Mitt i kaoset av flyttlådor, tidningspapper och travar med porslin och prylar går jag och lyssnar på ett avsnitt av Nomad podcast. Det är en intervju med Vicky Beeching, författare, teolog och under 00-talet en framträdande låtskrivare och lovsångsledare. Hon har nyligen släppt boken Undivided – Coming Out, Becoming Whole, and Living Free from Shame, och i podden berättar hon sin berättelse och hur det varit att komma ut som homosexuell i kyrkan.
Det är bitvis hjärtskärande och helt klart tankeväckande, och jag har inte kunnat sluta fundera på det där med äkthet. När jag lyssnar på Vicky slås jag av hur viktigt det är för oss människor att få vara äkta. Det gäller oss allihop, och vi har alla saker som vi är osäkra över eller döljer. Men om jag aldrig kan vara sann mot mig själv och visa vem jag är, hur kan jag ha meningsfulla och djupa relationer med andra människor? Med Gud? Om jag aldrig får vara helt känd och sedd? Sanningen är kontaktytan med andra och mig själv. Vickys berättelse är exempel på hur avsaknaden av denna äkthet kan leda till ohälsa i kropp och själ. Därför är detta så viktigt för kyrkan.
Den kristna gemenskapen borde vara en nådefull, förlåtande och kärleksfull plats med utrymme för äkthet. En plats där vi får vara människor och omfamnas som människor. Utan sanningen och äktheten är det svårt att bli fri. Min egen erfarenhet säger att det är när jag är ärlig i vem jag är som jag kan växa och bli mer den Gud skapat mig till. Mer mig själv. Mer människa.
Utifrån Guds inkluderande kärlek och utifrån vetskapen om att äkthet och sanning är grundläggande för våra relationer och vår hälsa, börjar jag fundera på hur det ser ut i de kristna sammanhang jag rört mig i. Så här i sommartider tänker jag särskilt på alla konferenser, festivaler och läger som många kristna åker på. Vilka är ”okej” där? Vilka får höras och synas? Vilka välkomnas? Och jag ställer frågan (till mig själv och till dig):
Hur är vi kyrka för riktiga människor?
En kyrka där människor med olika bakgrund, livssituationer, tro, gåvor och bördor kan delta och känna sig välkomna. Men också en kyrka där de som redan är med har friheten att vara sig själva. Där alla delarna av oss är okej att lägga fram i ljuset. Där jag inte behöver förminska, förändra eller förneka mig själv för att bli accepterad. Där ingen behöver undra om det är okej att vara mig i kyrkan. När Vicky kom ut som gay blev hennes musik bojkottad och hon har fått utstå hat och förföljelser av kristna. Detta är inte den kärlek och fred som Jesus lär oss.
Jesus hängde med en rätt brokig skara människor. Guds tanke med kyrkan tror jag är att vara en sån gemenskap. En gemenskap av mänskliga människor. Så låt oss välkomna det mänskliga och det brokiga, för brokiga människor är vi (egentligen) allihop.
Hela Pingsten 
Jättefint skrivet och så viktigt. Samtidigt undrar jag: Hur gör man då med synd? Om homosexuella förhållanden är syndiga inför Gud hur förhåller man sig till någon som bekänner sig som kristen väljer att leva i ett öppet homosexuellt förhållande. Hur ska man som kyrka reagera då? Paulus är ju ganska tydlig med att vi som kristna ska ”kasta ut surdegen”. Det talar han om när det finns öppen synd i kyrkan. I det fallet jag menar så är det i Korint där en man legat med sin pappas fru. Jag tycker också det är viktigt med öppenhet och att vi ska kunna vara oss själva men det känns inte som att Bibeln har samma syn. Hur ser du på det? Jag kritiserar inte utan tycker bara att det här är intressant. Ska vi verkligen acceptera allt?
GillaGilla
Tack så mycket för din kommentar. Så bra fråga, det där undrar jag med! Jag tolkar det som att du främst funderar på just hur kyrkan bör förhåller sig till (utlevd) homosexualitet, så jag försöker svara lite på vad jag tänker kring det (och inte så mycket om synd i allmänhet).
