Vad mission egentligen handlar om

av Julia Magnusson.

På höstlovet åkte jag med min ungdomsgrupp från Betaniakyrkan i Åbytorp till Serbien på missionsresa. En så otroligt händelserik, spännande, intensiv, lärorik och fantastisk resa. En resa där jag fick växa i Gud och känna honom närvarande på ett ännu större plan än innan. En resa där jag fick bli använd av Gud för att sprida Honom och Hans kärlek. En resa där Han har stått i centrum och väglett mig. En resa där jag fick växa i mig själv. Genom att komma och sprida glädje till människor som behövde det fick jag verkligen känna att jag kan göra skillnad, så länge Jesus står bakom.

Rädslan och osäkerheten man kan känna inför att sprida evangeliet kan inte på långa vägar mätas med den mäktiga känslan man fick av att jobba praktiskt för Gud. Jag skulle försöka förklara känslan för min lillasyster när jag kom hem och sa att: det är som att jag har haft Gud som arbetsgivare i en vecka, och lönen har varit ofantlig kärlek från Honom och från alla Han låtit mig möta.

Jag tror att bilden av mission och missionärer kan vara ganska missförstådd. Att missionera måste inte innebära att man går omkring i djungeln, startar församlingar hejvilt och ber för varenda människa man möter. Men det går ju självklart att göra det med.

Att missionera handlar om att sprida Guds rike här på jorden. Och att sprida Guds rike handlar inte bara om att verbalt berätta om Gud och Hans godhet. Att sprida Guds rike handlar minst lika mycket om att ovillkorligt älska andra människor och visa på Guds enorma kärlek i allt man gör. Jag fick vara med och visa på Guds rike genom att bjuda på godis, leka lekar, rappa på ett barnmöte, diskutera serbisk mat, leda lovsång och dela vittnesbörd. Det handlar om att möta människor med Guds kärlek där de är.

Detta fick jag öva på speciellt sista kvällen vi var i Serbien.

Vi var och besökte en liten romsk församling och medverkade i deras gudstjänst med lovsång, vittnesbörd och predikan. Gudstjänsten var i en väldigt charmig, men liten, lokal i en mindre stad. Efter gudstjänsten vankades det fika och alla var lika taggade som oss svenskar på det. Alla pratade med alla. Några bad för varandra i ett hörn, någon drog igång en lovsång, några pratade om vädret. Utanför hade några börjat dansa bugg och salsa, några stod bredvid och hejade på. Barnen som lekte lekar där ute blev nyfikna och kom fram mot oss som applåderade de som dansade. De gick fram till mig, tog min hand och visade att de ville bli snurrade på samma sätt som de som dansade snurrade varandra. Jag stod och snurrade barnen i säkert tio minuter. Några andra från min ungdomsgrupp kom ut till oss och snart var vi i full gång med lekar och sånger. Man märkte verkligen hur glada de blev över att vi ville leka med de, jag tror verkligen att det var betydelsefullt för dem.

Barnen kunde ingen engelska alls, och vi kunde ingen serbiska utom Hej och Tack. Alltså var det väldigt svårt att sprida Gud till dem genom att försöka ge någon sorts mini-predikan, och jag tror faktiskt inte att det var så Gud ville använda oss den kvällen. Vi fick tjäna och sprida Honom genom att göra dessa barnen glada, få de att skratta och få de att känna sig lite extra sedda.

Den kvällen är också ett bra exempel på att mission inte har någon språkbarriär. Innan resan var jag väldigt osäker på hur det skulle gå med språket egentligen. Men som sagt var; mission är att sprida Guds rike i både ord och handling. Funkar det inte med ord, så funkar det med handling.

Och dessutom, om Gud ville att jag skulle prata med någon speciell, så fick Han det att funka.

Något som vår missionär Hanne och hennes man berättade var att de valde att åka ut på mission för att komma ifrån bekvämligheten här hemma, bland annat. Jag tror att det är väldigt sunt. Jag tror att vi alldeles för ofta blir lite för bekväma i vår tro. Vi går till kyrkan på söndagar, går på ungdomsgrupper/cell-grupper/bönegrupper någon gång ibland, lyssnar på Hillsongs senaste lovsångsalbum i bilen och ber när vi behöver det. Och det är antagligen ungefär så mitt höstlov skulle sett ut om jag inte hade åkt med till Serbien.

Istället fick mitt lov präglas av bön, vägledning och närhet från Gud och möten med syskon i Kristus. Sådant som Hanne och hennes familjs och andra missionärers vardag präglas av.

Jag har fått träna på att missionera utomlands i en vecka. En vecka som överträffade alla mina förväntningar. En vecka där jag fick arbeta tillsammans med Gud och hjälpa andra människor att lära känna Honom på samma sätt som jag får känna Honom. Jag har fått se vad jag alltid vetat; att Gud är densamme, lika trofast och rik på nåd och kärlek, i resten av världen som i Sverige.

”Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus.” – Första Korinthierbrevet 12:12

I Första Korinthierbrevet visar Paulus på att den kristna kyrkan är som en kropp. Alla är vi olika delar av kroppen, men vi alla hör ihop. Alla är vi syskon i Kristus.

Jag tackar Gud för en vecka där jag fått möta fler av hans älskade barn, mina syskon. Tackar för att han stått i vårat centrum och hållit oss om ryggen, både när något inte gått som vi tänkt och när allt gått precis enligt planerna, och visat vägen dit vi skulle gå för att tjäna våra medmänniskor, tjäna Honom och sprida Honom.

Jag tackar Gud för att Han konstant kallar oss till mission, kallar oss till att sprida Honom där vi är, eller långt bort. Jag tackar Honom för att Han använder oss för att nå ut till andra.

Jag tackar Honom för att Han laddar oss proppfulla med kärlek, så att den kan välla över till andra. För det är exakt så jag tror att vi ska funka, oavsett om vi är missionärer hemma i vår vardag eller i ett helt annat land.

Vi är alla missionärer, och vi alla kan missionera.