Jordan Peterson glider på sanningen

Igår skrev jag i Dagen om att pop-professorn Jordan B. Peterson är vår tids Richard Dawkins och således en relevant samtidstermometer men inte någon man bör bli lärjunge till.

Peterson har slagit igenom på samma kraftfulla sätt som Richard Dawkins gjorde för ett decennium sedan. Båda är gråhåriga professorer som får en enorm följarskara bland framför allt unga män genom att kliva utanför akademin och passionerat argumentera emot något som de anser förstör samhället. I Dawkins fall är det religion, i Petersons är det vänsterideologi.

Kristna har förstås aldrig varit anhängare till Dawkins, men Peterson väcker en hel del beundran. Man gillar hans kritik av nyateismen och hans bibelstudier. Man gillar hur Peterson ”rör om i grytan” och ”säger det man inte får säga”. Samma sak kan sägas om Dawkins.

Artikeln har inte helt oväntat fått en hel del kritik, dels oseriös sådan som att jag skulle vara ”kulturmarxist”, ”kristenhetens svar på Gudrun Schyman” (!) eller att killen på tåget jag skriver om är ”påhittad”, dels mer konstruktiv som att jag går för långt i att kalla Peterson oärlig eller att jag använder ett dåligt exempel på att vita privilegier existerar (Sydafrika).

Detta beror delvis på att texten är styckad. Jag hade kort tid på mig att skicka in debattartikeln för att den skulle vara aktuell under Petersons Sverigebesök, och jag var tvungen att minska den drastiskt för att den skulle rymmas i Dagens format. Låt mig därför utveckla mina resonemang här.

Med ”usel förebild” menar jag inte att vi inte kan lära oss något av Peterson, jag ger exempel i artikeln på hur han har hjälpt människor som går igenom depression eller på annat sätt har det svårt med sin stora kunskap i psykologi. Därtill har han vissa poänger om hur simplistiskt vi i västvärlden ofta pratar om kön och helt förnekar biologins roll. Min poäng var att vi inte bör vara hans anhängare eller lärjungar, att han inte bör fylla en roll som mentor eller läromästare, för han är ute och cyklar både i sin teologi och när han uttalar sig om områden han inte har så mycket koll på, likt Richard Dawkins.

Med ”oärlig” hade jag i artikelns första utkast ett ganska långt resonemang om att själva liberalteologin är oärlig i sig själv, för man försöker äta kakan och behålla den samtidigt. Man säger sig vara kristen och tro på Gud genom att omdefiniera kristendom och Gud. Sam Harris påtalar detta i sitt samtal med Peterson i Vancouver, och får honom att erkänna att han inte tror på något övernaturligt och att hans gudsdefinition är befriad från allt övernaturligt.

Det blir då som med Jimmie Åkesson som säger att han tror på Gud för att han definierar Gud som en samling normer och värderingar, en bisarr Gudsdefinition som vare sig är biblisk eller filosofiskt gångbar. Genom att göra detta kan både Åkesson och Peterson tilltala en ateistisk och religiös publik samtidigt utan att särskilt många tar avstånd.  Tron fråntas innehåll för att den ska kunna användas som språngbräda för det ideologiska budskapet. Att Peterson många gånger förnekar att han har ett ideologiskt budskap tycker jag också tyder på oärlighet. Det är inget som vi kristna kan blunda för.

Mitt paradexempel på hur Peterson går utanför sitt expertområde och säger saker som inte stämmer är hans ökända föreläsning om att vita privilegier inte finns. Jag hade först tänkt presentera ett ordentligt svar i artikeln men insåg snabbt att jag inte hade utrymme för det, så jag nöjde mig med att bara sammanfatta det han säger och räknade, något naivt, med att det skulle räcka för att folk inser att det är rappakalja:

Han frågar retoriskt varför forskare som studerar ojämlikhet bryr sig mer om människors ras och etnicitet än exempelvis längd och vikt, och svarar att ”det beror på deras (svordom) marxistiska tolkning!” Sedan säger han att det är för många variabler som spelar in för att vita generellt skulle kunna sägas ha några fördelar, och om de har det beror det på att de är i majoritet snarare än något annat. Välkommen att besöka Sydafrika, säger jag.

Dock är det flera som tycks hålla med honom om att vita privilegier inte finns, och som menar att Sydafrika motbevisar min poäng: där är det nämligen vita som är förtryckta idag medan svarta regerar. Det är majoriteten som har privilegier, vita har inga privilegier i sig själva, precis som Peterson hävdar.

Medan det till viss mån är sant att ANC-regeringen behandlar vita orättvist och ibland till och med beslagtar deras mark, räcker det inte för att hävda att vita saknar privilegier i landet. 20 år efter apartheid fortsätter ojämlikheten mellan vita och svarta att vara gigantisk. Hälften av landets svarta barn lever i fattigdom, kåkstäderna befolkas närmast uteslutande av svarta. Föds du som vit i Sydafrika har du möjligheter på västerländsk nivå, medan många svarta lever i ett utvecklingsland. Det var fascinerande, och skrämmande, att se hur landet har två ekonomier samtidigt. I Nelspruit kostade vattnet på restaurang lika mycket som två måltider i kåkstaden Backdoor. New York Times skriver:

”Ten percent of all South Africans — the majority white — owns more than 90 percent of national wealth, according to a 2016 research paper by Anna Orthofer, a graduate student at Stellenbosch University. Some 80 percent of the population — overwhelmingly black — owns nothing at all.”

Några av de tydligaste vita privilegierna jag såg när jag besökte landet för fem år sedan var dock hur reklamen såg ut, vad skönhetsidealet var och vilken kultur som var normerande. Samma sak syns i många andra länder. En vän till mig var i Filippinerna för några år sedan och reagerade på att alla i reklamer var vita. Det handlar inte om majoritetsprivilegier, utan om att vit hudfärg har status. Samma sak gäller i Indien, där ljushyade behandlas bättre och anses vara ett skönhetsideal. Att vita privilegier inte finns är ett osant påstående som drivs av ideologi, inte fakta.

Teologen Greg Boyd går in i ännu mer detalj om vad som är fel med Petersons idé om att vita privilegier inte finns. Att ens behöva förklara och argumentera för detta är tragiskt och lite skrämmande. Varför ska vi som kristna ifrågasätta att det finns rasistiska strukturer och normer kvar efter Europas månghundraåriga historia av att förtrycka människor som ser annorlunda ut? Det var inte ens hundra år sedan som det var olagligt för romer att invandra till Sverige, eller som vi hade ett rasbiologiskt institut i Uppsala.

Forskning visar att det är svårare att få jobb med ett utländskt namn än ett svenskklingande namn även om meriterna och kvalifikationerna är identiska. Att envist hävda att detta inte pekar på en rasistisk struktur utan måste bero på något helt annat är, som jag skriver i artikeln, att likt en naturlist på förhand bestämma sig för hur verkligheten ser ut oberoende av bevisen.

Jordan Peterson har varit känd knappt ett år och ändå har han fått så många passionerade lärjungar som vill försvara honom i vått och torrt. Vi som följer Jesus har dock en betydligt bättre förebild och hörnsten i Honom som vare sig är vänster eller höger utan uppåt.