Jag har inga svar egentligen, så jag provtänker lite. Vad händer om jag funderar på hur jag skulle förhålla mig till acceptans och vad jag tror är synd om det gäller en vän eller anhörig? Kommer jag till samma slutsatser som om jag tänker på ett mer generellt exempel? När teologiska/moraliska frågor blir kött och blod, förändrar det mitt synsätt på hur vi ska hantera dem? Jag har personligen känt att det är knepigt när dessa scenarion skiljer sig mycket åt i mitt tankesätt.
Sen kan jag tänka att när det gäller frågor där det inte är helt uppenbart vad som är synd, och där det finns olika uppfattningar, att då behöver vi försöka leva i den spänningen och inte välja det svartvita. Och om det inte är uppenbart vad som är rätt/fel (och då menar jag inte bara vad ”bibeln säger” är rätt/fel i olika frågor utan också hur vi agerar utifrån vad vi tror är rätt/fel), då skulle jag personligen hellre se en för öppen och tillåtande hållning än en alltför dömande. Hellre för inkluderande än för exkluderande, liksom.
Vad tänker du? 🙂
GillaGillad av 1 person
Tycker själv att det är svårt. Läser man det som står i Bibeln så är tonen så mycket hårdare än vad vi ser idag. Ibland undrar jag inte om vi har format en bild av Gud som en go snäll kille som vill alla väl och att alla ska känna sig välkomna osv. Alltså en Gud som passar den tid vi lever i då alla ska vara toleranta och acceptera allt och alla. Läser man i Bibeln så verkar tonen som sagt mycket hårdare. Det verkar som att det är mer tydligt vad som är synd och att synden alltid behöver få tydliga konsekvenser när den är öppen. Som när Paulus nämner att om en person syndar öppet så ska personen tillrättavisas öppet. Det känns som att den tidiga kyrkan struntade i om folk skulle tycka att det var ok att man slängde ut någon ur församlingen. Exempel på verser är: ” Men nu skriver jag till er att ni inte ska umgås med den som kallar sig broder och är sexuellt omoralisk, girig, avgudadyrkare, förtalare, drinkare eller utsugare. Med en sådan ska ni inte ens äta. 12 Är det min sak att döma de utomstående? Är det inte dem som är innanför ni ska döma? 13 De utomstående ska Gud döma. Driv bort från er den som är ond!” 1 korinthierbrevet 5:11-13
6 Ert skryt låter inte bra. Vet ni inte att lite surdeg syrar hela degen? 7 Rensa bort den gamla surdegen✱ så att ni blir en ny deg, för ni är osyrade. Vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat. 8 Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd. 1 korinthierbrevet 5: 6
14 Gå inte som omaka par i ok✱ med dem som inte tror. Vad har rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker? 15 Vilken samstämmighet har Kristus med Beliar✱? Eller vad kan den som tror dela med den som inte tror? 16 Vad kan Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, för Gud har sagt: Jag ska bo hos dem och vandra bland dem och vara deras Gud, och de ska vara mitt folk.✱
17 Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem, och rör inte vid något orent. Då ska jag ta emot er,✱ 18 och jag ska vara er Far och ni ska vara mina söner och döttrar, säger Herren den Allsmäktige✱. 1 Korinthierbrevet 6:14-17
Det är ganska hårda ord och passar så klart inte i vår tid men frågan är om vi ska följa tidens anda eller det som står. Jag tycker det här är jättesvårt för jag tror inte att kyrkan blir något folk vill komma till när det är så här. Samtidigt undrar jag om det inte är tanken att det ska vara så. Alltså att det som gör att människor blir frälsta är inte alltid att den följer tidens anda utan helt enkelt går emot allt det. Även när det kommer till sånt här. Folk skulle hata en sån här kyrka men den skulle kanske ändå växa för att i slutändan handlar det om att den Helige Ande övertygat människor om att Jesus är vägen. Inte att vi varit gosiga och använt rätt ord utan Gud helt enkelt gett dem syndanöd och det lett till omvändelse. Jag vet inte men ibland undrar jag om det inte är så det ska vara. Ibland önskar jag att det kunde vara den mysiga versionen men jag vet inte. Det känns som att Paulus menar att synd alltid kommer att drabba kollektivet negativt. Alltså att en persons synd är inte bara den personens ensak. Det är allas ensak speciellt om den är öppen. Låter vi en del synd vara accepterat kommer det leda till mer synd. För så fungerar ju surdeg. Det håller sig ju inte bara till en del av degen utan det sprider sig. Det verkar som att Paulus menar att det är så det sker med synden. Då är frågan hur allvarligt vi ska ta synden? Det verkar som att man under Bibelns tid tog stenhårt på den. Jag menar den Helige Ande dödade två personer för att de ljög. Vi hade säkert förlåtit dem idag men Gud valde att de skulle dö och det var efter Jesus död och uppståndelse. Det visar ju på allvaret med synden. Men hur ska man göra i en sån tid som vi lever i?
