misstag kan man ibland se hos missionärer som försummar sina egna barn i sin iver att hjälpa andra.
Jag påpekade också att det är självklart att vi som kristna hjälper, men kom ihåg att Gud vill ha glada givare!
GillaGilla
För att travestera Hans Rosling: ” Ni har rätt och Heberlein har fel.”
GillaGilla
Dumheter och sekteristiskt nonsens. Den som sätter andra före sin familj är ett monster.
Orättfärdigt och obibliskt.
Man har i första hand sin familj att förvalta. Den som gör avsteg från det är ond.
Efter familjen har det bra kan man hjälpa andra.
Offra inte sina barn för okända. Se alla missionörsbarn som idag inte tror pga ”goda” missionärer offrade sina barns väl och ve för andta.
GillaGilla
Hej Mikael! Läs gärna hela vår artikel. Heberlein utgår från ett perspektiv där individen själv måste sörja för sina närmaste – vi försöker vidga begreppet godhet och tala om att som gemenskap förändra världen, då vi tycker att Heberleins perspektiv är för smalt.
Varken jag eller Mikael förespråkar att ”offra sina barn” som du skriver. Jag har själv bott tillsammans med en missionärsfamilj där hela familjen lever evangeliet tillsammans och föräldrarna inte behöver välja mellan att vara föräldrar eller missionärer. Där är barnen en viktig del av missionsarbetet. Det tror jag är en väg framåt, till ett ”både och”, där gemenskapen förändrar världen.
Allt gott,
Emma
GillaGilla
Det är inget som sticker ut med Ann Heberleins artikel i GP och inte heller påstår hon som du skriver att; ”Heberlein utgår från ett perspektiv där individen själv måste sörja för sina närmaste.”, istället påpekar hon bara det självklara att de som står oss närmast är vårt största ansvar. Vad vi gör utanför det lämnar Heberlein öppet.
GillaGilla
Det vore konstigt om inte de flesta missionärsfamiljer tog väl hand om sina barn, men det finns och har även visat sig att det finns alldeles för många exempel på ”missionärsbarn” som farit illa av sina föräldrars kall. Jag tänker senast på Pingsts nye missionsinspiratör som berättar om en svår ungdom, även om i hans fall så upprättade Gud honom till tjänst i Jesu namn.
Som en uteståendes betraktelse på missionerandet är det nog bäst för de flesta att avstå till längre utlandsvistelser under barnens uppväxttid. Här har vi alltså ett verkligt exempel på när familjen ska prioriteras framför andras nödlidande. För vilken nytta gör ditt arbete om dina egna barn (och kanske barnbarn) går förlorade?
GillaGilla
För att förstå varifrån det kristna medlidandet kommer så bör man läsa denna artikel.
https://timbro.se/smedjan/den-underprivilegierades-makt/
GillaGilla
Micael, här får du nog fundera på din tolkning – utgående från citatet, det kan ju ha stått annat i Heberleins artikel. Men:
Heberlein: ”Jag… anser nämligen att släktskap och närhet räknas. Jag har större ansvar för min dotter än för grannens dotter och jag bör vara mer lojal med min man än med vilken annan man som helst. Liksom omsorgsetikern Nel Noddings menar jag att vi har starkare förpliktelser mot våra närmaste. […] Vi måste helt enkelt göra skillnad på människor.”
Grenholm: ”Hon tycks mena att människan inte har kapacitet att både ta hand om sina närmaste och samtidigt bry sig om andra som har det svårt.”
Var i världen innebär att ”ta STÖRRE ansvar” för en sak att man INTE ska ta ansvar för annat som man har ansvar för? ”Större” är en komparation, dvs man kan ha/vara större än något annat, som då är mindre än det större.
Om det mindre är stort blir det större jättestort!!!
Alltså:
– Vi har ansvar för nödlidande. Punkt. Vi har, komparativt, större ansvar för nödlidande ju närmare de är. Vi har, i denna komparation, störst ansvar för att de som är närmast undgår att lida nöd.
– ”Närmare” och ”närmast” har två betydelser: dels fysiskt närmast, dels socialt närmast. Det blir problematiskt: har vi då störst ansvar för den fysiskt nära eller socialt nära? Jag tror svaret är enkelt: vi har störst ansvar för fysiskt behovstäckande för den som är fysiskt nära och socialt behovstäckande för den som är socialt nära.
– Man ska vara litet självkritisk när man tolkar citat. Och när man använder citat. I detta fall ger inte citatet täckning för svaret. Antingen för att hr Grenholm övertolkar i affekt, eller för att citatet inte är representativt för hela Heberleins text.
Här blev det iaf tokigt…
GillaGilla
Heberlein kan tala för sig och hon skulle pulvrisera denna artikel om hon svarade på den.
michael gillar inte heberleins åsikter om invandringspolitiken och jag tror att han väger in annat hon har skrivit när han skriver detta.
GillaGilla
På senare år har det blivit som om att när man på olika sätt ger stöd och hjälp till nyanlända, och inget fel på det, så är man en god kristen som väl har förstått budet om att älska din nästa som sig själv på rätt sätt och handlar efter det. Problemet är dock, och då talar jag utifrån vad jag själv sett och lagt märke till, att även om den goda idén och motivet är det rätta till att sträcka ut en hjälpande hand, så av nån anledning riktar man ibland blicken för långt bort och
så ser man inte den som kanske ligger just framför ens fötter. Och jag undrar om det inte är just det som Ann Heberlein vill få fram med sin artikel?
GillaGilla
”Heberlein utgår från ett perspektiv där individen själv måste sörja för sina närmaste”
jättekonstigt påstående.
ni har säkert goda avsikter, men den här debatten har ni inte lyckats så bra med tyvärr.
GillaGilla
En text från Timbro (!) som är intressant i detta sammanhang. Förlåt mitt fördomsfulla sinne men jag hade inte väntat mig något så här spännande och givande därifrån. Läs och begrunda, svara gärna med en bloggpost: https://timbro.se/smedjan/den-underprivilegierades-makt/
Vikten av sant medlidande lyfts väldigt nyanserat.
GillaGilla