Översvallande glädje utan shopping

Nästa fredag infaller Black Friday, en dag som växer i framför allt västvärlden. Black Friday är en dag på året då affärer och företag skyltar som mest med stora röda prislappar och erbjudanden som inte får missas. Reklamer säger ”Passa på!” och vill på alla sätt få oss som konsumenter att ”ta chansen för att spara pengar!”

Det är julhandelns start som invigs med häpnadsväckande rabatter, och vore det inte ett ypperligt tillfälle då att köpa julklappar? Det kan köpas dubbelt så många, denna fredag, eller helg som Black Friday minst sagt har blivit till, som det annars skulle ha gjort veckan precis innan jul eller vilken annan dag på året som helst. Vilken möjlighet!

Eller? En möjlighet till vad? Gladare barn på julafton? Känslan av att vara en bättre förälder, storasyster eller farmor som kan ge mer? En större frid, eftersom pengar sparas till långa januari? Nej jag tror inte att Black Friday är ett ”recept” på strävan efter dessa tre. Eller rättare sagt, jag tror inte att Black Friday förser mig med en bestående glädje, frid, hopp och så vidare.

Troligen kommer Black Friday tillbaka nästa år igen och då kan jag på nytt köpa julefriden genom fler leksaker eller mer mat, men tills dess, vart vänder jag mig då för att finna glädje, frid, hopp, kärlek, bekräftelse… och varför skulle inte den vägen funka veckorna kring jul då också?

För de flesta kristna är varken klyschan ”Don´t forget the reason for the season”, eller att Jesus är den enda som kan ge en översvallande glädje, evig inre frid och livsfyllt hopp någon nyhet. Men jag tror att det är lätt att glömma bort. Särskilt i världen vi lever i, där livet byggs utifrån ens karriär, präglas av förväntningar och slutligen att bli bedömd utifrån ens prestation. Det kan handla om tv-reklamer, inlägg på sociala medier eller debattinlägg i lokaltidningen. Allting vill förmedla bilden av vad som är det ultimata livet, hur vi blir lyckliga och tillfreds med oss själva. Det blir en konkurrens mellan oss människor, inte bara kring jul men alla dagar på året.

Vem har störst garderob, äter oxfilé varje fredag, äger en segelbåt, åker på semester två veckor till Asien varje år eller har den senaste tekniken? Min upplevelse är att den konkurrensen bidrar till en strävan efter att ha mer, ett ”att-ha-begär”. Det är ingen idé att jag försöker sticka under stolen med att jag själv känt att jag fallit, och fortfarande faller, för dessa ”att-ha-begär”. Alltså begär av saker som gör en tillfredsställd för en tid, men när den tiden runnit ut så behövs något nytt att glädjas åt och då börjar sökandet efter en ny pryl, jacka, resa, karriärsmål eller liknande.

En av mina personliga ”logiker” när jag levt efter ”att-ha-begär” har varit ”ju mer saker desto längre tid” (tills abstinensen återvänder) – vilket jag senare upptäcker är en lögn. Det kan ta lika lång tid att tappa intresset för en blus som det gör för tre t-shirts, men då har det också förvärrat ”att-ha-begäret” till gången därpå, och att jag då haft en undermedveten förväntan på mig själv att jag behöver något som är minst lika värt som tre t-shirts för att bli tillfredsställd, det är lika hållbart som ekonomiskt.

Jag har svårt att se att jag skulle vara väldigt unik i detta beteende och tänk, det bör vara fler som känner igen sig, tyvärr. Och om inte du som läser detta gör det så skulle jag vilja uppmuntra dig till att tänka över när, hur och vad du konsumerar, eftersom att flera data pekar mot ökade konsumtionsvanor – och jag kan inte tänka mig att det beror på en växande global befolkning, eller för att färre människor lever i extrem fattigdom, jag tror det har med dessa ”att-ha-begär” och konkurrens människor sinsemellan att göra.

Men, som nämnt ovan så bygger kristen tro på att Jesus är den enda som förser oss med översvallande glädje, evig frid och livsfyllt hopp. Därför väljer jag att lägga mitt liv i Jesus händer och litar på att han förser mig med vad jag behöver. Vem känner mina behov som Han? Oavsett om det är fysiskt, mentalt eller andligt så vet Han det innan jag själv. Han vävde mig i moderlivet, Han har räknat mina hårstrån, Han vet mina tankar och Han vänder inte bara sitt ansikte till mig när jag lovsjunger ut min tacksamhet – men också när jag vill gå min egen väg och göra det som känns bäst för mig. Människan är skapad till Hans avbild, och vem känner Honom bättre än Gud själv? Vem känner då oss bättre om inte Gud?

”…Låt din vilja ske, på jorden så som i Himlen. Ge oss idag vårt dagliga bröd…”

Så lyder en del av Herrens bön. Jesus uppmanar oss att be för att Guds vilja ska regera på jorden likt den gör i himlen, och för att vi ska bli försedda med vad vi behöver för dagen. Gud älskar oss så mycket att han var beredd att överge sin ende son, Jesus, för vår skull. Den uppoffringen står över alla andra offer i världshistorien, genom Jesus död och uppståndelse har vi fått allt. Den nåden skänker oss rätten att be vår himmelske far om Hans vilja och Hans omsorg om oss. Varför skulle Jesus, Han som bäst av alla var medveten om korsets betydelse, uppmuntra oss till att be om detta om det vore meningslöst?

Avslutningsvis vill jag uppmuntra till en självrannsakan gällande konsumtionsvanor. Dagens globala beteende missgynnar inte bara klimatet men också gemenskapen människor har sinsemellan och ens egna mående. Jag vill också skriva i klartext att Gud är den enda som är ”receptet” på översvallande glädje, evig frid och livsfyllt hopp. Och det fantastiska är att Han inte kommer någon enstaka gång om året, försöker inte sälja paketerad glädje billigt, som dessutom har en bestämd livslängd. Nej, han är alltid redo att möta oss, Han ger glädje, frid och hopp gränslöst; gratis (det kallas nåd!), och den är dessutom evig. Jag vill inte vänta på en helg om året för att söka lycka, jag vill söka Honom varje dag för att be om att Han förser mig med vad jag behöver för att älska Honom, mig själv och den här världen.