Det där med homosexualitet är svårt. Jag har också funderat på det. Vad händer om ett av mina barn kommer och säger att han/hon är homosexuell eller transsexuell. Jag vet att många i min familj skulle ta avstånd från han/henne. Vissa kristna slänger ju till och med ut sina barn. Jag tycker det är svårt. Jag hade fortsatt älska mitt barn och även om han/hon kommer med en partner så tror jag att jag skulle få acceptera han/henne för att kunna behålla mitt barn. Jag skulle nog vara tydlig med vad jag egentligen anser men att han/hon har en fri vilja. Men det är svårt. Jag har funderat mycket kring det där. Ibland undrar jag vad konsekvenserna blir av att man säger att det är ok. Vad är nästa steg? Alltså vad blir acceptabelt då? Ska transsexualitet också då accepteras.? Några kan argumentera för att det står tydligt att en man inte ska klä sig i kvinnokläder men det går säkert att säga att det handlar om tolkningar och acceptera det med. Vad kommer sen då? Polyamorösa förhållanden osv. Jag vet inte. Det är en svår fråga.
GillaGilla
(ursäkta sjukt segt svar)
Det här är verkligen inte enkla grejer, hur vi ska hantera synd i församlingen. Kyrkan ska vara en kraft och rörelse för guds rike och det som gud står för, och där har ju inte synd och destruktivitet inte någon plats. Vad jag vill lyfta med texten är att vi ibland skapar så fasta ramar för vad som är okej/normalt/kristet att vi skapar en kultur där det är lättare att trycka undan vissa saker än att leva ärligt. Ofta görs detta mer eller mindre outtalat. Jag tror att kyrkan behöver jobba med de här kulturella och teologiska ramarna hela tiden, brottas med bibeltolkningen och inte fastna i dogmer eller moraliska värderingar av tradition, rädsla för ”det nya” eller ”det är bara så det är”.
När det gäller homosexualitet tänker jag att det ju faktiskt kan finnas ganska tydliga gränser, och att vi inte nödvändigtvis måste vara rädda för totalt obefintlig sexuell moral om vi skulle se homosexualitet som ”ickesynd”. En gräns skulle kunna vara att samma moral vi tillskriver heterosexuella par skulle gälla också samkönade par. Men jag kan förstå din oro och dina funderingar. Det är så viktigt att vi i såna här frågor tar med just våra rädslor, för att se hur de driver/hämmar/ev leder oss. Vad är våra rädslor i detta, och vad är vår kärlek? Kan vi urskilja detta tror jag vi kommer långt.
Kanske gäller det även hanteringen av synd i församlingen? Vad i det vi gör och säger och tycker har med våra rädslor resp kärlek att göra?
GillaGilla
Hej!
Tack för en mycket bra och viktig text!
Mvh Johan
GillaGilla
Jag önskar också få svar hur skribenten tycker att man ska göra med synd?
GillaGilla
Jag tolkar dig som att du funderar på ungefär det som Undraren skrev i kommentaren ovan, vilken jag svarade på. Besvarade det på din fråga?
GillaGilla
Sex är något heligt och som Gud gett för att hållas innom äktenskapet, då mellan man och kvinna. Äktenskapsbrott är ju vanligt förekommande i frikyrkan, men otukt, dvs sex innan äktenskapet är ännu mer förekommande i frikyrkan.
När det sker ett äktenskapsbrott är det väldigt mycket som går sönder, men det finns helande och upprättelse.
Synd är alltid synd oavset om den heter homosexuell, otukt, äktenskapsbrott, girighet, begär, osv. Men när det kommer till sk utlevd homosexualitet så menar jag att kyrkorna måste vara tydliga med vad skriften säger och orsaken är att detta enligt Gud är en styggelse och något mot naturen, dvs mot människans naturliga sexualliv.
Vi skall aldrig accepter synd i lägret, Gud gör det inte och vi skall inte heller göra det, men frågan blir hur man hanterar situationerna när synd avslöjas?
Det handlar alltid om omvändelse, att vända sig bort från synden i sitt liv och där vill ju Gud hjälpa till med sin kraft. Vill man då inte omvända sig så finns det bara ett allternativ både för Gud och församlingen, uteslutning.
Men vill man omvända sig och gör det, men man faller ändå gång på gång, dvs man lyckas inte leva rent och heligt, då tror jag att det handlar om en Guds process i den människan.
Vi har ju alla syndaproblem, medvetna och omedvetna och skriften säger ju ex:
1Te_5:23 Men fridens Gud själv helge eder till hela eder varelse, så att hela eder ande och eder själ och eder kropp finnas bevarade ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse.
Heb_13:21 han fullkomne eder i allt vad gott är, så att I gören hans vilja; och han verke i oss vad som är välbehagligt inför honom, genom Jesus Kristus. Honom tillhör äran i evigheternas evigheter. Amen.
Skall vi se lätt på synden utifrån dessa bibelversar? Nej men Gud vet hur svag människan är i sig själv och han ger nåd och det bör vi också ge utan att rucka på syndens allvar.
Bb
GillaGilla
Tack för din kommentar björn! Jag håller med dig om att vi aldrig ska ta lätt på synden. Och ja, som du säger, Gud har så mycket nåd! Tack Gud för det!
Jag tror dock att det kan behövas en viss försiktighet och ödmjukhet i frågor där det inte är självklart vad som är synd eller inte. När det gäller sexualitet och synd finns det olika tolkningar inom kyrkan (det handlar inte om bibeltrohet utan bibeltolkning), och därför tänker jag att det inte blir så enkelt som att utesluta människor. Det är min åsikt.
GillaGilla
Kan den som är girig eller otuktig vara ”sig själv” i kyrkan? I de flesta av dagens församlingar är det väl inget större problem, men vad säger Bibeln?
”Vet ni då inte att de orättfärdiga inte skall få ärva Guds rike? Låt inte lura er. Varken otuktiga eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådan,
eller tjuvar eller giriga eller drinkare eller hädare eller rövare skall ärva Guds rike.
Och sådana var en del bland er, men ni är rentvådda, ni är helgade, ni är rättfärdiggjorda genom Herrens Jesu namn och genom vår Guds ande.”
En del som blivit kristna har alltså tidigare levt i otukt eller andra synder, men Paulus är tydlig med att man inte kan fortsätta med det som kristen. Ett grundantagande i kristendomen är att vi inte duger som vi är – för då hade inte Jesus behövt dö för våra synder. Tyvärr ser vi en oerhörd förslappning bland dagens kyrkor. Syndernas förlåtelse har blivit syndernas tillåtelse.
GillaGillad av 1 person
Utmärkt KN!
GillaGilla
Hej kn, tack för din kommentar! Min text handlar inte om synd utan om vilka vi är som människor. Syftet är att uppmuntra kristna gemenskaper att bjuda in alla till bröllopsfesten, för att använda en biblisk referens (Matt 22:1-19). För mig är det ett väldigt tydligt exempel på hur Jesus uppmuntrar till en öppenhet och radikal inkludering. Sen betyder inte det att synden är välkommen, Gud vill ju oss väl och att vi ska bli fria från den. Som jag skrivit innan tänker jag dock att det kan vara en bra idé att vara lite ödmjuka i de frågor som inte är svartvita i vad som är synd och inte.
GillaGilla